Den stående stenen

Denna sten som står vid mynningen till kanjonen har fått ge namn åt området Piedra Parada. Det gick en del leder på stenen, bland annat en, sas det i varje fall, klassisk 7 repors 6b. Var aldrig borta vid stenen då den låg lite bortanför de andra sektorerna, men stenkvalitén sas vara riktigt ranglig där. Överlag var det riktigt kasst och greppen rök av hela tiden. Tror nog att det är det sämsta stället jag varit på när det gäller just stenkvalité. Dock fanns det vissa sektorer som var lite kompaktare där stenen faktiskt hade ganska bra karaktär. Fanns ett ställe där det var lite rödaktig sandstenskaraktär på den, skarpa kanter, men ändå mjukheten från lite ljusare karaktär. Tyvärr gick det bara några få leder där. Var lite Petzl tanke. De hade bultat upp 25 sektorer, men många av dem var väldigt små. De större fylldes snabbt och för att hitta något som inte var helt tjockt så fick man traska inåt dalen. Sektorerna som låg längst in höll också relativt hög kvalitet. Trots att det var 40 minuters promenad så var det dock knökfullt med folk där med, med 1600 pers och 300 leder så kan man inte räkna med något annat.

Piedra Parada

Måste ju störa chefens flöde av underbara Perubilder och starta lite av en bild/resbattle nu (även ifall jag kommer vara chanslös med bilderna, svårt att slå dessa läckra alpinbilder). Tänkte framöver slänga upp lite bilder ifrån en resa som jag gjorde till Argentina i höstas. En annorlunda resa för mig där allt var betalt och jag på vägen hem fick bo på femstjärnigt hotell i Buenos Aires. Anledningen till detta var att jag vann en fototävling som Outside och C2 anordnade i samband med Petzls 10-års jubileum med Petzl roctrip. Denna gången gick arrangemanget av stapeln i Patagonien och det var ett helt äventyr att bara ta sig ut till platsen. Detta är dock något som Petzl har i åtanke och vill att det ska vara så. Festivalen i sig är bara halva äventyret, resan dit ska vara den andra halvan.

Samuli Holmanen, vinnaren i den finska fototävlingen, står här och kikar efter några bra leder att köra på. Petzl hade tryckt upp en helt ny förare över området enkom för denna festival och den får verkligen högsta betyg. Mycket kringinformation och bra kartor och förklaringar till området.

Vätskekontroll

Nu är det inte så långt kvar till toppen men dock den jobbigaste biten. Här har vi precis gått över en dubious snöbrygga över en mäktigt djup och stor spricka, snart ska vi korsa en till för att komma till den sista branta biten.

Syrehaltsbaserad minnesförlust

Utsikt från Tocllaraju igen men denna gången från högre höjd. Syrehalten var uppenbarligen låg däruppe för jag vet inte ens i vilket väderstreck jag fotat och kommer inte ens ihåg att jag tagit fotot.

Up & go

Lite längre upp på berget efter en paus, dock fortfarande lika kallt. Upp till denna vilospoten var det en riktigt najs ränna som man kom till genom en lite avig travers. Bra förhållanden och trevliga snowstakes som mellansäkringar.

Utsikt

Utsikt från klättringen på Tocllaraju. För mig okända berg som ligger norrut sett ifrån North Ridge, fina är de iallafall.

Earlybird

Klockan är runt tre på morgonen och Kaj rackar upp för klättringen framför oss på Tocllaraju Northwest Ridge, Martin frös förresten fast i den där positionen ett bra tag. Det skulle dröja många timmar innan vi fick solens varma strålar på oss. Sen blev det för varmt istället, sabla väder;)

Vardag på berget

Det är som vanligt. Kaj städar upp alla utspridda leksaker på berget samtidigt som han matar Martin. Jag dokumenterar missförhållandena i high camp på Tocllaraju.

Kajmanen i Tocllaraju highcamp

Kaj smälter snö till middagen i Tocllaraju highcamp ca 5100 möh. I bakgrunden Ranrapalca 6162 möh.

Tocllaraju Highcamp

Taget från ett lite framskjutet highcamp på runt 5100 möh, vi ville inte ligga och drälla bland alla andra och dessutom hade vi kvällssol och mycket bättre utsikt. Holländaren vid sitt Hilleberg Akto-tält som var hans mest kära ägodel nedanför Tocllaraju West Face. Vi träffade honom för övrigt mest överallt, eller snarare följde i hans fotspår på både Maparaju och Huapi. Men här på Tocllaraju var det han som följde i våra.

