Omslagspojken!

Här kommer ytterligare en bild på våran nya omslagspojke Kürt.

Bilderna här nerifrån får vänta på sig tills vi kommer hem om en månad. Det vill sig inte riktigt med laptopen och bilder/färger.

Kürt back in the days

Samma led, ytterligare ledtrådar!

Samma led fortfarande. Grossen gissade på Cro magnon, men oj va fel han hade. Kan avslöja att det är rätt område i varje fall.

Gissa leden!

Kör en repled för en gångs skull.
Kurt som kontrollerat som få fokuserar vidare upp på denna fina arete.

Filmen är på gång upp. Bråkar bara lite med komprimering och storlekar. Tack vare att det blev en bra mycket längre film än väntat så blir utrymmet på Vimeo helt plötsligt ett problem.

Ännu en ifrån Utby!

Har blivit en hel del klätterdagar i Utby det senaste. Eller för mig har det inte varit någon klättring utan mer filmande. Tur att man har något att roa sig med när man är skadad. I dagarna har filmen "Norrländsk kebab i Utby" premiär på hemlig adress i Majorna. Efter det släpps den för allmänhetens beskådan här på bloggen. Antagligen ingen annan än de involverade som kommer orka kolla på hela filmen dock. Det som började med ett litet test av kameran under en vilodag slutade med en 40-minutersfilm med pärlor ifrån Utby

White Russian

Mycket fotande och filmande på senaste tiden. Inte lätt att hålla sig ifrån stenen när det är bra väder och man är skadad. Tur då att man kan roa sig på annat sätt ute i skogen.

Snöyra

Precis när man trott att kanske våran är i antågande. Då kommer köldknäppen och sveper undan benen på en som vanligt. Inte nog med att man gått och blivit förkyld för tredje gången på en månad. Dessutom ska snön komma och lägga sina vantar på klippan som man återigen hade börjat besöka.

Efter att ha haft en superhelg i Göteborg, med klättring i t-shirt, för de hårda (som en kär vän beskrev det). Så blir man både nedstämd och frustrerad när man återigen får söka sig innåt för att hålla de små sköra klättermusklerna i någorlunda form.

Hann i varje fall glädjas åt att det första vårprojektet redan åkt ner. Ted lyckades äntligen få koll på hjärnspökena och bemästra sig upp för Björnbergs Led. I galant stil dessutom. Allt som har med ledskräck att göra va som bortblåst och helt plötsligt va det Gritstil på säkringarna.

Ted på björnbergs Led

En solig höstdag i Bohuslän. Började så smått längta till dessa dagar igen. Framförallt trodde man att det snart var dags för en helg. Nu får det vänta några veckor till.

Utsikt ifrån Björkeberget en sen söndagseftermiddag under hösten.

Calle försöker sig på Fingerslåtter. Tunn och kittlande gör den svårbemästrad.



“There is probably no pleasure equal to the pleasure of climbing a dangerous Alp; but it is a pleasure which is confined strictly to people who can find pleasure in it”
Mark Twain

Ta tillvara på dagarna!

Ja det är ju inte varje dag man blir bortskämd med klarblå himmel och sol under denna mörka halvan av året. Trots att solen sken utanför persiennen så var det otroligt segt att komma upp idag. Mike ringer och väcker mig på tok för sent. Helt exalterad skriker han om att vi ska ut till Fjällbo. Visst säger jag och somnar om. Vaknar på tok för sent och när jag väl ger mig ut så inser man sitt misstag att ligga kvar i sängen. Jesper bangade, men Ted var sugen. Så jag plockar upp honom på vägen och sedan möter vi upp en ivrig Mike som redan traverserar runt på Hollywoodväggen.


Ted var sugen på revansch på Björnbergs, men vi viker oss både och låter Mike istället köra på sitt projekt Cassiopeia. Själv känner jag att det är lite för nära inpå avtagandet av gipset kring handen för att jag vill upp och känna på den. Ted är också han mindre sugen på att köra sport. Han har blivit helt hooked på att peta kil och håller sig numera till det. Så då var rollerna klara. Jag blir dagens fotograf, Ted blir en belayjacka och Mike ska stå för showen.


Först sticker han upp på Ikaros som den hjälte han är. Allt för att hjälpa mig och slänga upp ett rep i ett ankare som jag ska kunna jumma på. Visade sig vara lättare sagt än gjort då den var dyblöt mitt på. Efter alla våra doggningsknep vi kan framamma så är det till slut ren och skär amerikansk styrka som tar honom upp.


Dags för mig att ge mig upp. Försöker effektivisera mitt jummarsystem för att kunna ta mig snabbare upp och ha möjligheten att följa klättrare längs med lederna. Visar sig dock vara helt uselt. Och jag håller stenhårt fast vid detta trots ihärdig uppmuntran från Ted på backen.
- Det är så här de gör på bigwalls. Så det är bara att lära sig, för dit ska vi någon dag.
Om jag någon dag kommer till en sådan så ska jag baske mig se till att förstemannen ska få hissa upp mig.
Får nog ta och skicka iväg ett mail till Keith Ladzinski snart och be om lite insidertips.


Efter detta väntar första presset på Cassiopeia. Allt ser stabilt och bra ut upp till ungefär hälften. Där drar han av och kör sdan vidare resten för att återigen känna in movesen och krita upp greppen lite. I pumpens förtvivlan trodde han ett tag att de var försvunna.


