Efter 4-5 veckor med höga berg, kyla och lidande så bestämde vi oss för att åka och testa ett sportklätterställe som låg någon timmes väg från Huaraz. Väl där insåg vi att detta var det ultimata acklimatiseringsstället. Man bodde i en refugio som låg belägen på 4.200 m.öh., eller som vi gjorde, campade utanför. Refugion låg vackert belägen uppe i ett platålandskap 30 minuters körning på små grusvägar upp i bergen.
Relativt nyutvecklat ställe som först för 5-6 år sedan verkligen började blomma upp. Blockområdet på bilden är bara en bråkdel av vad området hade att erbjuda. De största stenarna som ligger där nere är 30-40 meter höga och potentialen för otaliga leder är ofantlig. Gick en dag upp på höjden i högerkant på bilden och blev där helt hänförd över storheten i landskapet runt omkring. Detta fält med stenar, var bara ett av 10-15 stora fält som låg neråt i dalen.Hade det inte varit för den sunkiga stenkvaliten så hade det utan tvekan haft potential för att bli ett av världens bättre och större sportklätterställen. För det fanns otroligt coola formationer och linjer. I den spartanska pappersföraren föraren stod det att det var mestadels granit med inslag av vulkanisk sten. Vi motsade oss dock detta ganska snart och insåg att det näst intill bara var rutten vulkanisk sten. Till och med på de en av de mest klassiska och först uppsatta lederna så lyckades jag dra av en nyckelcrimp på mitt första press. Gav upp repklättringen efter första dagen och gick därefer mest runt och njöt av omgivningarna istället. Efter några dagar dök Padde och Kaj upp efter sitt fruktlösa försök att attackera Chopicalqui. Då blev det någon dag med bouldering, och sedan än mer njutande av lugnet och stillheten i bergen. Ingen el och uppvärmning genom braskamin i refugion var en bra ingrediens för sköna och lugna schackvällar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar