Gammal going!

Satt idag, i en kall solnedgång nere på Röda sten, tillsammans med den stundande heroinisten, och valde ut bilder till en ny hemsida. Då, mitt i en bitande höstbris, påpekade den bättre av oss påpassligt att denna gamla bild ännu inte varit en del av bloggen. Så då är det väl helt klart på tiden att den flyger upp här.

 

 Christine Balaz på en 7b+ i Desplomilandia, Spanien.

GOD JUL

"Most people live - wether physically, intellectually or morally - in a very restricted circle of their potential being. We all have reservoirs of life to draw upon of which we do not dream"

God Jul får man väl säga till er alla nära, kära och annat löst folk som firar denna fina högtid.

Dags att röra sig till sydligare breddgrader nu. Som seden sig bör så försöker jag alltjämnt få till lite klättring på kalksten under de mörkare månaderna här hemma. Går ju dessvärre inte så bra. Som så fint Padde varnade en gemensam vän häromdagen:
- Du borde väl veta bättre än att åka iväg med Martin för att klättra på vintern

Började för två år sedan. Två veckor innan min och Jespers planerade månadstrip med bussen i sydeuropa gick jag och bröt handen på ett slottstak. Gjorde ju inte det hela bättre att jag även var utklädd till jultomte när handen skulle knaka till. Slutade med att vi istället åkte till El Chorro där jag inte klättrade en meter. Jag fick de första dagarna säkra en tung Pansarvagn med bruten hand, senare sammanslöt vi med team america och jag kunde då hänga runt vid klipporna istället. Blev åtminstone en och annan bild ifrån den trippen.

