31 januari 2011

Stora Bornö

Bästa isdagen hittills i år. Lagom varmt (runt -3), sol, bra is, långa leder och bra sällskap.
Kaj på den vänstra leden. Hoppas inte det blir varmare nu, har ju 7 isdagar kvar innan målet på 15 dagar totalt denna vinter.

30 januari 2011

Massif de Ceüse

Visst var det hemma hos Gerard vi var och spelade pingis. Roliga små lekplatser man har runt sig när man bor hemma hos dem. På bakgården har de ju även denna lilla klippa som man kan hänga runt och ha roligt på.

29 januari 2011

Ping-pong

Vart är klätteraporna när de spelar gammal hederlig rundpingis på vilodagen?

28 januari 2011

Morgonkaffe

Morgonkaffe framför kaminen på climbers garden i Geyikbayiri. Nödvändig, då temperaturen kröp ner mot nollan de sista nätterna, men ibland även en framkallare till smådispyter.  Bland annat med en skön lirare till militär. Innan Erik fick till knycken med att dra igång brasorna så kunde rummet bli ganska rökfyllt på både morgonen och kvällen. Ibland small den även till. Fick Niklas gött erfara då han skulle öppna för lite mer syre. Då, helt otippat, smäller ett svart moln upp mitt framför honom. En schweizisk, intressant dam, fick också hon uppleva en skön smäll några dagar senare. Helt enkelt en skön karaktär till kamin. En som faktiskt skapar historier. Samma med bohusstugans kamin. Finns minnen, historier och alla möjliga anekdoter därifrån. Från trad-farfars replik till någon som yttrade sig om att det är så trevligt med en kamin i stugan:
(med reservation för allt utom "radonkälla" i nedan mening)
- visst är det härligt med en alldeles egen liten radonkälla mitt i ens hem.
Har även lyckats smälta ett par mycket omtyckta och saknade approach-skor som jag smart nog lämnade på tork ståendes uppe på kaminen. Fick för mig att den inte var varm. Sån där smart tanke som kan poppa upp när man tänker på noll andra saker än hur jäkla skön den där sovsäcken är. Vin brukar kunna ha en bra inverkan för att komma till detta tillstånd, ett där man innerst inne vet att det man gör är fel och det kommer skita sig. Men likt förbannat så kommer inte tanken tillräckligt långt fram i förståndet för att man skall förstå hela vidden av det. Man ser allt i ett väldigt kort tidsperspektiv och väljer då helt enkelt sovsäcken framför tanken på hur jobbigt det skulle vara att gå med blöta skor nästkommande dag igen. Sömnen blir så mycket bättre när allt är varmt. Tar inte riktigt tanken på att de faktiskt kommer smälta på allvar. Jobbigt hårt och slående när man på morgonen efter inser den riktiga innebörden av det hela. Samma sekund som man tittar mot dem slår det rakt emot en. Dom är fanimej döda. Utom räddning, inte ens nån idée att så en tanke om överlevand om dem. Men det är samtidigt nåt skönt komiskt över det. Skratta åt sin egen dumhet är underbart. Man är verkligen så ansvarig för den. Där står de, smälta rakt ner i jorden, till sin egen grav. Fick en sista eftermiddag i Hogen med dem i varje fall. Sen var det tack och adjö. Saknar dem så som man bara kan sakna saker som försvinner när de är på sin topp. Några månader senare kanske de varit så utgådda att de blev stående på dörrmattan tills irritationen över det stigande antalet snubblingar de förutsakat fick en att skyffla iväg dem till en mörkare plats. Bättre så här. Nu är de alltid på topp när de dyker upp i minnet.

26 januari 2011

Amundön

Åkte i söndags eftermiddag ut till Stora Amundön för att försöka fota lite landskapsbilder. Väldigt länge sedan jag var ute och gjorde det, och väl där så kom jag på varför. Har problem med att komplettera min nyinköpta (förra våren) utrustning med filter, ringar, hållare och dylika prylar som alla skall vara av rätt dimensioner. Kan fortfarande inte fota landskap med mitt vidvinkelobjektiv, vilket är den lins som jag i 95 % av fallen, då jag fotar landskap, kör med.
Hur som helst så var det en bra anledning att få komma ut och röra sig i naturen lite. Börjar bli mer och mer frustrerande att höra om alla vänner som ger sig ut och is, sport och bummelklättrar för fullt. Känns som att vädret är sämre än någosin för klättring i alla dess former, men ändå så klättrar folk mer än någonsin. Erik, något fint ord i lager för detta fenomen?