Nästa press ser också bra ut, men till slut kör det ihop sig på samma ställe. Efter lite vila sticker han vidare och bjuder på dagens show då han vid ett klipp slinter med foten och faller precis när han tagit upp repet och ska klippa. Detta resulterar i ett 8-10 meters fall och stopp bara en meter ovanför marken. Tystnad utbryter då ingen fattar något. Sedan kommer skrattet från både mig och Mike.


Sedan följer en rensning som garanterat inte kommer gå in i skolböckerna om hur en clean rensning går till. Mike ser fram emot sin pendel efter att ha tagit bort sista karbinen. det han dock inte tänkte på var att även Ted som står cirka 10 meter bredvid ankaret kommer flyga med. Snabbt och kvickt hänger de både ute i luften efter att ha spelat rugby med ekarna.


När mörkret kommer och kylan även gör sig påmind så inser vi att Jummarrepet sitter i ankaret med Mikes expresser. Ted ställer vänligt upp och jummar upp. Detta skulle han dock bittert ångra då han inser hur ankaret ser ut. Troligtvis ett av Göteborgs värsta ankare som helt klart verkar kännas sketchy om man lyssnar på Ted där uppe.


För att göra dagen fullständig med mysko grejjer så är vi tvugna att fira ner oss för ett tre meters sva på grund av vätan.

"Det samlas inte damm på den som är ute i blåsväder"
Magnus von Platen

Tradråttor på framfart!

Efter att ha varit hängiven bouldrare nu under en längre tid så blir man nästan förvånad över sig själv. Att en fin höst/vinter-dag med superbra stick stå och racka upp för att peta in några kilar kändes för ett år sen som en omöjlighet. Det var då man pekade på "dem där" och fattade inte alls grejen.
Jag är dock glad att man helt plötsligt fick upp upp ett sug, och att man sedan kom in i det så bra. Kilpetarfolket vet ju vad det handlar om. Förstår att de håller tyst och bara kör sitt race. Att folk inte fattar tjusningen med att nervöst stå och svettas och skakas när biten inte vill dit, det gör mig ingenting längre. Låt de andra göra sitt så leker vi vidare i våra sprickor. Att dra upp sitt rack ur väskan, stå där med ett barns entusiasm och racka upp för en klättring som kommer bjuda på ett äventyr som man inte har någon som helst aning om vart det bär, det är obeskrivligt. Att försöka beskriva den känslan för någon som aldrig varit med om det, det är ungefär som att försöka förklara för en humla att den inte ska kunna flyga.

Slöt idag upp med Jesper, Stina och Per för att köra lite runt bananblocket. Nästan framme vid klippan får jag ett samtal från Per. Pojkarna är sugna och är redan på gång att ge sig upp på Kenneths led. Parkerar bilen och slår följe med Stina som kommer gåendes från bussen. Vi bestämmer oss för att köra jamskola på Banablocket. Att det sedan inte blev så många jam från verkan mig eller Stina tar inte det minsta bort upplevelsen ifrån att ha klättrat en supersjysst led. Är man bouldrare så är man, då letas det crimpar febrilt.

Efter att de andra grabbarna dragit av ytterligare en led så inser vi att vi faktiskt redan klättrat två repor var. Dags för kaffe helt enkelt.

Motivationen för att dra på efter luchen är minst sagt sval. Till slut får Per igång oss och bestämmer sig för att ge sig ikast med lite oupklarade affärer. Något med Petter osv. ska få bekänna färg. Blir inte det minsta lockad när Per berättar att den är lite smått scary på slutet. Sprickan försvinner nästintill och det gäller att "ha huvudet med sig" som Per så fint sa. Tradare är mästare på kryptiska ord och beskrivningar. Efter att Stina kört upp Olles crack så ändras dock planerna och Per överger tunna sprickor och huvudlöshet för idag.

Själv så börjar lite funderingar komma på att ge sig på Björnbergs diederlek. Gick andreman bakom Teddybear på den för några veckor sedan. Känner dock inte riktigt att psyket är med mig idag. Följer Jesper upp till hyllan och kollar in den. Ser ju inte så farlig ut, men jag vet ju dessvärre vad som väntar mig. Till slut ger jag mig ändå upp, och gissa om man blir förvånad när det känns stabilt och den rackarn till slut ändå besegras. Jesper går bakom och ska ha en stor eloge för att han får ut stålkilen som jag i panikens stund slänger in på tok för långt och redan räknat in på skuldkontot.

Efter detta känner jag mig själv ganska nöjd. Stina och Per ger sig på ytterligare en jamskola i form av 8 meter perfekt spricklinje.

Efter detta blir det ytterligare lite kaffe och ihopplockning. På väg hem så längtar man tills nästa gång man får trycka in den där kammen och känna att den sitter så där halvbra. Men förhoppningsvis så är det en bra placering i nästa lilla spricka. Mmmm säkert.


Till helgen blir det Bohuslän. Hoppas på att vädergudarna är med oss och låter oss åtminstone känna på bergen en liten stund. Annars blir det rödtjut och umgänge i stugan, vilket räcker gott det med.


“There is probably no pleasure equal to the pleasure of climbing a dangerous Alp; but it is a pleasure which is confined strictly to people who can find pleasure in it”
Mark Twain