Förra vintern skulle det bli budgetresa till Siurana. Planen var Ryanair, lifta ut och sedan bo i en grotta. Allt funkade bra tills vi började närma oss Siurana och vi inser att det ligger 4 decimeter snö vid vägkanten. Väl framme vid den pittoreska bergsbynbyn slänger vi upp bivibagsen och sover under stjärnorna första natten. Blir väckta med rimfrost på säckarna av vår franska vän Thomas, som kommer med morgonkaffe. Han berättar att han precis fått ett samtal från sin chef och att två av hans vänner var med i en lavin. Han måste åka tillbaka till Frankrike och jobba resten av säsongen som bergsguide i sina vänners frånvaro. Där rök vår bil som skulle hjälpa oss med inhandlandet av mat och eventuell förflyttning till andra klippor under våra veckor där nere. Han skjutsar ner oss till Siurunella där vi omfamnar varandra och önskar varandra en njutningsbar vinter på olika håll.
Mike och jag sätter oss på en bar och spelar schack, väntandes på att eftermiddagen ska närma sig, och med det öppna butiker. När vi väl inhandlat mat för någon vecka framöver så är det dags att röra sig tillbaka. Omöjligt att få lift, så när mörkret börjar träda in i leken så inser vi att det bara är till att traska. Jackorna hade vi såklart lämnat uppe på parkeringen, då solen värmde gött mitt på dagen och vi inte alls räknat med att vara borta länge. Flertalet timmar senare inser vi att det blir sjukt kallt när solen försvinner. Men humöret är åtminstone fortfarande på topp. Dags att hitta vår boplats under de kommande veckorna. Mike har, hårt ansatt, intensivt förespråkat att det är en ordentlig grotta vi ska bo i. Var på honom otaliga gånger och frågade om det var vädersäkert. Svaret var självklart positivt i olika ordalag alltjämnt. Att han sedan var där under våren när det inte regnade en droppe ändrar ju hans synvinkeln på ordet vädersäkert aningens. Grottan visar sig vara ett överhäng på max tre meter. Platta hyllor att sova på under, men blev rejält skeptisk till vilket skydd det skulle ge vid eventuellt sämre väder.
De kommande dagarna skulle visa sig testa vår karaktär rejält. Första dagen var det fortsatt strålande sol och blå himmel. Men när vi vid lunch traskat ner till Ollianasektorn och var grymt taggade på att äntligen få klättra så inser jag att min sele ligger kvar i "grottan". Blev till att spendera dagen med att kika på två starka britter som krossade alla leder vi själva ville köra på istället. Visade sig även att de under kvällen innan kört förbi oss på väg upp till byn. Mamman i familjen hade prompt insisterat på att fadern skulle köra tillbaka ner och plocka upp oss, då hon var livrädd att vi skulle frysa ihjäl på vägen upp. Hon hade lagt märke till att "två idioter" traskade runt i bara hoodies i minusgrader. Men deras bil hade dessvärre fastnat i snödrivorna när de skulle backa ut, så vi fick traska vidare i mörkret. Vi kommer ganska tydligt ihåg deras bil när vi pratade med dem. Detta var nämligen den enda bil som passerade oss på vår vandring upp mot toppen och fick erfara våra köldslagna liftartummar.
Dagen efter började helvetet. Plusgraderna kom, och med det även regnet. Inte nog med att det mer och mer började regna in under överhänget. Det började även rinna smältsnö från toppen. Varje natt framöver så låg vi tokvakna och flyttade oss runt för att hitta torra fläckar att spendera några timmar på. Klättringen blev obefintlig och vi blev mer och mer som de djur vi redan kände oss som, utmärglade, av minimalt med sömn och knapphändigt med mat. Vi hade knappt någon torr plats att dra igång köken på så det fick bli mycket torrfoder. Ändå blev måltiderna som något heligt, vad det än var så njöt vi i fulla drag av det. Då vi fick mindre och mindre mat kvar, samtidigt som vi insåg att vi inte skulle komma åt någon ny inom en snar framtid, så njöt vi än mer av den. Blev fina stunder under dagen då maten skulle intas. Mike överraskade ibland och pillade fram något oväntat som ytterligare höjde njutningen.
Det som till stor del i övrigt höll humöret uppe var de utdragna schackmatcherna som fyllde delar av dagarna. Vi spenderade mycket övrig tid överblickandes dalen och följa väderskiftningarna. Från dimma, till regn, till storm för att sedan sluta i mörker och emellanåt en stunds uppehåll. Visst var det mäktigt att vara en del av naturen och se dess skiftningar så nära och intensivt under flera dagar, men va fan hände med klättringen, sömnen och maten? Vädret hade oss utan tvekan i schack. Vi var glada om vi lyckades komma bort till byn och hämta vatten vissa dagar. Nätterna började bli värre och värre då vi fick besök av vildkatter som skrämde halvt ihjäl oss och rävar som åt upp vårt matförråd.
Julafton kom och då vi inte trodde det kunde bli värre så sveptes vår gaslampa med i en rejäl vindpust och slogs sönder. Sittandes i mörkret bestämde vi oss för att det faktiskt var julafton och att vi skulle unna oss varm mat och en öl på restaurangen i byn. Väl där så insisterar jag hårt på att vi måste äta paella, speciellt eftersom Mike aldrig tidigare ätit det. När tallriken väl kommer in så klämmer Mike en mening jag sent kommer glömma.
- Det ser ut som räkor
- Ja, det är skaldjur
- Men jag är ju allergisk mot skaldjur
Slutar med att Mike sippar på sin öl och knaprar bröd medans britterna äter upp hans del av tallriken.
Efter detta infinner sig äntligen en dag med fint väder igen. Återigen dags att bege sig ner mot Olliana. Denna gången med selen i väskan. Efter lite uppvärmning så bestämmer vi oss för att gå på superklassikern Mandragoria. Vi blir brutalt stoppade på första kruxet och inser att vi fysiskt är helt förstörda. Kroppen reagerar knappt när vi försöker ta i och vi känner oss lika avslappnade som David Fält på Cent Patates i somras. Jag går upp en sista gång för att testa ny beta och i annat fall plocka ner slingorna. Slutar med att jag setnhårt smackar in i väggen och slår upp fotskadan som jag några månader tidigare drogs med efter en session på Walk the Line. Haltar efter detta runt under resterande tiden av vår tripp. Väl hemma i Sverige igen blir det till att spendera andra julen i följd på Mölndals akut tillsammans med alla halkandes, halvt ihjälslagna, gamlingar.
Denna dagen blev droppen för oss. Vi försökte få kontakt med vännerna där hemma och fick till slut köpt två nya flygbiljetter. Vi liftade med en Kanadensare till Barcelona och försökte väl där återigen bli människor. Mike dansade tjuvarnas speciella tango med aningens suspekta medborgare på gamla stans bakgator. En av få gånger där jag känt att vi troligtvis behövde röra på oss jävligt snabbt jävligt snart. Men man måste ge cred till Mike att han lyckas knycka tillbaka sin egen plånbok från en hustlers bakficka för att därefter ge honom fingret.
Blev till slut nyår hemma i Sverige med goda vänners sällskap. Visst trevligt, men att lägga ut 5.000:- för att få klättra 3 leder på kalksten kanske är lite väl i överkant när man skulle på budgetresa.
Tyckte Mike sammanfattade denna tripp ganska bra ikväll när vi satt på Karlssons garage:
-Frågan är ifall man ska prata om det, eller om man bara ska lämna det bakom sig och aldrig mer tänka på det

