31 januari 2012

Baracoa, Cuba

Far och jag gjorde en liten utflykt uppför floden Yumuri nästan så långt österut på Cuba som man kan komma. Man måste anlita en guide för att ta sig uppför floden, gör man inte det följer de ändå med och man blir i slutändan ändå tvungen att betala. Trots att man inte kan ta sig uppför floden utan guide rekommenderas turen starkt, en liten bit av paradiset gömmer sig en bit upp. Floden löper genom en canyon med höga klippväggar och har små smaragdblå djuphål som gjorda för att bada och DWS:a i. Namnet Yumuri kommer av en sägen (eller var det på riktigt?) när slavar begick kollektivt självmord genom att kasta sig från klipporna ned i floden (Yo morir betyder "jag dör", därav namnet Yumuri).

Vår guide, rätt snygg kille om jag får säga det själv.

25 januari 2012

Summit view

Utsikt från toppen av Tocllaraju. Massivt!

23 januari 2012

Kiss the sky

Paddeluren på toppen av Huapi med Ranrapalca i bakgrunden, fint som snus.

19 januari 2012

I dessa tider

är det viktigt med en bra termos, speciellt när man sitter ute i skogen och kurar. Kom förbi butiken och kolla på Fjällsport egen 10 - årsjubileumstermos.

Lova njuter av lite varm te medans starkeman klänger på Dub

18 januari 2012

Karaktär

En dam jag sprang på i Havanna, Cuba. Det här med att softa upp porträtt är inte min grej, hon är ju som ett träd där man kan läsa årsringarna. Förolämpade mig gjorde hon också:)

16 januari 2012

Ranrapalca

Ranrapalca 6162 möh fotat från läger 1 (ca. 5100 möh) på Tocllaraju. Här ser man både normalturen Northeast Face och North Face. Northeast Face kanske man är sugen på nästa gång om det är lite bättre med snö på den, nu var den sig inte helt lik.

15 januari 2012

Huapi

Innan en man företar sig en resa till lite högre berg är det bra om medlemmarna sätter sig ned och pratar igenom förväntningarna på resan. Många är resorna där folk råkar i luven på varandra för att man har haft olika mål och förväntningar. Detta blir på något sätt grunden och det som håller ihop gruppen när man får göra förändringar i planerna, och lita på mig, det får man alltid göra. Man kan sitta och planera ihjäl sig här hemma, läsa kartor och guideböcker osv. Men verkligheten ser nästan alltid annorlunda ut och då handlar det om att vara flexibel och att hela gruppen kan konferera med raka puckar och tillsammans komma fram till en ny väg och strategi där alla känner att de varit delaktiga i beslutet. Har man då inte innan haft samma förväntningar blir det lätt infekterat.

Martin, Kaj och jag pratade en hel del om detta innan vi åkte. Vi skulle trots allt dras med varandra i sex veckor. Att vara kompisar hemma och att vara på resande fot tillsammans i sex veckor är två helt olika saker. Kan man inte kompromissa blir det svårt. Vi ändrade ursprungsplanerna flera gånger och hade flera samtal som skulle kunna betecknas som känslomässigt jobbiga där vi kompromissade fram nya planer, nya berg och nya leder. Jag måste säga att jag tycker vi löste allt med bravur och att vi tog stor hänsyn till varandras olika önskemål och förutsättningar. Jag skulle utan att tveka åka iväg med dessa två pöjkar igen.

Efter Maparaju hade vi tänkt klättra Andavite 5518 möh. Nedifrån BC såg det helt ok ut men när vi fick sett berget från Maparaju insåg vi att vi hade fått klättra i brant rullgrus 2/3 av berget. Inte vad vi kom hit för att göra. San Juan 5843 möh var en annan contender, men efter att ha gjort en rekogniserings runda isåg vi att insteget var borta och att den övre delen såg hårig ut med en stor serac hängandes över leden. Det andra svenska replaget var tuffare än oss och försökte sig på San Juan iallafall och fick fin klättring upp till seracen där dem fick vända.

So, what to do? Från vår dal kunde man se in i granndalen och där fanns ett berg som såg fint ut. Berget finns inte med i någon förare och vi hade inte någon förhandsinfo förutom att det enligt en åsneförare var ok att klättra och att det heter Huapi 5421 möh. Så vi tog vårt pick å pack och begav oss till Quebrada Tullparaju och slog läger vid Laguna Cuchillacocha på runt 4600 möh. Det här var riktigt kul. Vi visste inte vilken väg man skulle ta för att komma fram till berget och vi hade ingen aning om det fanns några leder eller var de isåfall gick. Kaj gjorde en hjälteinsats och hittade en finfin tur hela vägen till topps. Tack Kaj!