Stora Amundön förra hösten

Ovan en bild ifrån Stora Amundön från förra hösten. Tagen med min gamla kamera och de gråfilter jag då hade. Gav alltid ett ordentligt magentastick. Därav den lite överdrivet lila himmelen, även om det var en magisk kväll med grymt ljus även utan magentasticket. Detta var en av anledningarna till utrustningsbytet. Vilket dessvärre stannade av på halva vägen. Detta ångrar jag surt nu. Stått i kö och väntat på nya filter och ringar ifrån England i ett halvår. Restnoterat i all evighet. Så det är en stor bidragande orsak till det skrala antal dagar jag verkligen lagt ner tid på att plåta landskapsbilder. Känns lite meningslöst att hitta fina platser, vänta på en dag med fint ljus och allt annat som krävs om man vill få till en bra bild, när man ändå inte känner sig bekväm med bränvidden som man kan plåta med. Svårt att se fina kompositioner när man har ett helt annat tänk i huvudet. Lite som alpinism och surf. Ska bli intressant att se hur den kombon kommer funka fram mot sommaren när det börjar bli dags att åka till Peru.
Tänkte jag skulle lägga lite tid på det i Turkiet. Men blev tyvärr inget med det där heller. Först höll det på att skita sig för en sketen liten usb-sladd till kortläsaren. Ringde Per, han hade redan stuckit till flyplatsen, sedan till den andra Göteborgsbilen, ingen av dem hade någon. Skulle kanske Johan som redan var där nere ha en? Troligtvis, speciellt eftersom han delvis var där för att fota till en artikel. Men man vet aldrig riktigt säkert. Visade sig senare att varken han, eller någon annan där nere, hade någon usb-sladd. Så det var tur att Torp hunnit öppna, och att Coop ta mej fan säljer allting nuförtiden. Känns lite som att gå in i en MacGyver-butik. Allt kan trollas fram så länge man inte är kräsen med kvaliten. Eller likt en asiatisk marknad om man hellre vill se det så, för det är ju galna öppettider också. Så tack vare att vi för en gångs skull var ute i rejält god tid så löste sig det problemet väldigt smidigt. Var lite orolig i bilen fram tills Torp och såg framför mig hur jag inte ens skulle kunna fota under hela tiden där nere. Då hade jag fått hjälpa de galna herdarna att valla getterna med stenar och skrik istället.
Det som istället fick mig på fall var en liten platta i samma storleksklass som en tändsticksask. De som är bevandrade inom fotovärlden vet vad en snabbplatta är. Det är en ytterst liten och frustrerande specifik sak som inte kan bytas ut mot något annat. Det är med den man sätter fast kameran på stativet. För stativ är i stort sett ett måste ifall man skall fota landskapsbilder i skymning eller soluppgång. Så där stod jag på parkeringen på Rygge, med stativ, stativhuvud, trådutlösare, filter etc. men utan den lilla rackaren till platta som låg hemma på sängen. Bara att lämna stativet i bussen och istället packa ner yogamattan i det utrymmet som därmed lämnades i den slimmade packningen. Inte meningen att jag ska lägga tid på landskapsbilder längre. Frustrerande då det verkligen inte är första gången jag glömmer relativt viktiga fotosaker då jag ska iväg och plåta. Både en och två gånger jag hängt uppe i ett rep redo för att fota någon kompis på väg upp enbart för att inse att minneskortet ligger hemma bredvid datorn.

Men som sagt, i söndags var det äntligen dags igen. Vädret var makalöst fint och och även ifall det låg en ganska kraftig molnridå ut mot havet så såg det ut som att det skulle bli en glipa mellan horisonten och molnen. Försökte rigga upp och få till en bra komposition med en intressant förgrund och en vacker himmel bakom. Men det var lönlöst, kan verkligen inte få till det utan vidvinkeln. Speciellt inte när man blir tvingad till det. Ibland kommer det naturligt att man ser en annan komposition, men det är oftast när man letar efter annat. Så blev istället att traska runt och tänka i nya banor, vilket är frustrerande svårt. Lite som när man klättrar trad och bestämt sig för en viss storlek på en kil man ska lägga. Går den inte in där man tänkt sig så försöker man frenetiskt att få den att gå in i alla sprickor och skrymslen runt omkring istället. Man vet att det enda rätta är att byta till rätt storlek, men något får en att alldeles för ofta att fruktlöst fortsätta pilla vidare med den jäkla kilen. Samma känsla för mig nu när jag är ute och fotar med "fel" glugg. Problemet är bara att resten av kilarna har jag redan tappat ner på backen, så det är den enda som är kvar. Får surt och bittert nöja sig med en värdelös kil som garanterat inte kommer hålla för ett fall.