Denna vinter blir det Turkiet och troligtvis go sportklättring i lite behagligare klimat. Men återigen inte en meter klättring för min del då jag för två veckor sedan drog en pulley. Traditionen håller i sig. Men nu blir det i varje fall lite fotat istället och nya klätterbilder på bloggen framöver förhoppningsvis.

Senaste julen jag kan komma ihåg där jag faktiskt fick klättrat något är i El Cogul. Denna tripp var dock kantad med andra rejält skumma saker. Men detta lämnar vi till Padde att återberätta då han sagt att han ska skriva en reseskildring därifrån när han väl får scannat sina diabilder. Vi får hoppas på att det blir en vacker dag lååångt fram i tiden. Jag är själv för traumatiserad för att komma ihåg något.

Imorgon (idag) julfirande i Lexby hackandes på is. Sedan bär det av hem till Padde för lite julmiddag med couscousröra och alternativ julgris.

Alternativa julgris? Icke! Denna sköna tös vaknade vi upp med i Entraygues i somras. 

Kontraster - ungefär som Lexby -15 och is, gentemot Geyikbayiri +20 och sol.

Sydfrankrike

Denna bilden är ju dock från Spanien och El Chorro. Men man får taga vad man hava. Om ett tag kanske det kommer upp någon bild på farfar Heyman som precis klättrat The Black Bean, 8b+ här i Ceüse.

Lite knappt 3 veckor har vi nu varit här nere och ungefär 6-7 återstår. Gött med sommar.

Vad gör man?

Jaha, så blev man sjuk då. Två dagar inomhus utslagen i sängen medan alla kompisar är ute å sänder. Som Malin frågade mig häromdagen -Vad gör man egentligen när man inte tränar/klättrar? Jag har glömt bort...
Jo, man tänker på klättring såklart. Just nu är det ett nytt område i Spanien som intresserar mig. Hoya Moros som ligger hyfsat nära Salamanca uppe i bergen på ca 2100 möh och borde därmed vara ett ok sommarställe. Gå in på http://onbloc.es/topos.html å kolla in den fina topon de har lagt ut som pdf.
Ser lite ut som Castle Hill med fina ängar och fantastiskt fina block. Lutar åt ett besök i augusti, nån som är sugen?

Pontus i stereo på Globalwarming-the end for you and me.

Albarracin

Lite bilder från resan till Albarracin nu i oktober. Går ju inte riktigt att säga att det var dåligt väder (26 grader och sol i tre veckor), men det var kanske inte helt optimalt för klättringen. Dock känns det ganska förmätet att klaga när det under samma period hemma var tre grader och regn. Anyway, ett litet axplock av bilder att glutta på.



Albarracins arabiska påbrå syns överallt.



Albarracin




Skylten som alla känner igen.




Gott om fåraherdar, vi vaknade mitt i en skock med kanske 200 får en morgon.




No comment:)




Mad Professor på El Ermitano.




Minigrisen på en fint sloperproblem i techos.




Frasse på Supermafa macho, intressant urtoppning, minst sagt.




Mad Professor på Cosmos i techos.




Techos




En macrostudie av den ypperligt fina sandstenskvalitén.




Albarracin by night.




Medeltidskänslan är påtaglig, även vi genomgick en regression till ett mer primitivt stadium under vistelsen.




