Lurad

Martin Gustafsson försöker i sin jakt på sin första sjua sig på Lurad 7a på Tjörnbroklippan en varm höstdag förra året. Det gick inte den gången, men bakfull och oinspirerad fick han istället satt den på Vindön tidigare denna våren.

Dynamo

Med värmen så blir det lättare att locka med sig folk ut till klipporna. Blocket besöks även de emellanåt, men övervägande blir det rep nu. Att 15 personer skulle styra kosan mot Seglora i januari skulle inte vara så troligt.
Rabiesväggen är en skön vägg som alltid bjuder på bra klättring. Torkar snabbt och det går att få lagom temperatur under större delen av året då solen försvinner halvvägs in på dagen. Blivit en del besök dit det senaste. Perfekt klippa att köra lite snabbt på. Nedan är Stella på väg upp till kruxklippet på Dynamo. Ett intressant och spännande klipp ifall man skulle vara här på besök och har graden som sitt max.

Zorbey Aktuyun klättrar här Dulce duro 8a+ på sektor “La Cueva” i Piedra Parada, Argentina

Piedra Parada

Måste ju störa chefens flöde av underbara Perubilder och starta lite av en bild/resbattle nu (även ifall jag kommer vara chanslös med bilderna, svårt att slå dessa läckra alpinbilder). Tänkte framöver slänga upp lite bilder ifrån en resa som jag gjorde till Argentina i höstas. En annorlunda resa för mig där allt var betalt och jag på vägen hem fick bo på femstjärnigt hotell i Buenos Aires. Anledningen till detta var att jag vann en fototävling som Outside och C2 anordnade i samband med Petzls 10-års jubileum med Petzl roctrip. Denna gången gick arrangemanget av stapeln i Patagonien och det var ett helt äventyr att bara ta sig ut till platsen. Detta är dock något som Petzl har i åtanke och vill att det ska vara så. Festivalen i sig är bara halva äventyret, resan dit ska vara den andra halvan.

Samuli Holmanen, vinnaren i den finska fototävlingen, står här och kikar efter några bra leder att köra på. Petzl hade tryckt upp en helt ny förare över området enkom för denna festival och den får verkligen högsta betyg. Mycket kringinformation och bra kartor och förklaringar till området.

Coqui en la Cumbre

Nån amerikan på leden Coqui en la Cumbre (betyder "Grodan på toppen"), Hatun Machay, Peru.

Mr. Greene

Long time no see

Ivan Greene på rödpunktskruxet på västkustklassikern Abstrakt 8a på Nedre Hylte

Hybrid

En bild från svunna tider när hoppet om uteklättring fortfarande levde åtminstone några dagar i veckan. Nu får man vara glad om det blir en gång varannan vecka istället. Är det inte vädret, så är det ljuset eller nu även ett havererande åbäke till bil som sätter stop.

Här nedan är i varje fall Stella mitt i kruxet på en av Segloras finaste, Hybris. För de som kan använda det, så kan det vara ett av Göteborgsområdets coolaste grepp som definerar kruxet. Själv så får jag kycklingvinga både en, två och tre moves istället. Efter första gången jag var på och kände på denna fina led så satt jag, som så ofta, nersjunken i Fabbens soffor och diskuterade med Herr Gross den sjukt hårda kruxbiten på leden i fråga. Då nämner han, som den mest självklara saken i världen, att man skall använda gereppet som en mix mellan jam och kil. Trä in tre fingrar uppifrån i sloten och njut sedan av ett perfekt lås som du kan dra vidare till krymparen utan större problem med. Glad i hågen återvänder jag någon vecka senare med hoppet om att åtminstone kunna göra kruxet denna gången. Visade sig att mina fingrar inte alls ville fastna på detta sätt, utan jag får glatt köra vidare med gaston-beta.

Greppet i fråga ser ni på bilden nedan. Stellas vänsterhand sitter som limmad i detta underbara grepp. Önskar jag själv kunde använda det på samma sätt. Om inte för att göra kruxet lättare, så åtminstone för att få använda en grepposition som jag aldrig någonsin tänkt tanken på att utföra tidigare.

Stella Plantin dansar här lätt förbi kruxet på Hybrid 7c i Seglora

Mutkolvsresa

När vi fick erbjudande om att åka ned till Annecy i Frankrike för att kolla på nästa vinters produkter från Arc´teryx var det inte tal om att tacka nej. Så vi lade på tre dagar till för att få till lite skidåkning runt Serre Chevalier. Nu är det ju så att snön lyser med sin frånvaro, det är först från 2000m och uppåt snön har lagt sig. Det blev helt enkelt klättring på schemat istället. Vi bodde hos Stefan och Pia som driver
Mountaintime i en liten by utanför Briancon. Vi följde Stefans råd och åkte till en mindre klippa i en dal som heter Vallé de Clarée. Perfekt väder, snygga omgivningar och bra leder. Kommer tyvärr inte ihåg vad klippan heter. 300 soldagar per år är skäl nog för att börja fundera på att emigrera utomsocknes.

