28 oktober 2008

Brattås

En skön dag i Brattås med Selma, Nalle och Lars. Perfekt väder, perfekt stick dock inga perfekta människor (dvs inte mycket sänt änd dånn). Ett fåtal problem men med hög klass och fin klippa, potential till många fler finns. Måste nog springa in i dalarna som man går förbi på väg till Buel och Glucifer (tyckte mig skymta en del klippa). Finns fina höga slabbar precis innan man svänger av vänster, någon har borstat bort lite mossa för att kolla underlaget (Smulan måntro?). Lille-Lars bullprojekt ser också inbjudande ut. Definitivt ett ställe att komma tillbaka till.




















Selma och Långe-Lars klurar.















Glucifer till vänster och Buel till höger.


























Tack till Fjällsports kaffe- och tesponsor Ralf! Tack, tack!






















Lars var tvungen att testa makrot. Startgreppet till Mogwai.



























Tror problemet heter Mogwai, i vilket fall som helst trestjärningt! Padde svinger pisken!






















Capleton still blazin´

27 oktober 2008

Vintern är här!

Vi blev lite smått förundrade när det helt plötsligt hade snöat utanför Fjällsport i fredags. Snöfallet var ytterst lokalt men ändå ymnigt och hade på lördags morgon förflyttat sig uppför trapporna mot Eklandagatan. Surfare och sändare är som bekant mycket lyhörda för bra väderförhållanden, det är nu bevisat att även minimänniskor med skidor och brädor besitter denna lyhördhet. Ty redan på lördags morgon hade djungeltrumman samlat ett inte oansenligt antal minimänniskor som dyrkade snön som fallit dagen innan. För att öka helhetsupplevelsen och känslan av att vara ett med naturen spelades bla Ace of Base, Carola och Back Street Boys på en helt godkänd ljudnivå. Jag var snabb med att dokumentera händelsen eftersom snön och huvudfotingarna redan ett par timmar senare var spårlöst försvunna. Jag delar med mig av denna unika händelse, för efter vad jag förstått är det mycket ovanligt att se denna art leka så tidigt på året och så långt söderut som Gbg.





15 oktober 2008

Pyspunka!

Det finns vissa fördelar att vara högst i rang på jobbet. Man kan till exempel kolla in vädret på http://www.dmi.dk/ (mycket bättre än SMHI) och planera sin ledighet efter nederbördsmängden. Tisdag såg bäst ut och dmi levererade träffsäkert det väder som var utlovat, 12 grader och sol. Perfekta projekteringsförhållanden m a o. Vi (Joel, Nalle och jag) drog upp till Tjörn (var annars?) med de sedvanliga slabprojekten i siktet. Det blåste dock 9 sekundmeter och de 12 graderna byttes ut mot vad som kändes som 0 grader. Nalle som tålmodigt ligger still och väntar medans vi i undre medelåldern leker av oss, fick lite extrakläder för att hålla sig varm.


Nalle är en hund, inte en finsk klättrare.

Precis enligt vett och etikett värmde vi upp med fika, tjöt och en powernap.



Kaffe? Nej tack!

Projektet i fråga var den slab som Peter, Pontus (grundaren av http://www.globalbouldering.com/) och jag körde på i förra inlägget, vi var då en halvmeter från toppen. Problemet är närmare sex meter högt och ibland önskar jag att känslan för höjder satt i fötterna istället för huvudet. Huvudet säger att -Dude, för f....n nu är det fem och en halv meter till backen. Du kommer slå ihjäl dig! Fötterna däremot hade nog chillat när motsvarigheten till fem och en halv meter för huvudet är fyra för fötterna (jag är dryga 150 cm). Kruxet är ca 25 cm ifrån toppen och är svårt att jobba in just på grund av höjden och att alla grepp är mer eller mindre hudovänliga. Just nu handlar det bara om att jag ska våga belasta högerfoten fullt ut, då kanske jag når toppen...kanske.



Trycket på dalskidan,älskling!
Ska man summera dagen efter prestation ligger vi inte högt i kurs, 25 cm framsteg och tre pyspunkor på en hel dag. Men som Said skulle sagt -Det var änna gööödit ändå!

Ouch! En av tre pyspunkor.

13 oktober 2008

Utsikten!

Utsikten, det nya favvostället. Igår åkte jag upp med Pontus med målet att göra en slab som jag hittade för några veckor sedan. På väg dit träffade vi Peter och John som jobbade på ett gammalt projekt på det hängande blocket i början av området. Efter lite moraliskt stöd i form av Mondopadda och utomordentlig spot toppade John ut denna blivande klassiker som fick namnet Animal och graden 7a.
John gör FA på Animal 7a Foto:Pontus Aratoun


Otålig sprang jag i förväg till slaben för att borsta upp den och fantisera ut potentiella sekvenser. Till slut efter vad som kändes som en oändlighet kom de andra släntrandes. Pontus, Peter och jag turades om att köra på den. Peter och jag kom till samma highpoint ca en ½ meter från toppen där det blev märkbart hårdare. Peter som stukat foten för ett tag sedan la ned, med tanke på höjden på problemet (ca 6 meter) ett vist beslut. Jag provade några gånger till och tror mig ha en sekvens som kan funka. Till slut blev ursäkterna för många (trötta tår, ont i fingrarna och mörker) för att fortsätta, men vi svor på att komma tillbaka.
Padde på slabben Foto:Pontus Aratoun

I totalt mörker på vägen hem bestämmer sig Peter för att göra några sista press på ett överhängande väggproblem till höger om Blown Away. Problemet har tidigare gjorts med springstart. Peter ville göra problemet med etableringstart, vilket kan liknas vid Homo Höger fast åt vänster istället. Benhård deadpoint till hyfsat grepp men svårt att hänga kvar. Han var så nära man kan utan att klara det, nästa gång sitter det!

