Rysskjuts

Ryssen får lift ner till den närliggande marknaden för lite inhandling av sjukt goa och billiga, lokala varor.

Ryssen

Kom häromdagen på att jag knappt lagt ut en enda bild på Ryssen klättrandes i Turkiet. Så får bli lite upprättelse framöver. Hittade i gamla gömda mappar, långt in på en hårddisk, ett gäng bilder på herren i fråga. Ingen världsklass på dem. Men det får ni beskylla fotografen för. Ryssen i sig var nämligen uppe och härjade både till höger och vänster om mina fasta rep och bjöd på grymma shower.

Peter Lothigius en tidig morgon i vårat allrum. Tändandes den trilskande, men ack så goa kamaninen.

Turkisk flyglinje

Bagarn klagar på att det är för mycket annat krafs såsom landskapsbilder och dylik skit här på bloggen istället för klätterbilder. Så får väl tillfredställa herren lite så han håller sig lugn i några dagar. Skulle dock kunna skylla avsaknaden på klätterbilder delvis på densamme då han helt håller sig borta från klippan och kamerasökaren genom att fejka skada. Det är vad som kallas dålig stil. Ungefär i paritet med att choppa bultarna på Elektriska gatan.

Okänd schweizare, polack, eller vad tusan han nu var, på Turkish Airways 8a+ i Geyikbayiri, Turkiet.

Dagens bild!

Ett av de tre goda tingen, Per Holm, på Turkish Airways 8a+ i Geyikbayiri, Turkiet.

Bagarn på semester I

Bagarn på turkisk semester där han cruisar nedre tufadelen på den grymma Ahtapot i Geyikbayiri, Turkiet.

Dagens!

En dagens till bagaren. Började bli dags, annars hade man nog snart fått sig en liten reprimand. Blir till att leta i gamla gömmor snart då Turkietbilderna börjar sina och kameran är inne på verkstad. Inte för att vädret tillåter så många utomhusbesök än så länge ändå. Men någon bild lyckas man ibland få till trots trotsande väder.
Här är en, tror jag, tysk kille som varit med och utvecklat Geyikbayiri, på en 8b eller om det var en 8b+ på Trebennasektorn.

Till semmelbagaren

Ryssen på Back on Funky Planet 7b+, Geyikbayiri, Turkiet. 

När man blir bjuden på goa semlor så kan man ju inte annat än bjuda tillbaka på det som man själv har möjlighet till, nämligen klätterbilder. Även ifall de ligger i lä i förhållande till just semlorna. Men bara så du vet Zombie. Du har grävt din egen grav. Nu förväntas det semlor från och till ända fram tills den riktiga dagen om en månad. Ovan Peter på en go tufaled på Sarkitsektorn i Turklandet. Insåg i helgen, när vi var ute på öarna och tillsammans höll på att blåsa ner i havet, att jag ännu inte postat en bild på Peter ifrån Turkiet. Så här kommer en.

Fat Burner

Niklas på Fat Burner 6c+ vid sektor Kanyon i Geyikbayiri, Turkiet

GIZMO

Erik på ett fruktlöst OS-press på Gizmo 7c i Geyikbayiri, Turkiet.

Landkrabban

Erik offrade liv och lem för att få med sig denna krabba upp till klippan. Efter att ha varit nere i skogen och tömt tarmen så tog han sig med en arm upp för de statiska repen för att sedan stolt visa upp vad han hittat nere vid forsen. Blev än roligare när han sedan gick runt vid klippan med krabban i handen och frågade folk om lederna de var på skulle bli lediga snart.

Tufakärlek

Niklas hackade lite på mig för att jag slänger upp bilder ifrån sommarens äventyr istället för nya klätterbilder ifrån Turkiet. Så ingen bred kärlek denna gången. Får istället bli lite tufakärlek. Här en glad norska på nederdelen av den sandsäckade Ahtapot som jag för någon vecka sedan skrev om Niklas grymma flashpress på. Verkade vara en riktigt läcker led. Se till att få klättrat den om ni har vägarna förbi Geyikbayiri.

För övrigt så skulle ni egentligen fått se ytterligare en fin isklätterbild ifrån Padde denna kväll. Men de av er som känner honom väl vet hur det ligger till med hans tekniska kunskaper, så det blev inget med det. Han lyckades bråka med uppladdningsfunktionen som vägrade ta emot hans bild. Förstår inte riktigt hur han lyckas ibland. Nu sitter han istället och pluggar bildredigering på distans framför sin gigantiska skärm hemma på kammaren. Så snart är det jag som får ringa honom och be om hjälp med det tekniska istället.