Slut på sendande?

Rapport från Siruana

Martin och Mad Mike är nede i Spanien för att få lite sol och klättra. Tanken var att de skulle bumma i en grotta för att komma billigt undan. Jag skickade ett "God Jul sms" och undrade om det var kallt, svaret lät inte dröja. "Ja fy fan! Det är misär. Riktigt illa. Kallt, men framför allt blött. Regnar hela tiden. Och Mikes så kallade grotta är typ bara ett överhäng. Vi funderar till och med på att dra tillbaka hem. Men det är tur att det är jul nu. Annars hade det kunnat gå illa. En god på dig dude." För oss som känner dem är det ett under att de fortfarande är vid liv med tanke på att de blir blå om läpparna redan vid 20 plus:)Ryktet säger att de fått klättra tre leder på lite mer än en vecka, valuta för pengarna? Nja.



Martin på Fjollsport, inte den skarpaste kniven i lådan.

A Ciegas

Goldielocks på A Ciegas i sector Techos i Albarracin. Brant, crimpigt och morpho på fin sandsten. Det vita nedanför är Lille-Lars.

Ströbilder IV

Förra bilden vi hade var ifrån El Cogul i Spanien. Ett relativt litet ställe som förhållandevis få har besökt, skulle jag gissa på i varje fall. Även ifall det är ett litet ställe så finns det en del guldkorn där. Bland annat en superfin 7C (Beer Action) som Dave Graham satt upp. Denna herre kommer återkomma senare i veckan.

Nästa bild är också ifrån ett sydligare land. Tunneln som man kan skymta i bakgrunden är en tågtunnel. Helt klart lättaste vägen att gå till den mest populära klippan. Men dessvärre så ger denna vägen en böter på 6.000:- € ifall man blir påkommen. Istället blir man tvingad att gå en via ferrata genom denna dalgång där bilden är tagen.

Ströbilder III

Den förra bilden var inte ifrån Fjällbo som Petter skrev, utan ifrån Bräcke. Lite otippat att hela mediaeliten skulle åka ut dit samma dag. Men är det roctrip så är det.
Nästa tänkte jag att vi skulle gissa landet istället.

Escaramuza

Lars el pequenita cerdita sänder Escaramuza, sektor Arrastradero i Albarracin. Fint skickat!




Escaramuza from Patrik Svensson on Vimeo.

Resa utan kamera

Efter att ha spenderat närmare tre månader i Europa med att klättra, surfa och vandra i dalgångar så känns det nu lite tomt när man sitter här hemma på kammaren och mörkret faller på. För en gångs skull valde jag att inte ta med min kamera när jag reste iväg. Även om valet kändes rätt innan, under och även efter resan så är det ju inte helt utan att man ångrar sig nu när man inte kan bläddra bland några nya bilder från alla vackra ställen vi hann med att uppleva. Får bli lite gamla bilder från tidigare resor i detta inlägg istället.

(Crillo i Targasonne)

Dels var detta ett val för att mer kunna lägga all energi på att klättra. För att få några vettiga bilder inom klättringen så känns det som att man ibland måste lägga ner väldgt mycket tid på att skapa tillfällena. Rigga fasta rep, jummarera upp, hitta rätt vinklar och positioner och sedan det viktigaste vänta på att klättraren ska närma sig detta ställe. Vill man själv klättra så blir det ofta svårt att kombinera dessa två saker under en dag.

(Mattias i Magic Wood)

Det samma gäller lite med landskapsbilder, som jag även det gillar att försöka fånga på bild. Fast där handlar det mer om att hitta fina ställen och sen både en och två gånger återkomma när ljuset faller på rätt. En dalgång kan ju vara väldigt vacker för ögat mitt under dagen, men på bild blir det ganska hårt, kontrastrikt och intetsägande. Att istället återkomma när solen är på väg ner eller upp och himlen har ett av sina fantastiska skådespel med moln som svävar fram kan höja ett landskap och en bild något enormt.

