Morgonkaffe

Morgonkaffe framför kaminen på climbers garden i Geyikbayiri. Nödvändig, då temperaturen kröp ner mot nollan de sista nätterna, men ibland även en framkallare till smådispyter.  Bland annat med en skön lirare till militär. Innan Erik fick till knycken med att dra igång brasorna så kunde rummet bli ganska rökfyllt på både morgonen och kvällen. Ibland small den även till. Fick Niklas gött erfara då han skulle öppna för lite mer syre. Då, helt otippat, smäller ett svart moln upp mitt framför honom. En schweizisk, intressant dam, fick också hon uppleva en skön smäll några dagar senare. Helt enkelt en skön karaktär till kamin. En som faktiskt skapar historier. Samma med bohusstugans kamin. Finns minnen, historier och alla möjliga anekdoter därifrån. Från trad-farfars replik till någon som yttrade sig om att det är så trevligt med en kamin i stugan:
(med reservation för allt utom "radonkälla" i nedan mening)
- visst är det härligt med en alldeles egen liten radonkälla mitt i ens hem.
Har även lyckats smälta ett par mycket omtyckta och saknade approach-skor som jag smart nog lämnade på tork ståendes uppe på kaminen. Fick för mig att den inte var varm. Sån där smart tanke som kan poppa upp när man tänker på noll andra saker än hur jäkla skön den där sovsäcken är. Vin brukar kunna ha en bra inverkan för att komma till detta tillstånd, ett där man innerst inne vet att det man gör är fel och det kommer skita sig. Men likt förbannat så kommer inte tanken tillräckligt långt fram i förståndet för att man skall förstå hela vidden av det. Man ser allt i ett väldigt kort tidsperspektiv och väljer då helt enkelt sovsäcken framför tanken på hur jobbigt det skulle vara att gå med blöta skor nästkommande dag igen. Sömnen blir så mycket bättre när allt är varmt. Tar inte riktigt tanken på att de faktiskt kommer smälta på allvar. Jobbigt hårt och slående när man på morgonen efter inser den riktiga innebörden av det hela. Samma sekund som man tittar mot dem slår det rakt emot en. Dom är fanimej döda. Utom räddning, inte ens nån idée att så en tanke om överlevand om dem. Men det är samtidigt nåt skönt komiskt över det. Skratta åt sin egen dumhet är underbart. Man är verkligen så ansvarig för den. Där står de, smälta rakt ner i jorden, till sin egen grav. Fick en sista eftermiddag i Hogen med dem i varje fall. Sen var det tack och adjö. Saknar dem så som man bara kan sakna saker som försvinner när de är på sin topp. Några månader senare kanske de varit så utgådda att de blev stående på dörrmattan tills irritationen över det stigande antalet snubblingar de förutsakat fick en att skyffla iväg dem till en mörkare plats. Bättre så här. Nu är de alltid på topp när de dyker upp i minnet.