Tinos

Padde på Chickenhead i sektor Katsika efter ha insett att bilden i guiden ger extrem fulbeta. Var beredda på att få ett hål i handflatan av detta problem.

Det började med att Kalle nämnde Tinos för säkert ett år sedan när vi var på Fabben. Hade aldrig hört talas om det innan. Jag surfade runt lite och hittade en guide jag beställde bara för att jag inte hade något bättre för mig. Tanken hade varit att jag och Maria skulle till Fontan men det är alltid kul med något nytt, och Maria gick igång på idén att dra till ett okänt ställe. Det är ju alltid en chansning, fotografer har en förmåga att få vilket ställe som helst att se bra ut. Som med fallet El Cogul t ex. När jag skannat diabilderna får ni hela den historien också, troligtvis starkt censurerad dock. Ni kan ju fråga Martin varför;)

Resan i korthet; ta flyget till Aten, ta sedan en färja till Tinos. Lätt som en plätt om inte Lufthansa slarvat bort vårat bagage.

Klättringen i korthet; det är granit, ganska grovkornig. Det bästa jag kan jämföra med är Buttermilks. Samma typ av sten och samma typ av block dvs stora barbapappaformer. Det finns ca 6-700 utvecklade problem att skava på och ska man göra en grov gissning är det bara 5-10% som är utvecklat. Den första sektorn vi besökte var Livada Beach. Det blev en besvikelse, eller kanske inte en besvikelse men jag började bli orolig att all klättring skulle vara som där. Livada Beach är en av de mest utvecklade sektorerna med runt 120 problem. Stenen är fin, omgivningarna går inte att toppa (najs strandhäng, surf, slackline och bouldering) men problemen var ju inte direkt mäktiga. Ganska låga och några rätt krystade linjer. Jag skulle rekommendera stället som en slapp bad- och boulderdag. Om ni googlar på bouldering på Tinos är det från Livada Beach de flesta filmklippen kommer, så hav förströstan-det är inte representativt. De andra sektorerna är grymt mycket bättre med fina stolta och estetiska linjer, fast utan strand då.

Vi var där i oktober. Det var varmt! Runt 27 grader och de flesta problemen är sydvända. Man vänjer sig dock och det blir samtidigt lite vanlig semesterkänsla över det hela med bad å allt. Vill man sända på allvar rekommenderas januari-februari, med den sedvanliga risken att vädret är so-so och om man inte är valross är det mest troligt ganska kallt i vattnet också.

Som sagt är utvecklingspotentialen enorm och om rätt folk åker dit och utvecklar stället ser jag ingen anledning till att det inte skulle bli ett av europas större boulderområden till problem sett. Vi borstade upp en del och det hade varit grymt kul att åka dit med 5-10 borstsugna individer, om inte vi gör det så får tyskarna äran (guiden är gjord av en tysk). Jag ska försöka återge lite av känslan att vara där och hur mycket sten det finns i kommande inlägg. Nu börjar vinet ta överhanden, gonatt!