Mountaintime
Petter på en knixig led i Vallé de Clarée.

Hybrid

Stella på den gamla goa tiden när det fortfarande kunde klättras. Då lekte hon sig förbi kruxet på Hybrid 7c i Seglora. Såg oförskämt oberörd ut dessutom. Nu är både fingrar och fot döda. Inatt bär det av till Font, så får se hur mycket som kan bestigas bland block och löv där nere för damen. Alltid gött att ha med en kaffekokare annars.

Slaktad Mazda

Stella på Slaktad Mazda 7a+ i Hakered. Skit i klippet och slipp markfall. Bulta fornborgen och riskera fängelse.

Gammal going!

Satt idag, i en kall solnedgång nere på Röda sten, tillsammans med den stundande heroinisten, och valde ut bilder till en ny hemsida. Då, mitt i en bitande höstbris, påpekade den bättre av oss påpassligt att denna gamla bild ännu inte varit en del av bloggen. Så då är det väl helt klart på tiden att den flyger upp här.

 

 Christine Balaz på en 7b+ i Desplomilandia, Spanien.

Turkisk flyglinje

Bagarn klagar på att det är för mycket annat krafs såsom landskapsbilder och dylik skit här på bloggen istället för klätterbilder. Så får väl tillfredställa herren lite så han håller sig lugn i några dagar. Skulle dock kunna skylla avsaknaden på klätterbilder delvis på densamme då han helt håller sig borta från klippan och kamerasökaren genom att fejka skada. Det är vad som kallas dålig stil. Ungefär i paritet med att choppa bultarna på Elektriska gatan.

Okänd schweizare, polack, eller vad tusan han nu var, på Turkish Airways 8a+ i Geyikbayiri, Turkiet.

Per Holm...

denna bouldergigant.
Nu för klen och fet för att ställa upp i SM.
Men då, inknuten i skarpa och krossade allt. Som nedan, på en sjukt imponerande onsight av Correspondance imaginaire.
Verkar ha fortsatt på det viset lite överallt. Rodellar, Kina, Turkiet etc. så jag har svårt att se hur denna man skulle bli fet. Mer troligt feg ;)

En tidig morgon med grym klättring uppe på Cascade i Ceüse. 
Här Per Holm på väg upp på blick på Correspondance imaginaire 7c+.

Hatun Machay

Efter 4-5 veckor med höga berg, kyla och lidande så bestämde vi oss för att åka och testa ett sportklätterställe som låg någon timmes väg från Huaraz. Väl där insåg vi att detta var det ultimata acklimatiseringsstället. Man bodde i en refugio som låg belägen på 4.200 m.öh., eller som vi gjorde, campade utanför. Refugion låg vackert belägen uppe i ett platålandskap 30 minuters körning på små grusvägar upp i bergen.

Relativt nyutvecklat ställe som först för 5-6 år sedan verkligen började blomma upp. Blockområdet på bilden är bara en bråkdel av vad området hade att erbjuda. De största stenarna som ligger där nere är 30-40 meter höga och potentialen för otaliga leder är ofantlig. Gick en dag upp på höjden i högerkant på bilden och blev där helt hänförd över storheten i landskapet runt omkring. Detta fält med stenar, var bara ett av 10-15 stora fält som låg neråt i dalen.
Hade det inte varit för den sunkiga stenkvaliten så hade det utan tvekan haft potential för att bli ett av världens bättre och större sportklätterställen. För det fanns otroligt coola formationer och linjer. I den spartanska pappersföraren föraren stod det att det var mestadels granit med inslag av vulkanisk sten. Vi motsade oss dock detta ganska snart och insåg att det näst intill bara var rutten vulkanisk sten. Till och med på de en av de mest klassiska och först uppsatta lederna så lyckades jag dra av en nyckelcrimp på mitt första press. Gav upp repklättringen efter första dagen och gick därefer mest runt och njöt av omgivningarna istället. Efter några dagar dök Padde och Kaj upp efter sitt fruktlösa försök att attackera Chopicalqui. Då blev det någon dag med bouldering, och sedan än mer njutande av lugnet och stillheten i bergen. Ingen el och uppvärmning genom braskamin i refugion var en bra ingrediens för sköna och lugna schackvällar.