Stora Amundön i söndags kväll. Fint ljus var det i varje fall.

“The difference between school and life? In school, you're taught a lesson and then given a test. In life, you're given a test that teaches you a lesson.”
Tom Bodett

23 januari 2011

Anaconda

Per Holm på Anaconda 7c i Geyikbayiri, Turkiet.

Ibland blir man bara inte nöjd med skiten. Förutsättningarna finns där. Leden är estetisk, repet hänger på ett bra ställe, klättraren har sköna färger och ljuset är ok. Men ibland får man bara inte till det. Något som inte helt stämmer, kompositionen, ljuset eller kanske känslan. Ibland kan det vara jäkligt svårt att kliva ut från sina egan ögon och analysera en bild man inte blivit nöjd med. Lätt att känna att man inte är nöjd, men varför? Vad är det som inte stämmer. När man sitter ensam på sin kammare så kan det vara ofantligt svårt att med kritiska ögon granska en bild. Då är man hjärtligt glad över att man har vänner som är hårda, raka och ärliga. Älskar när man får höra uppriktiga och rättframma tankar kring sina bilder. Stärker, vare sig de är positiva eller negativa. Men en sak är jag åtminstone nöjd över med denna bilden. Den första bild jag tagit där Per ser pressad ut. Alltid annars så har han ett ofantligt flin, spelar inge roll om det är uppvärmningen eller 8a os, leendet är alltid där. Men inte nu :) Han grinar illa, han  är pressad och jag njuter till fullo.

“Finish each day and be done with it. You have done what you could. Some blunders and absurdities no doubt crept in, forget them as soon as you can. Tomorrow is a new day, you shall begin it well and serenely...”
Ralph Waldo Emerson

Italienare?

Nån okänd snubbe jag fotade medans jag väntade på att gubbarna skulle komma upp till kruxet på en bredvidliggande led. Är någon 8a+ han kör på. Vet inte vad den heter, Niklas har våran gemensamma förare. Låg uppe på Sarkit och jag vet att Erik var sugen på att köra på den. Någon annan i ligan som var med där nere kanske kan upplysa oss ovetande om vad den heter.

21 januari 2011

Arbetsplats

När fingret gett upp och jag inte ens kunde jummarera de två sista dagarna fick detta bli arbetsplatsen istället. 
På solterrasen, bland mjuka kuddar, drickandes chai, ätandes granatäpplen, satt jag med kris & utveckling i hörlurarna, S. King, som delade med sig om sin filosofi kring skrivandets konst i handen och i knät låg datorn där bilder granskades.

"För en generation sedan behövde människor vila efter avslutad arbetsdag. Nu behöver de motion."

20 januari 2011

Granatäpple

Viss skillnad i både smak och pris mellan Mölndals frukthall och den lokala marknaden i Akdamlar. Stod imorse och pillade kärnor ur ett litet, färglöst, trist och dyrt äpple. Det var ändå inköpt hos min annars så välsorterade och kvalitativa frukthall. Bara att inse att så bra äpplen som man kan få för 5:-/kg i Turkiet är bara att drömma om här hemma. Otroligt överflöd av både granatäpplen och apelsiner längs med vägarna där nere. Detta ger givetvis hejdlöst bra priser och goda smaker. Kan starkt rekomendera granatäpplekärnor i frukostgröt, eller youghurten. En hel del pill med att få fram dem, men helt klart värt det. Åtminstone om du är i Turkiet, här hemma är jag inte lika säker längre.