San Juan och Huantsan i gryningsljus på väg upp på Huapi. Magiskt!

The long slog upp till ryggen. Solen värmde upp snön så bitvis blev det att simma sig uppåt.

Martin försöker pilla in snoppen, tydligen lättare sagt än gjort;) Pucaranra 6147 möh i bakgrunden och toppen till höger.


Två glada pöjkar på toppen.

13 januari 2012

Quebrada Cayesh/Maparaju BC


Här låg vårat basecamp i nästan två veckor. Sämre ställen har man sett. Vilda hästar, tjurar, kolibris, vattenfall att duscha i och vatten som smakar citron (jo, det är sant). På vänster sida ser man glaciären som leder upp till Cayesh och på motsatt sida går approachen till Maparaju.

Burriburr

Funkar ju inte det här. Blir ju kall ända in i märgen av Paddes alla snöbilder. Får bryta av med lite värme från Fontan. Snart dags att rulla neråt igen. Denna gången lite längre och förhoppningsvis lite helare. Dags att få gjort lite saker som står på önskelistan där nere nu efter två rehabtrippar förra året.

Stella, eller som hon själv tycker, flickan som aldrig får vara med på boulderbilder, här smygandes upp för den numera välbekanta De Fil en Aiguille.

Vart ska vi förresten?

11 januari 2012

Peruföljetong

Rädsla är ofta helt ologisk. Det fanns ett ställe i Peru som fick mig att få stora självan och det var på en stig...ja, helt ologiskt som sagt. Stigen hade i och för sig rasat och man fick göra ett flytt på klippa men ändå. Kaj och Martin såg lite frågande ut när jag blev stel som en pinne vid det här stället varje gång. Vi gick förbi det på vägen upp till stashen och ned igen och sen igen såklart när vi skulle toppa ut. Ja ni vet hur ordspråket går-man har inte klarat berget förräns man är nede igen, safe & sound. Men dem flesta borde ju känna sig hemma när man kommit ned till stigen igen, men jag kunde definitivt inte slappna av förräns vi passerat detta ställe på vägen ned. Könstigt!

Efter att ha gått och gått i evigheter i rullgrus och på dammiga stigar kom vi äntligen fram till glaciären. Så jäkla skönt! Allt blir så mycket lättare, renare, ljusare, helt enkelt mer amusant så att säga. Vi mötte morgonsolen och en helt ny utsikt när vi kom över på den andra sidan av berget och blev helt mållösa av utsikten. Änglatrumpeter å hela köret.

Snön var helt perfekt, stegjärnen sjönk knappt ned alls och det var som att sätta yxorna i styrofoam. Allt flöt på hur bra som helst tills Kaj var någon meter från toppen då jag kände att något inte riktigt stämde. Helvetes jävla skit! Jag håller på att skita på mig! Jag skriker till Martin som skriker till Kaj att han får hejda sig för att jag ska göra mina behov. Nu!? kommer det från Kaj. Jupp, nu! Det som orsakade mest rabalder var att jag inte fick av slingorna från swamibältet ned till benslingorna och jag glömmer inte ögonblicket då mina panikslagna ögon mötte Martins mer förvånade uppsyn, tiden stod still. Tills jag helt sonika rev av dem med brute force. Ahhhhh! Min första besudlade topp:)

Dagens tips; gör allt ni kan för att värma upp vattnet i allafall något. Att gå på mer eller mindre tom mage och hälla i sig iskallt glaciärvatten kan få vilken mage som helst att kajka.

Tystnad baserad på respekt av det bättre slaget. Förutom änglatrumpeterna då. Toppen syns i bakgrunden.

Ja ni vet, tiltar man kameran ser det brantare ut;)

Den besudlade toppen. Såklart drog molnen in precis när vi kom till toppen. Kaj gör sin grej:)

10 januari 2012

Barbam puer

El Hombre Peludo kanske behöver sig ett nytt smeknamn nu när vikingaskägget nästan har blivit lika karaktäristiskt som hans sparrisar i nacken. Här kör han för övrigt på en av pärlorna som Skaftö har att bjuda på, Hulda & Mandus. Trevligt litet område som bjuder på fin miljö och högklassiga problem. Gäller bara att pricka tidvattnet rätt. Förra gången vi var där uppe hann vi bara klättra i några minuter innan vi stod i vatten och spottade.

09 januari 2012

Maparaju approach

Okejrå, det är väl dags för en del Peru-bilder att se ljuset istället för att husera i hårddisken.

