Efter mycket funderande, prat och önskan så har det äntligen börjat hända något. Jag och min vän Jesper har alldeles för länge varit i startgroparna att vilja ta vårat slaklinande till en ny dimension. Vi har en önskan att söka oss upp mot högre höjder. Att ytterligare gå upp ett steg på koncentrationsstegen och känna en annan sorts press lockar.
Att ägna den tid man inte spenderar på sin klättring till att vandra på en lina känns som en oerhörd bra antagonist. Man har där samma lugn och meditativa tillstånd där man försvinner bort under den stund man är ute på linan/leden. Men samtidigt så slipper man den fysiska tröttheten som klättringen framammar. Fram tills nu vill säga, de senaste dagarna har vi blivit helt blåslagna på linan nämligen.
Innan har vi bara kunnat spekulera i hur denna inre nivå kommer höjas och hur mycket mer fokuserad man behöver vara på en höglina. Att det skulle bli svårare var det inget snack om, men hur mycket svårare. Till slut så fick vi våra tjocka tummar ur... och sprang iväg och började reka platser. För att göra det lätt för oss i början så hittade vi både en och två platser över vatten som visade sig funka mer och mindre bra.
Intressant att se hur mycket småsaker det är som går fel och behöver justeras hela tiden. Första försöket kan väl inte annat än kallas för ett totalt pannkaksras. Problem med uppsättning, kort/lång leash, taskig landning trots höjd och vatten och nerverna glömda i byrån hemma.
Andra dagen visade sig gå bättre. Mycket bättre spot och allt flöt på mycket lättare sedan första dagens missar. Kvar var bara psykproblemet. Med finare landning och cleana fall så visade det sig funka relativt snabbt dock. Krävs bara en rejäl skjuts i skallen för att ta första steget ut. Nu återstår bara att bemästra linan under dessa omständigheter. Som sagt så gäller det verkligen att här stänga ute resten av världen, gå in i bubblan och känna av varje rörelse i kroppen. Inte blir det lättare av att varje försök följs av akrobatiska och tunga rörelser för att återigen komma tillbaka till startgropen.
Men nu är i varje fall bollen i rullning. Dansarna tar sig framåt och med tid och erfarenhet så höjs linan.
"Talent is long patience"
Gustav Flaubert
Jesper aka Dharma Bum tar sikte på backen.
Några glada deltagare!
Herr Kallbrand in action.
Dharma Bum gör själ för namnet.