Albin

Albin på Direktsändning, ett problem som tillsammans med övriga problem på detta blocket har fått rejält med trafik det senaste. Tolered är ett relativt litet område, men ack vilka fina problem det bjuder på och dessutom med lagom trappsteg mellan svårighetsgraderna.

Osedlighetsroteln rapporterar

Albin gör  Fettot för första gången.

Och firar med ett uppfriskande bad.

Tocllaraju Basecamp

Kaj precis efter att ha smakat på Perus starkaste chili. Martin och Kaj gillar stark mat och höll på att dissa chilin vi fått med oss till basecamp. De åt större och större bitar av de olika sorterna och orerade tills de smakade på den gula...då blev det tyst på dem minsann.

Martin med chilikoma. Kaj diskar. Tocllaraju övervakar. Pojkarnas tält ser ju ut som en böjd sjögurka, troligt att överdosen av gul chili (starkt hallucinogen och framkallar storhetsvansinne) var orsaken till detta.

Tocllaraju

Tocllaraju, berget jag suktat efter sedan 1998 då vi var här första gången. Ett vackert berg. Här är vi på anmarschen till basecamp och de första vyerna över berget dyker upp, skön känsla.

It´s a dogs life

På väg till Huaraz efter att ha klättrat Tocllaraju i väntan på vår eminente taxichaufför. Vi var inte de enda som var hungriga. Efter bilden blev tagen kom även en mulåsna och sällade sig till kören av bedjande ögon.

FONT - EN PASSION

Underbart att Peludo har fått igång suget på att redigera lite bilder igen och kör ett Peruryck. För att avlasta honom lite i någon dag så kommer här en liten go Fontanfilm som klipptes ihop av det material vi samlade på oss under en vecka där nere. Min vana trogen var jag ju skadad när det var resdags och kunde därför lägga mer tid än vad jag egentligen ville på att filma. Testade en dag att köra en blå cirkel, funkade i 5-6 problem, sen när foten slant på en urtoppning så sa armbågen ifrån. Blev ett lite hastigt påkommet filmprojekt det här som matchades bra med en filmkurs i skolan. Skapade dock ännu mer sug på att sätta igång något lite större och längre projekt här hemma. Så hoppas att det håller i sig.

Chopicalqui

Japaner, italienare, spanjorer och deras bärare på väg ned från läger 1 på Chopicalqui. Från att ha varit stabilt i ca fyra veckor blev vädret sämre med mycket snö som resultat. Detta skulle bli det sista berget på resan men väder och hälsa ville annat. Kaj blev sjuk i Huaraz och smittade i sin tur Martin som blev än sjukare. Jag satt som på nålar och väntade på min tur och kände efter allt jag kunde men...nej, jag klarade mig! Trodde jag, 20 meter från filurerna på bilden fick jag min beskärda del. Jag i princip låg bland blocken och gjorde mina behov, men utsikten var fin. När det stod klart att jag inte skulle kunna fortsätta uppåt tog vi beslutet att gå ned nästa dag. Och såklart vaknade vi till perfekt väder, nu gjorde det ont i magen av andra orsaker när vi påbörjade nedstigningen. Men berget ligger kvar och nästa gång ska jag inte besudla det så våldsamt, då ökar troligtvis chanserna för att Chopicalqui ska låta mig komma upp. Chopicalqui 6354 möh, Cordillera Blanca, Peru.

Maparaju

Kaj och Martin på väg ned från toppen av Maparaju 5326 möh, Cordillera Blanca, Peru. Synkade steg kör de med också.

Kajmanen och Martinator

Ja, ni ser. Så här var det hela tiden. The loonies på vårat hostel under första frukosten för dagen. Najs utsikt mot Huascaran och Chopicalqui. Tyskens strumpor hänger fint vid frukostbordet. Martin får mig att tänka på Edvard Munchs målning Skriet.

Behind the scenes

Två loonies på väg ned till Huaraz efter två veckor uppe i bergen, sjukt taggade på rengöringsfaciliteter och allsköns mat. Dessutom hade vi världens bästa och mest pålitliga taxichaufför som jag hela tiden glömmer av namnet på. Martin? Kaj?