(Roca Puta i Spanien)

Visst saknade jag kameran under stunder där nere, men samtidigt var det skönt att kunna slappna av och bara njuta av dagarna istället. Min önskan under våren var att jag skulle hinna komma hem och åka upp till Sarek under en 10 dagar eller så. Att få vandra i naturen och hela dagarna få se ljuset skifta och med det även landskapet. Tror det är en riktigt häftig upplevelse som naturfotograf när man går där och helt fokuserar på bilder i huvudet. Blir som motsatsen till hur jag nu reste. Får nu hoppas att det blir av en annan gång istället.

(Pyreneerna)

Istället får man sitta här hemma och vara avundsjuk på vännerna som inom några dagar åker ner till Spanien för tre veckors bouldering. De har matat en med filmer, bilder och historier för att locka med mig. Men dessvärre blir det till att stanna hemma denna gången.

(Isle of Sky, Skottland)

(Mattias i Targasonne)

"If you surrender completely to the moments as they pass, you live more richly those moments."
Anne Morrow Lindbergh

Sol?!? Spanien!!! & Vår???

Återigen får man passa på medans solen kikar fram. Ytterligare två klätterdagar har det inbjudits till i vårat oförutseende och härligt avlånga jordstycke här på västkusten.

Först var det idéer på Bohuslän. Dessa las ner när arbete och mörka moln la sig i planeringen. Sedan visade det sig att både SMHI och yr.no bestämde sig för att helt slå bakut och visa strålande sol onsdag, torsdag och fredag. Visst, då får det bli hemmaplan istället. Inte fel det heller, så här när våren kommer smygandes. Bekvämt och lite mindre läskigt när ledpsyket kanske inte helt har kommit fram efter en brokig vinter. Förkylningar har bytts mot en bruten hand som sedan bytts tillbaka både en och två gånger till förkylningar.

Men nu äntligen känns det som att man är på gång igen. Styrkan börjar komma tillbaka i armen., pumpen blir bättre och bättre och viktigast av allt var att psyket kanske inte legat i så mycket ide ändå måhända. Körde på idag och ägnade inte någon stor tanke åt klipp och fall när jag till slut gick på och ledde i slutet av dagen.

Under gårdagen blev det några press på Till Sussane. Kändes som att jag nästan ville köra den på led igår. Bangade dock ur då det var så satans kallt. Händerna domnade bort och man kände inte crimparna man höll i. Kanske inte så man vill ha det på en led där man står 5-7 meter över säkringarna och har markfallspotential vid två tillfällen. Ville hopptesta med backuprep igår, men kylan och den högts dunkla känsla som detta medför hindrade mig. Allt har en otrolig benägenhet att bli så hårt och rufft denna tid på året. Trodde sedan att jag kanske skulle ge mig på den idag. Men efter att ha slängt upp lite rep på stora väggen så kändes det fel att be någon följa med bort dit och testa. Den finns kvar och tillåts att klättra på inom en rimlig framtid hoppas jag på.

Blev inga bilder från dessa dagar. Man går i perioder då man blir sugen på att fota, eller istället själv satsa på att klättra ordentligt. Nu känns klättringen bra och vädret börjar tillåta lite mer frekventa besök på klipporna. Så framöver så kommer det nog bli klättring för hela slanten.

Blir istället lite bilder ifrån Spanien dit jag och Jesper for över jul och nyår. Vi hade en plan på att köra med min buss ner i Europa under en månads tid. Men då jag gick och bröt handen så fick det bli en tripp till värmen i El Chorro istället. Vi gjorde sällskap med ett härligt gäng ifrån Göteborg. Första gången jag åkt på en klätterresa helt utan att klättra. Gjorde en halv 3+ slabb enhands, men bangade ur. Skyller på skorna. Hade som mål att få klättrat en led. Men det fallerade. Istället fick det bli en hel del fotande. Mycket vänliga själar som slängde upp fasta rep åt mig. Så det var bara att sätta igång och börja jummarera varje gång någon skulle upp. Roligt att se hur man börjar tänka på fotandet på ett annat sätt efter tre veckor. Likadant som man kommer in i klättringen så var det detsamma med fotandet.

Imorgon blir det Hyltebergen och lite sportklättring. Blir bra att få falla utan att behöva byta kalsonger varje gång.

"Motgångar får vissa människor att bryta samman, andra att överträffa sig själva."

Okänd