Ahtapot

Niklas på en grym flash av denna enormt läckra led, Ahtapot. En otroligt fin teknisk tufasektion skall först forceras där det inte bjuds på något överflöde av fotsteg. Sedan följer läckra knälås och handjamsvilor i tufahavet på toppen av första delen. Efter detta ska en lite brantare bulle där det gäller att hitta rätt beta lösas, innan ankaret kan klippas.

Där uppe visste jag att han var på säker och bekväm mark. Brant på relativt positiva grepp stoppar aldrig en blivande kostymnisse. Att han först var på väg åt fel håll med fulbeta var inget som stressade. Där uppe var det marginal. Det som däremot var mer förvånande och framförallt imponerande var hans sjukt snygga passering av nederdelen. Rapp hade några dagar tidigare haft stora problem under sitt flashförsök på denna sandsäckade nervfest, och alldeles innan slet en liten norska som ett djur och valde att bli nedfiradf halvvägs upp. Tidigare under veckan hade Niklas psyke varit lite fram och tillbaka och detta var ju verkligen inte drömleden då kanske. Men när jag hängde där med ögat i sökaren så insåg jag att han sjukt snabbt kom närmare och närmare. Hann inte ens reflektera över när pumpcruxet började och när han var vid det läskiga klippet. Helt plöstligt så var han för nära för gluggen jag hade. Dags att sticka uppåt och snabbt byta lins medans Niklas står i vilan och fokuserar om inför det orange toppartiet.

Får väl lite lätt börja dra tillbaka zombieattackerna mot denna man efter denna bilden. Här är det inga Homer-miner under visslingar. Här är det djupandning under rejäl fokus. Roligt hur man ibland är så inne i att få allt bra med vinkel, komposition, exponering, etc.  så man helt släpper hur klättraren ser ut. Blir extra intressant när man sedan kollar på bilderna i datorn på kvällen. Man vet att det tekniska sitter, exponeringen och ljuset var bra och inga oönskade prylar kommer med i bild. Alla de enkla missarna undveks. Från att få bort ens egen fot, ben eller jummarrep ur bild, till att få en bra bakgrund som inte är allt för kaotisk med massa folk, väskor och jackor. Det visste man när man tryckte av att det satt. Men det man aldrig riktigt vet om det finns, där i det frysta ögonblicket av en sekvens som flöt förbi, det är känslan, blicken och närvaron. Lyckades man trycka av vid ett ögonblick där allt stämde. Tycker det kan vara lätt att missa dessa korta sekvenser som ofta höjer en bild lite extra, om de över huvud taget infinner sig vill säga. Även ifall man lyckas hänga där uppe när någon är på tokpress så kan man lätt missa att få till den där sekunden när vinklar, ljus och action knyts samman och höjer känslan och förståelsen hur det var att hänga där, slita, kämpa och vilja på leden i fråga.

"To be yourself in a world that is constantly trying to make you something else is the greatest accomplishment."
Emerson, Ralph Waldo