3 sekunder, kontrollerat...?!?

Stella på en självstyrande maskin 7c på Korpaberget

Robot

Någon ond själ har kapat mitt intranät där hemma. Så blir lite glest med uppdateringar den närmaste veckan.

Här Stella på Robot 7c under en regnig dag på Korpaberget.

En till från Ceüse

För gammla sommarminnen och Hannas skull.

Leden som det fajtades med både kycklingvingar, knälås, hälkrokar, no-hands vilor och inte minst för Hannas del en drös med mindre goa gubbar från Italien. Åsikterna om dess kvalite går isär. Men likväl är det en klassiker. En klassiker bland annat därför att det inte finns så många lättare på denna sektorn. Så den klättras en hel del. Både som uppvärming men även som projekt. Därav får man näst intill alltid räkna med kö på denna led. Spektakulär klättring på stora grepp med lagom avstånd emellan dem.

Ida på Super Mickey 7b i Ceüse sektor Cascade

Mr. KHADEJHA

Finbesök från staterna
Ivan Greene på Abstrakt, 8a i Hylteberget

Tillbaka på spåret

Dags att dra igång den här, för tilfället läskigt vilandes, bloggen igen.
Tillbaka från resor både hit, dit och tillbaka. Peru var mäktigt och otroligt roligt att uppleva. Ska försöka få fram någon bild därifrån framöver. Blev inte så många från min bildfångare. Padde fick dock desto mer. Kommer nog upp lite från hans bildmojäng här så småningom också. Men som jag pratade med Padde  om häromdagen, man blev rätt mätt på allt som hade med bergslandet att göra när man kommit hem. Så har istället försökt fota lite här hemma. Insåg att jag inte hade så mycket bilder på repklättring ifrån Göteborgsområdet. Så ska försöka komma ut lite under hösten och se vad man kan få till. Svår blandning, som alltid, med klättra/fota. Men så länge dagarna inte blir som i söndags, då vi låg bak i bilen i fem timmar och kollade in ett helst sjukt skådespel av naturen, så kommer MAN nog hinna med båda två ett tag till. Åtminstone någon månad kvar innan mörkret börjar komma smygandes.

Korpa i förrgår. Tog det dock alldeles för mañana under dagen, så när det väl blev dags att fota var det sjukt mörkt. ISO 4000 och slutare på 1/80 leder inte direkt till skarpa bilder med krisp i. Synd, för det blev rätt sjysst action och coola moves i cruxet på Robot. Så blir nog tillbaka relativt snart. Både för att klättra leden i fråga, men också för revansch med bilder.
Kanske som Niklas igår sa till mig, dags att börja lära sig blixtfotografering. Försökt komma in i det några gånger, men det är otroligt svårt att lära sig och få till bra. Eller i varje fall för mig. Men hösten skall ägnas en hel del till att bli bättre på denna konst. Blivit lite inspirerad efter att jag nere i Turkiet satt och pratade lite om just blixtfotografering med Johan Marklund. Han jobbar med det och är otroligt skicklig. Kolla här så får ni se lite sjyssta klätterfoton.

Så sorry KashTorgny, ingen Perubild ännu. 

Här istället Stella på klassikern Mefisto. Länge velat se ifall jag skulle kunna  få till någon bra bild i laybacken. Väldigt fina former på stenen just där. Blev dock hängandes för långt ut, så missade helt blicken där uppe.

Forex

Johan Svensson på den korta och intensiva "boulderleden" Forex 8a i Hylteberget. 8 meter, tre bultar och där en del av cruxet är att klippa den tredje slingan, som Johan här precis har klippt och härefter är på väg upp i slutcruxet. 

Känns som en relativt vanlig svensk granitled. Varenda gång man kommer hem från Europaresor med pump man aldrig sett maken av innan så förundras man över hur fasiken man kan pumpa ur på dessa leder. Men något magiskt svårt är det med dessa goa, korta crimpfester. Populär 8a i dessa bouldertider säger föraren, men jag måste säga att det är långt ifrån samma känsla som på bouldering för mig på leder av denna karaktären. Hade jag haft ett paddhav under mig så hade jag garanterat varit mer avslappnad. Att veta att man vid varje klipp kan flyga i backen, där stenar, block och hårda Vänerbsorgare nu istället väntar, får i varje fall mig att nypa extra hårt, och därmed också pumpa ur. Spelar ingen  roll om man bara dagar innan sprängt alla sina tidigare pumpgränser på 40-meterstufor.