Huapi

Innan en man företar sig en resa till lite högre berg är det bra om medlemmarna sätter sig ned och pratar igenom förväntningarna på resan. Många är resorna där folk råkar i luven på varandra för att man har haft olika mål och förväntningar. Detta blir på något sätt grunden och det som håller ihop gruppen när man får göra förändringar i planerna, och lita på mig, det får man alltid göra. Man kan sitta och planera ihjäl sig här hemma, läsa kartor och guideböcker osv. Men verkligheten ser nästan alltid annorlunda ut och då handlar det om att vara flexibel och att hela gruppen kan konferera med raka puckar och tillsammans komma fram till en ny väg och strategi där alla känner att de varit delaktiga i beslutet. Har man då inte innan haft samma förväntningar blir det lätt infekterat.

Martin, Kaj och jag pratade en hel del om detta innan vi åkte. Vi skulle trots allt dras med varandra i sex veckor. Att vara kompisar hemma och att vara på resande fot tillsammans i sex veckor är två helt olika saker. Kan man inte kompromissa blir det svårt. Vi ändrade ursprungsplanerna flera gånger och hade flera samtal som skulle kunna betecknas som känslomässigt jobbiga där vi kompromissade fram nya planer, nya berg och nya leder. Jag måste säga att jag tycker vi löste allt med bravur och att vi tog stor hänsyn till varandras olika önskemål och förutsättningar. Jag skulle utan att tveka åka iväg med dessa två pöjkar igen.

Efter Maparaju hade vi tänkt klättra Andavite 5518 möh. Nedifrån BC såg det helt ok ut men när vi fick sett berget från Maparaju insåg vi att vi hade fått klättra i brant rullgrus 2/3 av berget. Inte vad vi kom hit för att göra. San Juan 5843 möh var en annan contender, men efter att ha gjort en rekogniserings runda isåg vi att insteget var borta och att den övre delen såg hårig ut med en stor serac hängandes över leden. Det andra svenska replaget var tuffare än oss och försökte sig på San Juan iallafall och fick fin klättring upp till seracen där dem fick vända.

So, what to do? Från vår dal kunde man se in i granndalen och där fanns ett berg som såg fint ut. Berget finns inte med i någon förare och vi hade inte någon förhandsinfo förutom att det enligt en åsneförare var ok att klättra och att det heter Huapi 5421 möh. Så vi tog vårt pick å pack och begav oss till Quebrada Tullparaju och slog läger vid Laguna Cuchillacocha på runt 4600 möh. Det här var riktigt kul. Vi visste inte vilken väg man skulle ta för att komma fram till berget och vi hade ingen aning om det fanns några leder eller var de isåfall gick. Kaj gjorde en hjälteinsats och hittade en finfin tur hela vägen till topps. Tack Kaj!

San Juan och Huantsan i gryningsljus på väg upp på Huapi. Magiskt!

The long slog upp till ryggen. Solen värmde upp snön så bitvis blev det att simma sig uppåt.

Martin försöker pilla in snoppen, tydligen lättare sagt än gjort;) Pucaranra 6147 möh i bakgrunden och toppen till höger.

Två glada pöjkar på toppen.