Ajaj!

Den här mannen kommer ha ont i rumpan dagen efter. Ravenhill en regnig dag 2012.

Ceüsecamp II

Om vi flyttar sökaren en bit västerut på Gerards lilla campingområde så hittar vi Göteborgscampet. Eller i varje fall ett av dem, på andra sidan stigen låg nästa.
Detta campet var verkligen inte blyga när det gällde att roffa åt sig byggmaterial, utan här la vi beslag på alla pallar och bord vi kunde finna de första dagarna. Efter någon vecka hade vi fått ordning på vårt gemensamma utrymma och var mer än nöjda. Runt om slog vi sedan upp våra tält och parkerade bussen.

Martin, Emma och Ida en vilodag, eller förmiddag i väntan på den förestående promenaden.

Ceüsecamp I

Vi får ju inte vara sämre än att haka på och köra lite bildserier vi också. Passar perfekt att rota i gamla gömmor då nyskapandet ligger nere totalt för tillfället.
Först ut får bli en liten serie med lite olika boplatser i sportklättermeckat i södra Frankrike, Ceüse. Detta ställe bjuder på en väldigt speciell boendesituation där de som kommer tidigt på säsongen glatt roffar åt sig av inventarierna, i form av lastpallar, som den improviserade och spartanska campingen har att erbjuda.

Först ut är Jakob och Kikki med sin fint ombonade lya

Lunch

Lunchdags i skogarna. Vi vanliga människor äter all möjlig föda såsom baguette, ost, crèpes etc. Hanne däremot slukar allt det som omgärdar vår kost. Mmmm plast är nämligen hennes delikatess.

Vad händer?

Vad är det som fått Hanne och Stella att se ut som de precis sett någon klättra slabb med röva först?
Och Lova, du behöver inte känna dig vissen för att du inte får vara med på bild. Du kommer i all din prakt i nästa post ;-)

CHIFA

Vårt mest välbesökta hak nere i Huaraz. Portioner som till och med Popey hade storknat av för 5-6 soles.

Hälsning från Font

Regn och påtvingad vilodag, men likförbannat ganska gött här nere ändå. Bättre än att stå och fixa inför en stundande garagesale. Dansmoves svingas som aldrig förr, brasan brinner och Pyssel och den andra rastamannen saknas.

Vart väljer du att bo?

Bakgatorna vid vårt boende i Peru. Så länge man tog rätt gränd ner mot floden så var man relativt trygg. Då var det bara bekanta, hyfsat harmlösa, hundar som var uppnosiga mot en. Men skulle man villa bort sig så skulle det nog kunna bli rätt läskigt och framförallt aggressivt. Skulle nog lätt känna viss samhörighet med snubben i Shantaram. Har för mig att Padde fick erfara detta en dag när han var ute och rekade boende. Med kameran i högsta hugg så var det en peruan som snällt påpekade för honom att han nog rörde sig i lite fel kvarter.

Rysskjuts

Ryssen får lift ner till den närliggande marknaden för lite inhandling av sjukt goa och billiga, lokala varor.

Svampplockaren

Bagaren ute i skogen och roar sig med sin nya fritidssysselsättning, svampplockning. Eller var det att gå ut i skogen och låtsas att leta goditar medans han istället sätter sig i en glänta och spelar wordfeud mot Indier?

Pappa vart har du lagt nyckeln?

Tre gubbar, i ett rum för sex, med tillräckligt med utrustning för att belägra Stalingrad. Detta resulterade i att vi tyckte att vi knappt fick plats i vårt krypin. Motståndarlaget körde budgetvarianten och hade ungefär 2 kvadratmeter ledig yta mellan sina tre sängar. Kanske hade vart bättre. För vår miljö var alldeles för bra för mig och Padde som har en förkärlek till att jävlas med varandra och gömma saker. Svårt att veta när man själv lagt tandkrämen i en av de trehundra högarna eller ifall Peludo varit framme och lagt den längst ner i spantiken.

Nyckeln satt för övrigt i låset på dörrens utsida upptäckte vi nästa morgon. Låt aldrig barnet hantera krypinets viktigaste beståndsdel.

