Kashtorgny

Kaj, som efter resan till Peru fick namnet Kashtorgny, spanar ut över nejden i bohuslän.

Espresso lessons

Kaj trying to act normal, Bohuslän.

Slot machine

Ett monster är fött. Ida glider upp för Slot machine 7- i Utby. Detta under en av sina dagar med såkallad "softklättring" under sin rehabperiod. En avsliten palmaris longus verkar inte direkt stoppa denna dam. Själv har jag bara hemska minnen av vånda, ångest och dåliga säkringar på denna korta men fina led mitt i hjärtat av Utby.

Stentempelpiloten

Ytterligare en på Il Americano på Stone temple pilot, Skärkäll, Bohuslän

Bergkirstis Polska

Ida på en av de fyra klassikerna i Bohuslän. Bergkirstis Polska på Svaneberget.

Pyspunka

Ida på galenonsightpress på Pyspunka (7) på Galgeberget. 
Ett försök som i slutändan ledde till rippade kilar och en rejält lååång susare.

Livet på toppen

Niklas ligger och njuter i solen medans Mik toppar ur Stone Temple Pilot

Stone temple pilot

Mik på en allt för sällan klättrad klassiker i Bohuslän

Ytterligare en del i hörnskolehelgen

Melange

Efter Galgeberget och Än du'rå hörnet så bar det av till Tullboden och klassikern Melange för lite ytterligare hörnskola.

Il Americano é tillbaka

I helgen hittade vi honom gråtandes vid Lilla Galgeberget. Cloggandet hade knäckt honom och nu ville han börja leda allt möjligt istället. Vild, glad och lite förvirrad gick han planlöst runt bland kossorna och muttrade Än du'rå hörnet om och om igen.

 Kürt på Lädernallen

Till slut gick vi med på att säkra honom på ett press. Men vad händer då om inte det mest osannolika. Han har helt enkelt blivit så skillad på att jamma så han fastnade under taket i ett perfekt jam. Nu sitter han där och vi får se om han är kvar nästa helg när vi kommer upp igen.

Kanske sitter han där än?!?

Aiguille Dibona

Spottande svärandes och allmänt helt omotiverat skitförbanade på varandra stog vi 6-7 timmar efter vi börjat våran morgon på toppen av denna granitspets.
Den ligger otroligt vackert uppe i en dalgång på 3.000 meters höjd. Vi vandrade upp på eftermiddagen för att på kvällen komma upp till hyttan som ligger vid bergets fot. Väl där blev vi överraskade över hur mycket folk det befann sig i hyttan. Närmare 40-50 personer satt där inne i värmen och snaskade i sig av buffén som personalen hade lagat till. Under natten blev det ruskigt nära nollstrecket på termometern och vi var glada över att vi hade både långkalsonger, dunjackor och mössor med oss. Inte helt självklart att packa ner det när man några timmar tidigare stått nere i 25-gradig värme och svettats i shorts och t-shirt.
Uppstigning vid 06.00 och därefter började helvetesresan upp för denna fina fallos. Förstår inte varför jag fortsätter klättra multipitchar. När jag väl är där på väggen har jag sjukt svårt för att njuta av det. Allt är bara spott och spe. Men när man väl kommer ner på plan mark igen så börjar minnena och tankarna kring turen lägga sig på ett behagligt ställe bak i huvudet och nu är det bara glädje och fina minnen över att den är gjord. Speciallt kommer jag ihåg ett tillfälle då jag kom upp till stand framåt niotiden på morgonen. Solen hade börjat komma upp rejält och även börjat ge en viss värme. Kan ha varit repa 5 eller 6. Fram tills dess hade det varit okej standplatser, men inga lyxvarianter. Här kom jag upp till en perfekt hylla där jag kunde sätta mig ner. Ankaret var perfekt placerat över mig så jag med berget som ryggstöd kunde i lugn och ro sitta och ta upp Ida medans jag i vindstilla och varm miljö blickade ut över dalgången.