Morgonkaffe

Morgonkaffe framför kaminen på climbers garden i Geyikbayiri. Nödvändig, då temperaturen kröp ner mot nollan de sista nätterna, men ibland även en framkallare till smådispyter.  Bland annat med en skön lirare till militär. Innan Erik fick till knycken med att dra igång brasorna så kunde rummet bli ganska rökfyllt på både morgonen och kvällen. Ibland small den även till. Fick Niklas gött erfara då han skulle öppna för lite mer syre. Då, helt otippat, smäller ett svart moln upp mitt framför honom. En schweizisk, intressant dam, fick också hon uppleva en skön smäll några dagar senare. Helt enkelt en skön karaktär till kamin. En som faktiskt skapar historier. Samma med bohusstugans kamin. Finns minnen, historier och alla möjliga anekdoter därifrån. Från trad-farfars replik till någon som yttrade sig om att det är så trevligt med en kamin i stugan:
(med reservation för allt utom "radonkälla" i nedan mening)
- visst är det härligt med en alldeles egen liten radonkälla mitt i ens hem.
Har även lyckats smälta ett par mycket omtyckta och saknade approach-skor som jag smart nog lämnade på tork ståendes uppe på kaminen. Fick för mig att den inte var varm. Sån där smart tanke som kan poppa upp när man tänker på noll andra saker än hur jäkla skön den där sovsäcken är. Vin brukar kunna ha en bra inverkan för att komma till detta tillstånd, ett där man innerst inne vet att det man gör är fel och det kommer skita sig. Men likt förbannat så kommer inte tanken tillräckligt långt fram i förståndet för att man skall förstå hela vidden av det. Man ser allt i ett väldigt kort tidsperspektiv och väljer då helt enkelt sovsäcken framför tanken på hur jobbigt det skulle vara att gå med blöta skor nästkommande dag igen. Sömnen blir så mycket bättre när allt är varmt. Tar inte riktigt tanken på att de faktiskt kommer smälta på allvar. Jobbigt hårt och slående när man på morgonen efter inser den riktiga innebörden av det hela. Samma sekund som man tittar mot dem slår det rakt emot en. Dom är fanimej döda. Utom räddning, inte ens nån idée att så en tanke om överlevand om dem. Men det är samtidigt nåt skönt komiskt över det. Skratta åt sin egen dumhet är underbart. Man är verkligen så ansvarig för den. Där står de, smälta rakt ner i jorden, till sin egen grav. Fick en sista eftermiddag i Hogen med dem i varje fall. Sen var det tack och adjö. Saknar dem så som man bara kan sakna saker som försvinner när de är på sin topp. Några månader senare kanske de varit så utgådda att de blev stående på dörrmattan tills irritationen över det stigande antalet snubblingar de förutsakat fick en att skyffla iväg dem till en mörkare plats. Bättre så här. Nu är de alltid på topp när de dyker upp i minnet.

Anaconda

Per Holm på Anaconda 7c i Geyikbayiri, Turkiet.

Ibland blir man bara inte nöjd med skiten. Förutsättningarna finns där. Leden är estetisk, repet hänger på ett bra ställe, klättraren har sköna färger och ljuset är ok. Men ibland får man bara inte till det. Något som inte helt stämmer, kompositionen, ljuset eller kanske känslan. Ibland kan det vara jäkligt svårt att kliva ut från sina egan ögon och analysera en bild man inte blivit nöjd med. Lätt att känna att man inte är nöjd, men varför? Vad är det som inte stämmer. När man sitter ensam på sin kammare så kan det vara ofantligt svårt att med kritiska ögon granska en bild. Då är man hjärtligt glad över att man har vänner som är hårda, raka och ärliga. Älskar när man får höra uppriktiga och rättframma tankar kring sina bilder. Stärker, vare sig de är positiva eller negativa. Men en sak är jag åtminstone nöjd över med denna bilden. Den första bild jag tagit där Per ser pressad ut. Alltid annars så har han ett ofantligt flin, spelar inge roll om det är uppvärmningen eller 8a os, leendet är alltid där. Men inte nu :) Han grinar illa, han  är pressad och jag njuter till fullo.

“Finish each day and be done with it. You have done what you could. Some blunders and absurdities no doubt crept in, forget them as soon as you can. Tomorrow is a new day, you shall begin it well and serenely...”

