Vart är vi?

För att glädja Anneli lite så får det bli en bild med åtminstone lite snö på.

För er som gillar snö och speciellt brädåkning så kan länken nedanför vara något av det bästa på länge. Ren njutning vad gäller filmande, åkning, scener och vyer. Återstår att se ifall filmen i slutändan levererar samma känsla.

THE ART OF FLIGHT

Sommarlugnet!

Nu när snön åter faller här i Göteborg så är det dags att börja drömma sig tillbaka till sommaren, Frankrike, värme och framförallt det lugna tempot man kommer in i där nere.

Aiguille Dibona

Spottande svärandes och allmänt helt omotiverat skitförbanade på varandra stog vi 6-7 timmar efter vi börjat våran morgon på toppen av denna granitspets.
Den ligger otroligt vackert uppe i en dalgång på 3.000 meters höjd. Vi vandrade upp på eftermiddagen för att på kvällen komma upp till hyttan som ligger vid bergets fot. Väl där blev vi överraskade över hur mycket folk det befann sig i hyttan. Närmare 40-50 personer satt där inne i värmen och snaskade i sig av buffén som personalen hade lagat till. Under natten blev det ruskigt nära nollstrecket på termometern och vi var glada över att vi hade både långkalsonger, dunjackor och mössor med oss. Inte helt självklart att packa ner det när man några timmar tidigare stått nere i 25-gradig värme och svettats i shorts och t-shirt.
Uppstigning vid 06.00 och därefter började helvetesresan upp för denna fina fallos. Förstår inte varför jag fortsätter klättra multipitchar. När jag väl är där på väggen har jag sjukt svårt för att njuta av det. Allt är bara spott och spe. Men när man väl kommer ner på plan mark igen så börjar minnena och tankarna kring turen lägga sig på ett behagligt ställe bak i huvudet och nu är det bara glädje och fina minnen över att den är gjord. Speciallt kommer jag ihåg ett tillfälle då jag kom upp till stand framåt niotiden på morgonen. Solen hade börjat komma upp rejält och även börjat ge en viss värme. Kan ha varit repa 5 eller 6. Fram tills dess hade det varit okej standplatser, men inga lyxvarianter. Här kom jag upp till en perfekt hylla där jag kunde sätta mig ner. Ankaret var perfekt placerat över mig så jag med berget som ryggstöd kunde i lugn och ro sitta och ta upp Ida medans jag i vindstilla och varm miljö blickade ut över dalgången.

Läste vid samma tidpunkt som vi gav oss upp på denna led en bok om en slovakisk alpinist. I denna boken berättade författaren att staten sett till att bulta och säkra upp med via ferratas alla bergstoppar i landet. De tyckte att det skulle vara en självklarhet att hela landets befolkning skulle få stå på varje topp i landet om de ville. Även i Frankrike är bultetiken aningens annorlunda än Sverige. Denna tur som vi gjorde var 12-13 repor och alla var bra bultade med fina ankare. Roligt att ha en möjlighet och ge sig upp i lite mer alpin miljö och få chansen att klättra fina toppar trots att man inte har tradracket med sig.