Åter i bekant miljö

Efter att ha manglat över en varan med tvåhjuling, upplevt ett galet supporteruppror, pallat passionsfrukt, grillat krabba på en avlägsen ö, ensam och undrande haft feberyrningar i en bungalow, förstått sig på hur mutningskulturen fungerar och allmänt blivit en del av ett skumt samhälle, så är jag nu tillbaka på platt, säker, strukturerad och framförallt lagstadgad mark.
Min ursprungliga plan som involverade campande och liftande övergavs relativt snabbt, då det visade sig vara svårt att lifta och än svårare och vidrigare att campa. Någonstans i min naiva världsuppfattning så trodde jag det skulle bli skönt med värme och tält, detta trots att jag en gång tidigare varit en längre tid i Indonesien. Men regnperiod, myror och bebyggelse i all oändlighet hade försvunnit från mina minnesbilder jag hade därifrån.
Blev istället till att hyra motorcykel och brumma runt på. Inte fel att placera sitt lama arsle på en bönpall och därmed kunna se de avlägsna platser som var svåra att lifta till. Var ju även perfekt träning inför den stundande Peruresan. Med tanke på att det efter motorcykelinförskaffandet inte blev många meter gångna får vi hoppas på att kroppen redan var i form innan. Dock inte så himla troligt med tanke på att båda mina knän gav upp under en monsterpush under en dag upp och ner på Mount Rinjani. Stapplade ner som en pingvin med blåsor under paddlarna och kunde sedan inte röra mina stackars lemmar på fyra dagar. Hört att man kan åka taxi upp till toppen av Alpamayo, någon som kan bekräfta? Något liknande mirakel jag får hoppas på för att lyckas där nere i SydAmerikatt. Har dock en nödplan som involverar 100 kidnappade marsvin som med vindens fart skall få dra mig upp på en släde. Funkar inte den så står mitt sista hopp till en av medlemarna i vårt replag som mer och mer börjar visa tecken på att bli en speedad junkie. Så lyckas han dras ner i fördärvet så kan man alltid locka med lite mer power-gels och vingummin i utbyte mot att få sitta i en Babybjörn på densammas rygg.
Var för övrigt ganska förvånad över hur lite jag saknade min kamera under resans gång. Valde att lämna allt som hade med elektronik hemma, förutom en pannlampa och min käre Ipod. Trodde jag skulle se bilder jag gick miste om överallt. Har en tendens att se världen utifrån ett bildperspektiv lite väl ofta för att vara sunt skulle jag tro. Men jag lyckades koppla bort detta tänk och har bara två minnesbilder som jag verkligen hade velat fota och föreviga.
Fram mot slutet började jag dock sakna att kika in i sökaren, komponera och fånga en bild. Därför var det otroligt gött att i förrgår få komma ut och hängandes i ett rep fånga lite action på bergsväggen. Efter mina tre första klätterdagar (10 dagar i Font borträknat) sedan innan jul så var kroppen relativt sliten. Man blir rätt soft av att traska runt i värme och flip-flops i två månader. Fötterna gnäller över att tryckas ner i klätterskorna återigen och huden ömmar och tjoar när man hänger i alla juggar, för nåt annat pallar inte musklerna med än så länge. Så när man då försöker komma igång igen och väcka kroppen till liv så är det rätt gött att ha kameran att fördriva lite tid med ute i skogen. Suget är nästan lika stort över att trycka ner avtryckaren som att ge sig upp i skarpa änden. Men än så länge ligger skarpa änden en bit före som tur är.
Får se ifall man vågar lägga upp sina senaste alster efter alla skolor här och där om hur bilder skall vara, se ut och byggas upp. Trodde det var något som inte behövde någon vidare eftertanke, utan kom inifrån. Antingen gillar man skiten eller inte. I min värld behöver man inte följa några specifika punkter för att få en tilltalande bild. Antingen gillar jag det jag ser i min sökare, eller så testar jag andra varianter, kompositioner och vinklar tills jag gör det. Men alla tänker tydligen inte likadant, så då är det ju gött att vi ändå har möjligheten att inte beskåda dessa verk något mer. Trots allt inte någon som prackar på någon något utan man väljer själv vart ens vägar i cyberrymden bär av. Finns ju oändliga möjligheter dessa dagar, så bara att klicka sig vidare till nästa underhållande blogg, hemsida eller vad det nu kan vara då istället.
Får bli en bild ifrån förra sommaren denna gången istället. Ida som njuter av vyerna runt La Grave. Blir lite melankolisk på tanken att inte spendera de tre sommarmånaderna i Frankrike och Spanien som en gjort de senaste åren. Men jag har svårt att tänka mig att Peru skulle vara något dåligt alternativ i och för sig.

So you think you are a player?

The original player in Habana, Cuba. Han har ju tom sängen med sig:)

Vi kör på det

Med tanke på lovad, men utebliven sol här hemma, så känns detta alternativ bättre i dagsläget. Perfekt balans mellan boulderstick och njutning nere i bokskogarna runt Paris. Får bära av dit istället.