Ralph Waldo Emerson

Italienare?

Nån okänd snubbe jag fotade medans jag väntade på att gubbarna skulle komma upp till kruxet på en bredvidliggande led. Är någon 8a+ han kör på. Vet inte vad den heter, Niklas har våran gemensamma förare. Låg uppe på Sarkit och jag vet att Erik var sugen på att köra på den. Någon annan i ligan som var med där nere kanske kan upplysa oss ovetande om vad den heter.

Arbetsplats

När fingret gett upp och jag inte ens kunde jummarera de två sista dagarna fick detta bli arbetsplatsen istället. 

På solterrasen, bland mjuka kuddar, drickandes chai, ätandes granatäpplen, satt jag med kris & utveckling i hörlurarna, S. King, som delade med sig om sin filosofi kring skrivandets konst i handen och i knät låg datorn där bilder granskades.

"För en generation sedan behövde människor vila efter avslutad arbetsdag. Nu behöver de motion."

Granatäpple

Viss skillnad i både smak och pris mellan Mölndals frukthall och den lokala marknaden i Akdamlar. Stod imorse och pillade kärnor ur ett litet, färglöst, trist och dyrt äpple. Det var ändå inköpt hos min annars så välsorterade och kvalitativa frukthall. Bara att inse att så bra äpplen som man kan få för 5:-/kg i Turkiet är bara att drömma om här hemma. Otroligt överflöd av både granatäpplen och apelsiner längs med vägarna där nere. Detta ger givetvis hejdlöst bra priser och goda smaker. Kan starkt rekomendera granatäpplekärnor i frukostgröt, eller youghurten. En hel del pill med att få fram dem, men helt klart värt det. Åtminstone om du är i Turkiet, här hemma är jag inte lika säker längre.

Antalya

Måste ju värna om sitt prokrastinerande så här i tentapluggandets tider. Så här kommer en bild över Antalya.

Lyckades lura i de andra att hyra bil i tre dagar där nere. Var rätt lätt då vädret såg för jävligt ut för klättring ett tag. Men det ändrades och medans de andra stack ut och klättrade tredje dagen så tog jag bilen och körde upp i bergen. Tänkte jag skulle få fota lite stadsvyer med minareter uppstickandes någon gång under resan. Men just denna dagen så insåg jag att jag helt körde åt fel håll för detta. Slutade istället med att jag var sjukt nära att långt upp i bergen på grusvägar köra fast med sommardäck i ett vinterlandskap.

Ahtapot

Niklas på en grym flash av denna enormt läckra led, Ahtapot. En otroligt fin teknisk tufasektion skall först forceras där det inte bjuds på något överflöde av fotsteg. Sedan följer läckra knälås och handjamsvilor i tufahavet på toppen av första delen. Efter detta ska en lite brantare bulle där det gäller att hitta rätt beta lösas, innan ankaret kan klippas.

Där uppe visste jag att han var på säker och bekväm mark. Brant på relativt positiva grepp stoppar aldrig en blivande kostymnisse. Att han först var på väg åt fel håll med fulbeta var inget som stressade. Där uppe var det marginal. Det som däremot var mer förvånande och framförallt imponerande var hans sjukt snygga passering av nederdelen. Rapp hade några dagar tidigare haft stora problem under sitt flashförsök på denna sandsäckade nervfest, och alldeles innan slet en liten norska som ett djur och valde att bli nedfiradf halvvägs upp. Tidigare under veckan hade Niklas psyke varit lite fram och tillbaka och detta var ju verkligen inte drömleden då kanske. Men när jag hängde där med ögat i sökaren så insåg jag att han sjukt snabbt kom närmare och närmare. Hann inte ens reflektera över när pumpcruxet började och när han var vid det läskiga klippet. Helt plöstligt så var han för nära för gluggen jag hade. Dags att sticka uppåt och snabbt byta lins medans Niklas står i vilan och fokuserar om inför det orange toppartiet.