10 oktober 2008

Joel VS Vågen

Dagen började med regn och därmed långfrukost, ganska skönt om man kunde ta bort oron över att kanske inte få klättra ute. Att logistiken sedan inte fungerade och med det menat att Joel körde till Marstrand istället för till Tjörn var ett mindre problem. Troligen var det en kvarleva av hans gamla dagar som stekare, då han svingade kristallglas fulla med gula änkan på Diplomat, som tog över. Första stoppet var givet, slabprojektet nr 1. Problemet ligger precis brevid vägen mot Rönninge/Skärhamn och ser ganska anspråkslöst ut. Tills man står under det. Tänk er 5,5 meter vattenslipad klippa med en tunn, helt spikrak spricka som löper hela vägen till toppen. Mmmm! Men vänta lite! Rinner det inte vatten ur sprickan precis vid startgreppet? Jo, shit! Allt annat inom 5 mils radie är torrt utom just startgreppet på dagens projekt. Lite molokna funderar vi på att dra vidare, när jag frågar Joel om han har toapapper med sig. Jovisst har han det, så vi sätter igång att täta sprickan med toapapper och krita. Det funkar tillräckligt för att man ska få ett försök mellan tätningarna.











Ett förtvivlat tätningsförsök.














Slabprojektet
När det blev mer tätning än klättring drog vi vidare mot Utsikten. Utsikten hittades av Tjörnkonnässören Pontus Aratoun och Ted som satte upp några av områdets finaste bl a Teds Arete och Violent Acts of Beauty. För några veckor sedan satte Jens Thomander områdets kanske finaste ogjorda linje-Vågen. Precis som det låter ser det ut som en våg i granit. Estetiken avgjorde, man kan inte bara gå förbi ett så fint problem utan att prova.















Processen när det gäller bouldrandet för personer över trettio tenderar bli lite mer utdraget. Först måste man dricka kaffe, så det gjorde vi. Sedan ska man tjöta lite, det gjorde vi också.















Efter kaffe och tjöt ligger man lite på paddan och bara njuter, tydligen också något "efter trettio" påhitt.















Efter att ha njutit en stund kom vi på att vi inte kokade tillräckligt mycket kaffe, så vi kokade lite till och då börjar processen om från början igen.
















Efter några försök rullade jag upp på toppen. Joel har dock ett allvarligt sjukdomssyndrom att skylla på. Han är en av de få människor i världen som kan få pump efter bara 20 sekunder på klippan. Läkare världen över står handfallna, det borde inte vara fysiskt möjligt!














Här har Joel hängt i 19 sekunder, om exakt 1 sekund är allt slut.

När Joel bara kunde hänga 1-2 sekunder på klippan insåg vi att kaffet var slut, vilket innebar att vi inte kunde påbörja en ny återhämtningsprocess. Allt var slut!














Joel konstigt nog glad, trots sin allvarliga sjukdomsbild.

09 oktober 2008

En kväll i Jonsered

Nu börjar då så sakta mörkret komma och göra sitt intrång i våran annars så ljusa vardag. Redan när det är dags att slå igen dörrarna på butiken så börjar sig ett svart täcke lägga sig över staden och det är numera nästintill omöjligt att hinna med att klättra något efter arbetstid. Tidigare kunde man i varje fall snabbt hoppa in i bilen och kanske med lite tur hinna klättra någon led i Utby.

Är det då dags att kapitulera för jorden, universum och mörkrets lagar och således sakta trampa sig ner på pedalerna till Fabbens mörka grottor? Nej, så långt har vi inte kommit ännu. Än finns det hopp. Detta hoppet stavas JULA och bensindrivet elaggregat. Ted har gjort sig en klok investering och skapat oss ljus för bara 599:- riksdaler. Han gav den två gånger, men ack va fel det skulle visa sig vara. Nu funkar det ju faktiskt att klättra på kvällarna med. Två fina bygglampor på marken, en gaslampa plus två Apollos i träden och ett gäng pannlampor så är det bara att köra på.




Att vi sedan fick rejält med smisk på Vita Lögner ute i Jonsered är ju en annan femma. Varje gång åker man dit med nya förhoppningar om att man kanske blivit starkare, greppen blivit bättre eller att man kanske till och med kan hitta någon ny sekvens som gör det hela lättare. Alltid slutar det med samma nedslagna förhoppningar och efter alldeles för få försök så flyttas paddorna några meter till höger för att även där inse att man inte har något att hämta.
Men skam den som ger sig, nu har vi hela vintern på oss med lampor och bra stick. En kall och mörk kväll står vi där på toppen och förstår inte vad det svåra egentligen var.






"The most difficult things for a man to do are to climb a wall leaning towards you, to kiss a girl leaning away from you, and to make an after dinner speech"

Winston Churchill