Jakten på drömbilden

För några veckor sedan var jag på ett mycket intressant och givande föredrag med den duktiga skid- och äventyrsfotografen Fredrik Schenholm. Temat för kvällen var "jakten på drömbilden" och utifrån det så berättade Fredrik på ett väldigt informativt och intressant sätt hur han åkt världen runt för att få till sin tillfälliga drömbild. Som han senare under kvällen kom fram till, så handlar det inte om en bild som skall definiera något slutmål i ens syssla. För inom fotografin så är det lite på samma sätt som för de som är bevandrade inom klättringen. När man väl fått gjort sitt långtstående projekt så njuter man av det under en väldigt kort stund, sedan ändras snabbt fokus och man tittar vidare mot nästa mål, om man inte heter Richard Simpson vill säga. Så jakten på drömbilden är en ständigt återkommande histora, vilket ju någonstans är tur. Annars hade progressionen helt stannat av. Åtminstone inom det område man för tillfället huserar. Så jakten mot sin nästa delmålsbild är en bättre omskrivning som även Fredrik under kvällen långsamt justerade det till.
Fredriks bild är för tillfället att fånga en skidåkare susandes ner för en sluttning medans en vulkan har utbrott i bakgrunden. Detta har fört honom runt om i världen på jakt efter aktiva vulkaner där skidmöjligheter finnes. Nu i skrivande stund sitter han för fullt och följer snödjupet och aktiviteten på Etna för att förhoppningsvis packa sin utrustning och få med sig en skidåkare ner dit.
Själv har jag för tillfället ingen bild som jag jobbar speciellt hårt för att få tagen. Mer filmplaner och olika sekvenser till den som florerar i mitt huvud. Har dock fortfarande min Tobleronebild som jag väntar på. Denna vinter tänkte jag att jag skulle lura med mig några stackars själar ut dit ifall snön ligger fint på träden någon krispig dag. Jesper anmälde sig ju frivilligt förra vintern, så behövs bara en till. Så nu börjar det kanske bli dags att åka dit själv och reka vinklar och se hur omgivningarna ser ut för att vara redo när väl snön kommer, vem vet hur länge den ligger denna vinter.
En drömbild som jag däremot väntade i två år på är den nedan, ifrån raffen ute i Torslanda. Såg för 4-5 år sedan en liknande bild och bestämde mig då att jag ville göra min egen tolkning av den. Åkte därför ut till det enda stället runt staden som erbjöd denna sorts miljö och rekade eventuella platser att få till en bra komposition. Fastnade för platsen nedan, fast i ett lite annorlunda utsnitt. Det ligger en liten sjö framför som jag tänkte skulle göra sig bra med reflektioner. Dessa planer övergav jag under kvällen som jag sedan var där, då de tjocka vassen störde speglingen för mycket. Problemet jag hade med denna bild var att jag ville ha fullmåne på ett visst ställe i förhållande till raffen. Månen var uppe den natten jag var där och rekade och utifrån dess läge kollade jag sedan hur den stod i förhållande till de stora skorstenarna i Kvarnbyn i Mölndal. Ett ställe som jag ser varje dag och kunde ha som riktmärke framöver.
Det första jag gjorde var att genom hemsidor försöka förstå mig på hur månen rörde sig och genom detta räkna ut när den skulle kunna vara där jag ville ha den. Detta gav jag genast upp och började istället, varje gång det närmade sig fullmåne, kolla hur den stod i förhållande till skorstenarna. Månad efter månad rullade förbi. De få gånger som den stod i hyfsat rätt läge rätt tid på dygnet så skulle molnen dit och störa. Närmare två år hade gått när jag en dag kommer körandes hemåt och inser att månen är någon dag ifrån att bli full och att den står på exakt rätt ställe på himlen. Kollar vädret för nästkommande dag. Strålande sol och inga moln så långt ögat kan nå. Kollar när månen kommer upp och åker nästkommande dag ut till platsen jag rekat två år tidigare. Slänger upp stativet och riggar kameran med gott om marginal till månens uppgång. Visar sig bli en kall och lång väntan. Denna dag skulle ju såklart infinna sig när vargavintern slått till som värst mot Göteborg. Där stod jag ute bland raffen, hoppandes, skuttandes och viftandes i 25 minusgrader, väntandes på en måne som jag inte exakt visste vart den skulle gå upp. Detta var min största fasa. Att jag två år tidigare inte varit tillräckligt noggrann utan att månen, när den väl steg upp, skulle vara på helt fel ställe. Plötsligt stiger en knallorange platta upp över raffens cisterner och den visar sig vara på exakt rätt ställe. Bara att vänta ytterligare en 30-45 minuter tills den står alldeles ovan raffen. Till slut satt den. Bilden jag väntat på i två år var äntligen fångad på mitt minneskort. Väl hemma var jag redan fokuserad på nästa bild. Visst det var spännande att se den i datorn och göra de små justeringar som alltid behövs göras innan den färdiga bilden kan träda fram. Men nu hade jag ju den. Dags att sticka vidare mot nästa mål.