19 januari 2011

Antalya

Måste ju värna om sitt prokrastinerande så här i tentapluggandets tider. Så här kommer en bild över Antalya.
Lyckades lura i de andra att hyra bil i tre dagar där nere. Var rätt lätt då vädret såg för jävligt ut för klättring ett tag. Men det ändrades och medans de andra stack ut och klättrade tredje dagen så tog jag bilen och körde upp i bergen. Tänkte jag skulle få fota lite stadsvyer med minareter uppstickandes någon gång under resan. Men just denna dagen så insåg jag att jag helt körde åt fel håll för detta. Slutade istället med att jag var sjukt nära att långt upp i bergen på grusvägar köra fast med sommardäck i ett vinterlandskap.

18 januari 2011

Vart är vi?

Dags att bryta av lite i Turklandsbilderna och sätta igång synapserna lite istället.
Var är bilden tagen?

Vart är dessa sandstensformationer som slingrar sig ner i skogens mörka vrår belägna mån tro?

Jag och Ida stannade till här på vägen hem i somras. Ett sista desperat försök att undvika den bistra verkligheten där hemma med stundande skola och all annan skit som behöver lösas efter 11 veckor på hjul i Europa.
Grymt litet trolskt ställe med akrobatisk sportklättring på sandsten. Detta är min enda bild därifrån. Fick fotografera omgivningen på kvällarna istället, för de dagar vi dröjde kvar dedikerades fullt ut till klättringen. Lederna är lite speciella då de kan vara riktigt långa, mjuka och böljande följa klippväggarnas naturliga linjer på de mest sanslösa sett. Kan vara mycket lätt och sjukt fin klättring halva leden. Sedan, helt plötsligt, smäller det till, då kommer ett tokkrux som totalt stoppar en. Men det är lite som Fontan, allt som oftast riktigt behagliga grepp att dra för fullt i. Skonsam mot både leder och hud. Så det är bara att rycka på, för att man vet att det fortsätter komma goa grepp som man kan dra i för fullt hela vägen upp. Fotstegen är dock ett dilemma, men det är bara att vänja sig vid att smeara på sanden.
Får se ifall någon kan komma på vart det kan vara.
Stället har även fått en ny förare nyligen, till och med skriven på engelska. En av de bättre, snyggare och framförallt angenämare förare jag bläddrat i på länge. En mycket stort bidragande orsak till detta är de mycket vackra och inspirerande bilder ifrån Petzl-fotografen Sam Bie som fyller stora delar av den. Han lyfter verkligen fram skönheten i bergets linjer tillsammans med fina inramningar av naturen i olika årstidsskiftningar. Märks att det är en av hans hemmaklippor. Att bläddra i föraren gör en verkligen sugen på att som fotograf själv ge sig dit under olika årstider, ljusförhållanden  och framförallt med mer erfarenhet kring linjerna som erbjuds i klyftan.
Får en att inse hur väl man kan sina hemmaklippor och hur man ibland väntar in vissa bilder till specifika årstider och förutsättningar. Har en bild i mitt huvud som varit i konstant utveckling under flera år. Kommer inte exakt ihåg när jag såg Calles bild på Fjällboklassikern Toblerone första gången. Men när det än var så trollband den mig redan då. Samma som omslaget på Bergsport, med Rikard Ekehed klättrandes Minaret. Dessa två bilder är bland de bästa klätterbilder jag sett. Framförallt har de påverkat mig något enormt då det är två leder som jag själv kunnat relatera till på ett annat sätt än bilder ifrån mer avlägsna platser. Både som klättrare, men även som fotograf, har de påverkat och format mina visioner om att en dag både klättra och avbilda dem på bild.
Detta är två leder som bara genom sin estetik väcker enorma känslor. Man vill inget annat än ge sig upp där och känna hjärtat pumpa medans man kramar hörnet i ren desperation. Något speciellt med areter. Balansen och tekniken som krävs vid dessa kanter har alltid tilltalat mig, önskar jag kunde slappna av aningens mer på dem bara. Har gett mig fan på att Minaret skall finnas i mitt huvud tills den dagen jag är på den i skarpa änden. Lite samma som Gaia. Den skall klättras på ett eller annat sätt. I värsta fall får det bli en belägring där den helt vanhedras, bara jag får vara uppe på den åtminstone en gång.
Har gjort en egen tolkning av Calles Minaretbild. Inte ens i närheten av att ha samma sug och nervkittlande känsla som originalet, inte heller finns där samma historia bakom leden. Calles bild tillsammans med Rikards förstabestigning gör bilden klassisk och det är en framsida som aldrig kommer försvinna från mitt minne. Har svårt att tro att jag kommer få så många chanser att fota just Minarete i skarpt läge. Kanske kommer det ske någon gång i framtiden, vem vet. Men tills dess fick jag leta upp något annat ställe med en likvärdig, men lättare led. Fjällbo fick bli spelplanen och Supernova fick stå som modell. Helt klart en snygg och lite nervös linje det med. Men i paritet med Minaret? ja låt oss säga att vi skulle kunna likställa det vid skillnaden mellan blåvitt och gais. Den finns där, och den är ta mej fan ganska stor. Men hur som helst så resulterade det i en bild som jag blev relativt nöjd med. Inte samma nervkittlande känsla och enorma höjdkänsla som i Calles original, men en viss nervositet hoppas jag ändå att den kan framkalla i betraktarens inre. Bilden lyckades även den komma med på omslaget till Bergsport.
Tobleronebilden lever fortfarande bara i mitt eget huvud. Kommer nog bli från en snarlik vinkel som Calles bild, då den verkligen tilltalar mig. Har aldrig riktigt lyckats med att pricka in bra lövfärger med rätt väder och möjligheter till att få någon att klättra på den bara. Har en viss förhoppning om att det kanske ska bli av i vår. Hade först en tanke om att jag skulle göra en vintertolkning av den. Men det tar emot rejält att bege sig ut dit och rigga för att få till någon bild i väder som detta. Framförallt tror jag att det kan vara svårt att övertala två stycken att följa med ut dit med enda motiveringen att jag ska kunna få en sjysst bild.

