Peruföljetong

Rädsla är ofta helt ologisk. Det fanns ett ställe i Peru som fick mig att få stora självan och det var på en stig...ja, helt ologiskt som sagt. Stigen hade i och för sig rasat och man fick göra ett flytt på klippa men ändå. Kaj och Martin såg lite frågande ut när jag blev stel som en pinne vid det här stället varje gång. Vi gick förbi det på vägen upp till stashen och ned igen och sen igen såklart när vi skulle toppa ut. Ja ni vet hur ordspråket går-man har inte klarat berget förräns man är nede igen, safe & sound. Men dem flesta borde ju känna sig hemma när man kommit ned till stigen igen, men jag kunde definitivt inte slappna av förräns vi passerat detta ställe på vägen ned. Könstigt!

Efter att ha gått och gått i evigheter i rullgrus och på dammiga stigar kom vi äntligen fram till glaciären. Så jäkla skönt! Allt blir så mycket lättare, renare, ljusare, helt enkelt mer amusant så att säga. Vi mötte morgonsolen och en helt ny utsikt när vi kom över på den andra sidan av berget och blev helt mållösa av utsikten. Änglatrumpeter å hela köret.

Snön var helt perfekt, stegjärnen sjönk knappt ned alls och det var som att sätta yxorna i styrofoam. Allt flöt på hur bra som helst tills Kaj var någon meter från toppen då jag kände att något inte riktigt stämde. Helvetes jävla skit! Jag håller på att skita på mig! Jag skriker till Martin som skriker till Kaj att han får hejda sig för att jag ska göra mina behov. Nu!? kommer det från Kaj. Jupp, nu! Det som orsakade mest rabalder var att jag inte fick av slingorna från swamibältet ned till benslingorna och jag glömmer inte ögonblicket då mina panikslagna ögon mötte Martins mer förvånade uppsyn, tiden stod still. Tills jag helt sonika rev av dem med brute force. Ahhhhh! Min första besudlade topp:)

Dagens tips; gör allt ni kan för att värma upp vattnet i allafall något. Att gå på mer eller mindre tom mage och hälla i sig iskallt glaciärvatten kan få vilken mage som helst att kajka.

Tystnad baserad på respekt av det bättre slaget. Förutom änglatrumpeterna då. Toppen syns i bakgrunden.

Ja ni vet, tiltar man kameran ser det brantare ut;)

Den besudlade toppen. Såklart drog molnen in precis när vi kom till toppen. Kaj gör sin grej:)