En kort sammanfattning för att komma till bilden ifråga. Vi landade i Lima och reservationen på lyxbussen jag gjort hemmifrån hade jag tydligen inte alls gjort, så vi blev kvar en natt i Lima. Lima är ju inte världens höjdarstad direkt, speciellt inte under deras vinter (vår sommar). Tänk er att allt är genomgrått och att man på flera månader inte ser himlen överhuvudtaget pga tjocka från havet. Well, well...vi fick till slut plats i en svårt lyxig buss med säten breda som Fred Nicoles underarmar, dessutom fällbara så de blev en säng, najs. Vi damp ned i Huaraz åtta timmar senare på kvällen och blev shanghajade rätt omgående av en guidebyrå som erbjöd sig att köra runt oss till olika ställen att bo på, man är trött när man ankommer Huaraz och därför oerhört mottaglig för allt som förenklar saker och ting. Vi tackade ja och fick ett djävulsrum...såklart;) Vi bodde dock kvar tills vi tre dagar senare åkte upp till Quebrada Quilcayhuanca där vi planerat att stanna i ca två veckor för acklimatisering och bestigning av diverse berg.

Huaraz ligger på 3052 möh och man bör chilla i iallafall två dagar innan man drar vidare uppåt.
Basecamp i Quebrada Quilcayhuanca (eller egentligen en sidodal som heter Quebrada Cayesh) ligger på ca. 4200 möh. Jag funkar rätt bra på höjd men det är alltid mellan 3-4000 möh jag känner mest. Kanske för att jag tänker att det inte är så högt och tar i mer än jag skulle behöva. När vi kom fram till BC bar vi en massa sten för att bygga skydd till kök och för att förankra tälten, helt plötsligt blev jag helt tom i bollen när jag skulle lyfta en tyngre sten. Tjoflöjt så fick jag ligga ned ett tag...skum känsla det där. Hände förra gången också, note to self-ta inte i så du spricker vid BC.

Planen var att slacka i BC i två till tre dagar innan vi skulle upp på det första acklimatiserings berget. Om jag inte minns fel gick vi andra dagen upp till runt 4800 möh för att stasha rep och skrot för att acklimatisera och för att vara lättare och snabbare på morgonen då vi skulle upp på Maparaju 5326 möh. Dagen efter stashen fick Martins Indonesienknä vila lite för att sedan stiga upp runt ett på natten för summitpushen. Det är nu där vi är i bilden, vi har precis plockat upp stashen på runt 4800 möh.

Martin gör det han gillar mest av allt...går upp tidigt när det är mörkt och kallt;) I bakgrunden Cayesh 5721 möh. Kolla in när Prezelj och House gör nyturen The Calling på Cayesh. Sick!

08 januari 2012

Jpg å Raw

Martin, Stella, Micke och jag tillbringade nyårshelgen uppe i bohuslän med tillhörande nyårssupé i bohusstugan. Micke har skaffat sig en ny fin Canon D5 Mark II och när Martin och jag fick reda på att han inte fotade i RAW-format fanns det ingen ände på skällsorden som vällde fram. Hur kunde han köpa en så fin kamera för att sedan låta kameran tolka bilderna åt honom. Häcklet fortsatte under helgen. Tills jag själv kom hem med lite fina bilder på minneskortet och insåg att jag sedan produktfotograferingen nede i Frankrike inte hade skiftat från Jpg till RAW. Sensmoralen blir att kasta gärna sten i glashus men se till att vaddera stenarna lite grann;) Micke ler numera i mjugg.

Martin i Jpg på Hunter S Thompson, Sivik. Minst sagt klurigt sista flytt. Som av ett sammanträffande läste jag precis ut Hunter S. Thompsons enda roman The Rum Diary idag, om ni gillar total dekadens utspelad i karibien rekommenderas denna bok.

07 januari 2012

Mr. Greene

Long time no see
Ivan Greene på rödpunktskruxet på västkustklassikern Abstrakt 8a på Nedre Hylte

05 januari 2012

Med siktet...

på kanten. Albin gör sig redo för att skicka till juggen på De Fil en Aiguille i Fontainebleau. Varken första eller sista bilden på detta problem. Men fina problem förtjänar att avbildas från flertalet håll och med många olika klättrare.

03 januari 2012

Snart sommar igen!

En välbehövlig vila på vägen upp vid denna sten. På vägen ner bjuder den istället på en fin sittplats att skåda moder naturs vackra färgskådespel som målas upp på himmelen.

02 januari 2012

Khan Tengri härnäst?

Kommer dessvärre inte ihåg namnet på denna underbara herre som satt och saltade kött när vi kom ut ifrån Quebrada Cayesh i Cordeilla Blanca, Peru. I väntan på vår taxi så spenderade vi lite tid med att prata och skratta med honom och hans vän. De fascinerades även över vår inlevelse i våra schackpartier. 

01 januari 2012

Nyårsaftonsklättring

Martin nyårsklättrar på Spela död, Sivik.