Bagarn på semester II

Långt ifrån snö, kyla och isvurpor. Här är Bagarn på anmarschen till Hulkgrottan i Gorges du Verdon. Först ett krig att hitta parkering bland alla turister vid Point Sublime. Sedan ytterligare krig ner mot tunnlarna som går genom berget. Men väl där vek vi av och tog tyrolertraversen över floden. Sedan följde en 20 minuters promenad bland skog, buskar, snår och rangliga stegar som man var lagom tveksam till ifall de skulle hålla vikten för oss semmelätande svenskar.
Efter den anmarschen ser man så här go och glad ut när man äntligen börjar närma sig "grottan".

Cabdriver!

Skynda, skynda! Ja måste verkligen hinna med bussen! -Du pysen, lugna raj! Här på Cuba skyndar vi inte nånstans. Sa taxichauffören och körde in till trottoaren för att snacka lite skit med en polare. Santiago de Cuba.

Landkrabban

Erik offrade liv och lem för att få med sig denna krabba upp till klippan. Efter att ha varit nere i skogen och tömt tarmen så tog han sig med en arm upp för de statiska repen för att sedan stolt visa upp vad han hittat nere vid forsen. Blev än roligare när han sedan gick runt vid klippan med krabban i handen och frågade folk om lederna de var på skulle bli lediga snart.

Ping-pong

Vart är klätteraporna när de spelar gammal hederlig rundpingis på vilodagen?

Arbetsplats

När fingret gett upp och jag inte ens kunde jummarera de två sista dagarna fick detta bli arbetsplatsen istället. 

På solterrasen, bland mjuka kuddar, drickandes chai, ätandes granatäpplen, satt jag med kris & utveckling i hörlurarna, S. King, som delade med sig om sin filosofi kring skrivandets konst i handen och i knät låg datorn där bilder granskades.

"För en generation sedan behövde människor vila efter avslutad arbetsdag. Nu behöver de motion."

Prokrastinering

Fick häromdagen lära mig ett nytt (stort) ord av pappa Heyman. Prokrastinering, eller uppskjutarbeteende som man så fint även skulle kunna kalla det. Vet inte ifall det var en pik från hans sida då jag under gårdagen fick ett mail med en wikipedialänk till ordet. I förrgår kväll kom han nämligen på mig med att sitta på Fabben och dricka kaffe och snacka skit med smeden. Tidigare under dagen hade jag sagt att jag troligtvis skulle ha svårt att hinna med att skicka över några bilder till hans stundande reseberättelse ifrån Turkiet, eftersom jag skulle ha fullt upp med plugg hela dagen.

Hur som helst så känns det som ett ord som passar bra in i mitt liv just nu. Ambivalens skulle nog delvis också kunna passa in där. Jobbigt när man kommer hem ifrån Turkiet och man borde dra igång med otaliga saker för fullt. Dubbla tentor som måste klaras för att skolan skall få fortsätta, jävla stil med krav på avklarade tentor inför vissa terminer. Nu får man surt äta upp att en stack iväg ner till Frankrike och klättrade förra våren istället för att plugga träningsfysiologi. Kunde ju tycka att det borde räcka med att utöva skiten i och med mördaranmarschen i Ceüse. Var fullt inställd på att köra på till sommaren och sedan ta ett uppehåll i skolan lagom tills vi sticker till Peru, men nu börjar likgiltigheten ta över när man inser att dagarna till tentorna kommer närmare och närmare utan att skallen fylls med det som den kanske borde. Finns alldeles för mycket annat intressant att sysselsätta sig med. Filmprojekt som börjar se sitt slut, otaliga nyinköpta och intressanta böcker som ligger hemma på bordet och lockar till intressantare lässtunder, bilder som skall kikas igenom, redigeras och mailas iväg och inte minst kanske lite isklättring snart igen. Får hoppas på att fingret håller för åtminstone några mer dagar. Fontan till våren lockar även det en hel del, alldeles för länge sedan man flöt runt i bokskogarna där nere.

Så vi får helt enkelt se vad som händer framöver. Spännande tider som garanterat kommer leda till roliga upplevelser vad som än sker. Gäller bara att vara öppen för vart träskorna leder en fram. Får uppskatta vägarna som man leds in på och se skönheten i de ibland oväntade sakerna, vare sig de är själsligt eller kroppsligt.

"Those who know do not speak;

Those who speak do not know"

Lugn morgonstund i bergen ovanför Antalya. Lite skillnad på att sitta där nere och se solen stiga upp över Taurusbergens ryggar gentemot att vakna till en gråmulen dag i Götet. Men inte fy skam det heller, bättre än att vakna upp en kall vintermorgon och undra vad fan man gör i Luleå i varje fall.