För er som inte vet vilka bilder jag refererar till så ta en titt på Fabbens väggar. Där hänger båda två i sin majestätiska glans och båda två är signerade Calle Sellman.

Mike på Supernova i Fjällbo

Kanske helt enkelt är dags att piska igång den gamla Eketorpan till gammal god form och sedan skicka upp honom på nåt gammalt bortglömt estetiskt projekt. Kanske vi återigen får möjlighet att skapa historia med en ny klassisk bestigning i symbios med fotograferande.

16 januari 2011

Ahtapot

Niklas på en grym flash av denna enormt läckra led, Ahtapot. En otroligt fin teknisk tufasektion skall först forceras där det inte bjuds på något överflöde av fotsteg. Sedan följer läckra knälås och handjamsvilor i tufahavet på toppen av första delen. Efter detta ska en lite brantare bulle där det gäller att hitta rätt beta lösas, innan ankaret kan klippas.

Där uppe visste jag att han var på säker och bekväm mark. Brant på relativt positiva grepp stoppar aldrig en blivande kostymnisse. Att han först var på väg åt fel håll med fulbeta var inget som stressade. Där uppe var det marginal. Det som däremot var mer förvånande och framförallt imponerande var hans sjukt snygga passering av nederdelen. Rapp hade några dagar tidigare haft stora problem under sitt flashförsök på denna sandsäckade nervfest, och alldeles innan slet en liten norska som ett djur och valde att bli nedfiradf halvvägs upp. Tidigare under veckan hade Niklas psyke varit lite fram och tillbaka och detta var ju verkligen inte drömleden då kanske. Men när jag hängde där med ögat i sökaren så insåg jag att han sjukt snabbt kom närmare och närmare. Hann inte ens reflektera över när pumpcruxet började och när han var vid det läskiga klippet. Helt plöstligt så var han för nära för gluggen jag hade. Dags att sticka uppåt och snabbt byta lins medans Niklas står i vilan och fokuserar om inför det orange toppartiet.

Får väl lite lätt börja dra tillbaka zombieattackerna mot denna man efter denna bilden. Här är det inga Homer-miner under visslingar. Här är det djupandning under rejäl fokus. Roligt hur man ibland är så inne i att få allt bra med vinkel, komposition, exponering, etc.  så man helt släpper hur klättraren ser ut. Blir extra intressant när man sedan kollar på bilderna i datorn på kvällen. Man vet att det tekniska sitter, exponeringen och ljuset var bra och inga oönskade prylar kommer med i bild. Alla de enkla missarna undveks. Från att få bort ens egen fot, ben eller jummarrep ur bild, till att få en bra bakgrund som inte är allt för kaotisk med massa folk, väskor och jackor. Det visste man när man tryckte av att det satt. Men det man aldrig riktigt vet om det finns, där i det frysta ögonblicket av en sekvens som flöt förbi, det är känslan, blicken och närvaron. Lyckades man trycka av vid ett ögonblick där allt stämde. Tycker det kan vara lätt att missa dessa korta sekvenser som ofta höjer en bild lite extra, om de över huvud taget infinner sig vill säga. Även ifall man lyckas hänga där uppe när någon är på tokpress så kan man lätt missa att få till den där sekunden när vinklar, ljus och action knyts samman och höjer känslan och förståelsen hur det var att hänga där, slita, kämpa och vilja på leden i fråga.