Får väl lite lätt börja dra tillbaka zombieattackerna mot denna man efter denna bilden. Här är det inga Homer-miner under visslingar. Här är det djupandning under rejäl fokus. Roligt hur man ibland är så inne i att få allt bra med vinkel, komposition, exponering, etc.  så man helt släpper hur klättraren ser ut. Blir extra intressant när man sedan kollar på bilderna i datorn på kvällen. Man vet att det tekniska sitter, exponeringen och ljuset var bra och inga oönskade prylar kommer med i bild. Alla de enkla missarna undveks. Från att få bort ens egen fot, ben eller jummarrep ur bild, till att få en bra bakgrund som inte är allt för kaotisk med massa folk, väskor och jackor. Det visste man när man tryckte av att det satt. Men det man aldrig riktigt vet om det finns, där i det frysta ögonblicket av en sekvens som flöt förbi, det är känslan, blicken och närvaron. Lyckades man trycka av vid ett ögonblick där allt stämde. Tycker det kan vara lätt att missa dessa korta sekvenser som ofta höjer en bild lite extra, om de över huvud taget infinner sig vill säga. Även ifall man lyckas hänga där uppe när någon är på tokpress så kan man lätt missa att få till den där sekunden när vinklar, ljus och action knyts samman och höjer känslan och förståelsen hur det var att hänga där, slita, kämpa och vilja på leden i fråga.

"To be yourself in a world that is constantly trying to make you something else is the greatest accomplishment."
Emerson, Ralph Waldo

Ost eller gruva?

Per och Erik insisterade prompt på Schweizare. Jag vägrade lyssna och tror stenhårt på polack än idag. Dom är överallt nu, och starka som satan är de också. Imponerande klättermentalitet de verkar ha i det landet.
Hur som helst, sloven, frasse eller spanjack så är det ändock någon okänd snubbe som smet emellan Per och Erik när de körde på Turkish Airways. Här jobbar han på andra cruxet. Per tröttnade till slut och var tvungen att gå in och ge lite betahjälp. Efter intensivt, men ändå fruktlöst, tolkande genom flickvännen på backen, gav han till slut upp och blev nedfirad.

"Erfarenhet är inte vad som händer dig, det är vad du gör med det som händer dig"

Prokrastinering

Fick häromdagen lära mig ett nytt (stort) ord av pappa Heyman. Prokrastinering, eller uppskjutarbeteende som man så fint även skulle kunna kalla det. Vet inte ifall det var en pik från hans sida då jag under gårdagen fick ett mail med en wikipedialänk till ordet. I förrgår kväll kom han nämligen på mig med att sitta på Fabben och dricka kaffe och snacka skit med smeden. Tidigare under dagen hade jag sagt att jag troligtvis skulle ha svårt att hinna med att skicka över några bilder till hans stundande reseberättelse ifrån Turkiet, eftersom jag skulle ha fullt upp med plugg hela dagen.

Hur som helst så känns det som ett ord som passar bra in i mitt liv just nu. Ambivalens skulle nog delvis också kunna passa in där. Jobbigt när man kommer hem ifrån Turkiet och man borde dra igång med otaliga saker för fullt. Dubbla tentor som måste klaras för att skolan skall få fortsätta, jävla stil med krav på avklarade tentor inför vissa terminer. Nu får man surt äta upp att en stack iväg ner till Frankrike och klättrade förra våren istället för att plugga träningsfysiologi. Kunde ju tycka att det borde räcka med att utöva skiten i och med mördaranmarschen i Ceüse. Var fullt inställd på att köra på till sommaren och sedan ta ett uppehåll i skolan lagom tills vi sticker till Peru, men nu börjar likgiltigheten ta över när man inser att dagarna till tentorna kommer närmare och närmare utan att skallen fylls med det som den kanske borde. Finns alldeles för mycket annat intressant att sysselsätta sig med. Filmprojekt som börjar se sitt slut, otaliga nyinköpta och intressanta böcker som ligger hemma på bordet och lockar till intressantare lässtunder, bilder som skall kikas igenom, redigeras och mailas iväg och inte minst kanske lite isklättring snart igen. Får hoppas på att fingret håller för åtminstone några mer dagar. Fontan till våren lockar även det en hel del, alldeles för länge sedan man flöt runt i bokskogarna där nere.

Så vi får helt enkelt se vad som händer framöver. Spännande tider som garanterat kommer leda till roliga upplevelser vad som än sker. Gäller bara att vara öppen för vart träskorna leder en fram. Får uppskatta vägarna som man leds in på och se skönheten i de ibland oväntade sakerna, vare sig de är själsligt eller kroppsligt.

"Those who know do not speak;

Those who speak do not know"

Lugn morgonstund i bergen ovanför Antalya. Lite skillnad på att sitta där nere och se solen stiga upp över Taurusbergens ryggar gentemot att vakna till en gråmulen dag i Götet. Men inte fy skam det heller, bättre än att vakna upp en kall vintermorgon och undra vad fan man gör i Luleå i varje fall.