"To be yourself in a world that is constantly trying to make you something else is the greatest accomplishment."
Emerson, Ralph Waldo

15 januari 2011

Ost eller gruva?

Per och Erik insisterade prompt på Schweizare. Jag vägrade lyssna och tror stenhårt på polack än idag. Dom är överallt nu, och starka som satan är de också. Imponerande klättermentalitet de verkar ha i det landet.
Hur som helst, sloven, frasse eller spanjack så är det ändock någon okänd snubbe som smet emellan Per och Erik när de körde på Turkish Airways. Här jobbar han på andra cruxet. Per tröttnade till slut och var tvungen att gå in och ge lite betahjälp. Efter intensivt, men ändå fruktlöst, tolkande genom flickvännen på backen, gav han till slut upp och blev nedfirad.

"Erfarenhet är inte vad som händer dig, det är vad du gör med det som händer dig"

13 januari 2011

Prokrastinering

Fick häromdagen lära mig ett nytt (stort) ord av pappa Heyman. Prokrastinering, eller uppskjutarbeteende som man så fint även skulle kunna kalla det. Vet inte ifall det var en pik från hans sida då jag under gårdagen fick ett mail med en wikipedialänk till ordet. I förrgår kväll kom han nämligen på mig med att sitta på Fabben och dricka kaffe och snacka skit med smeden. Tidigare under dagen hade jag sagt att jag troligtvis skulle ha svårt att hinna med att skicka över några bilder till hans stundande reseberättelse ifrån Turkiet, eftersom jag skulle ha fullt upp med plugg hela dagen.

Hur som helst så känns det som ett ord som passar bra in i mitt liv just nu. Ambivalens skulle nog delvis också kunna passa in där. Jobbigt när man kommer hem ifrån Turkiet och man borde dra igång med otaliga saker för fullt. Dubbla tentor som måste klaras för att skolan skall få fortsätta, jävla stil med krav på avklarade tentor inför vissa terminer. Nu får man surt äta upp att en stack iväg ner till Frankrike och klättrade förra våren istället för att plugga träningsfysiologi. Kunde ju tycka att det borde räcka med att utöva skiten i och med mördaranmarschen i Ceüse. Var fullt inställd på att köra på till sommaren och sedan ta ett uppehåll i skolan lagom tills vi sticker till Peru, men nu börjar likgiltigheten ta över när man inser att dagarna till tentorna kommer närmare och närmare utan att skallen fylls med det som den kanske borde. Finns alldeles för mycket annat intressant att sysselsätta sig med. Filmprojekt som börjar se sitt slut, otaliga nyinköpta och intressanta böcker som ligger hemma på bordet och lockar till intressantare lässtunder, bilder som skall kikas igenom, redigeras och mailas iväg och inte minst kanske lite isklättring snart igen. Får hoppas på att fingret håller för åtminstone några mer dagar. Fontan till våren lockar även det en hel del, alldeles för länge sedan man flöt runt i bokskogarna där nere.

Så vi får helt enkelt se vad som händer framöver. Spännande tider som garanterat kommer leda till roliga upplevelser vad som än sker. Gäller bara att vara öppen för vart träskorna leder en fram. Får uppskatta vägarna som man leds in på och se skönheten i de ibland oväntade sakerna, vare sig de är själsligt eller kroppsligt.

"Those who know do not speak;
Those who speak do not know"

Lugn morgonstund i bergen ovanför Antalya. Lite skillnad på att sitta där nere och se solen stiga upp över Taurusbergens ryggar gentemot att vakna till en gråmulen dag i Götet. Men inte fy skam det heller, bättre än att vakna upp en kall vintermorgon och undra vad fan man gör i Luleå i varje fall. 

12 januari 2011

Kattfångaren


En av de otaliga huskatter som vi hade på Climbers garden. Dock inte den som vi fruktlöst några dagar tidigare försökte rädda kvar i livet.
Efter att ägarna till gården tröttnat på en jamande söt liten varelse som sprang runt bland vårt bohag så blev vi lite blödiga. Folk hade tydligen klagat på att nätterna blev outhärdliga då denna lilla dam sprang runt och lät något enormt, dessutom försökte hon tydligen ta sig in i folks tält under dygnets mörkaste timmar.
Vi fick nys om att de skulle göra sig av med flickebarnet på ett eller annat sätt. Nästkommande natt kunde vi ju då inget annat göra än att kidnappa med oss henne in till våran bungalow. Blev en intressant natt där jag fick små, men vassa kattungeklor i bröstet alldeles för många gånger då hon låg i min sovsäck och vi försökte samsas om den ringa plats som där fanns. Senare på natten bar det av till andra sidan hyttan för att krypa ner i Johans varma säck. Där slickades det tydligen hejvilt i en svettig pojkes armhåla långt fram på småtimmarna. Då helt plöstligt fick damen istället för sig att springa runt hejvilt i rummet och jama och bli superpigg. Trots denna kaotiska och till viss del påfrestande natt med fint dambesök så var det med en viss sorg vi såg kattfångaren nästa dag komma och hämta vår lilla flört.
Man får vara glad för den natt man fick helt enkelt, även ifall Johan kände sig aningens utnyttjad då han blev helt nonchalerad av henne morgonen därpå.

"Förr i tiden hade föräldrar många barn. Nu för tiden har barn många föräldrar"

10 januari 2011

Turkish Airways

Per på Turkish Airways 8a+ i Geyikbayiri, Turkiet

09 januari 2011

Age quod agis


GEIYKBAYIRI

Nu återigen hemma på osäker (hal) mark. Blev en bra avstickare så här i mörkrets julrusk. Värmen sken lika mycket med sin frånvaro som katter och hundar glänste med sin närvaro. Men när väl solen kikade fram så blev det riktigt behagligt och den frusna pelaren till kropp värmdes sakta men säkert upp ända inifrån märgen. Ackumulerat lagom mycket värme för att klara sig fram till våren nu får vi hoppas.

Klättermässigt så blev det tre leder för min del. Inget dåligt rekord där Erik försökte få fram min kostnad per move jag gjort det tre senaste jultripparna. 7-8 veckor, 6 leder, borde väl åtminstone bli en 50 spänn per move. De andra fick i varje fall njuta av rejält skön kalsten och goa tufor. Klättringen höll grym kvalite och alla körde på bra. Pers fina form från i somras höll i sig och han fick gjort några riktigt fina leder. Niklas fick till slut koll på sitt psyke och lyckades med en sjukt imponerande flash på en sandbaggad teknisk tufaled. Fick några sköna bilder på honom på den som kommer upp så småningom. Johan var även han i grym form och hade svårt för att välja mellan att klättra på, eller stanna upp och ge sig upp i mina fasta rep för att fota lite till en kommande artikel. Ryssen levde inte helt upp till sitt smeknamn på mornarna då han allt som oftast var sist upp, bortsett från Niklas, men väl på klippan kom ändå ryssen till slut fram och han skickade en hel del sköna leder han med. Pappa Heyman nämner vi inte ens då han kör i en helt annan dimension än oss andra. Han hade en grym resa där allt han gav sig på såg oförskämt lätt ut.

För min del blev det en hel del fotande istället. Både i fasta rep som gänget snällt satte upp åt mig, men även en del från backen. Som bilden ovan som Niklas vänligt nog tyckte var en "sjysst" bild med tanke på att jag inte behövde anstränga mig med att rigga och jumma på rep. Kommer väl komma upp lite bilder här på bloggen framöver med en och annan tillhörande, eller ovidkommande, anekdot. Om intresse finns så kanske man skulle se ifall det någon kväll framöver skulle kunna hållas en bildvisning i butiken. Lite vin, tilltug och gött häng medans jag och Padde kan visa lite bilder ifrån Turkiet och Grekland.

05 januari 2011

Vi har det gött här i Turkiet (eller åtminstone vissa av oss)

Bästa bildtexten vinner ett slick av herr Holm