Läste vid samma tidpunkt som vi gav oss upp på denna led en bok om en slovakisk alpinist. I denna boken berättade författaren att staten sett till att bulta och säkra upp med via ferratas alla bergstoppar i landet. De tyckte att det skulle vara en självklarhet att hela landets befolkning skulle få stå på varje topp i landet om de ville. Även i Frankrike är bultetiken aningens annorlunda än Sverige. Denna tur som vi gjorde var 12-13 repor och alla var bra bultade med fina ankare. Roligt att ha en möjlighet och ge sig upp i lite mer alpin miljö och få chansen att klättra fina toppar trots att man inte har tradracket med sig.

Lata sommardagar

Nu blir det mest lata sommardagar i närhet till havet för snabba dopp. Dvs öarna. Vi har retroborstat en rätt kul tradled i Hyltebergen, Meteorit, som fallit glömska bland alla bultar. Leden är väl runt 12 meter och inleder med två bouldercrux på varandra för att bli lättare upp till första säkringen som placeras när man klättrat 2/3 av leden. Avslutas med ett balansigt crux vilket borde generera roliga bilder på spända ansikten.

Joel på Funk ss, en gammal klassiker som fortfarande känns hård 12 år senare=)

Hassan Chop!

Bohuspremiär!

För mig själv och Ida för i år och för Niklas någonsin. Kürt hade någon gång för länge sedan varit där uppe, men knappt klättrat något. Sen premiär, men det har varit fullt upp med plugg, skador, sportklättring och bouldering runt Göteborg denna våren istället. Vi har försökt komma i repform inför sommarens tripp till Europa där det blir långa pumpande kalstensleder istället.

Blev en lyckad tripp upp där Niklas efter att i veckan lett sin första kiltur försökte sig på att stiga i graderna och ge sig på läskiga Bohusdieder. Ida snubblade runt och var ytterst nära att återigen åka ifrån Bohuslän med gips på en kroppsdel. Blev till slut bara kryckor och nervositet för att missa klättringen i sommar. Kürt dominerade och var kungen av trad då han smällde på och visade noll tendenser till att vara rädd för att lägga egna saker trots att det var flera år sedan han gjorde det. Långa fall blandades med grüma onsighter. Han lyckades även plocka med ett husdjur hem som han skrikandes kom ut från toan och visade Noklas på söndagskvällen.

Kürt på vad är otid, Hallinden

Kürts husdjur innan han plockade på sig det och tog med hem

Kürt på onsightpress på Hassan Chop, Skälefjäll

Potentiella accessproblem!

Här kommer ett meddelande från Hanna uppe i bohuslän;
Ulorna är ett magiskt ställe med perfekt klippa, sandstrand, hav och vackra linjer.
Dessvärre så finns det fåglar som tycker om att bygga bo och för dem är det mycket viktigare att få fortplanta sig än för oss att få klättra vårt projekt.


Så därför vill jag uppmana ALLA som har planer på att klättra på Ulorna i helgen att inte fullfölja sina planer. Det har noterats att det finns störningskänsliga häckningsplatser som fågelskådarna håller ett vaksamt öga på och speciellt denna helgen som kommer.


Så snälla, snälla, snälla klättra INTE på Ulorna, iallfall denna helg tills vi vet hur känsligt det är med häckningsplatserna.
Det vore oturligt om Ulorna skulle stängas på helårsbasis bli ett fågelskyddområde.


Sprid gärna detta till alla som kan tänkas komma till bohuslän den här helgen!


Tackar och bockar, lovar att återkomma så snart jag vet lite mer..

                                      Jaja, har man en dåligt exponerad bild får man göra ngt roligt med den istället. Anna och
                                      Pekka ser på när Micro svinger pisken på Den Gamle och Havet.

Hanna & Hilde

Tack Hanna och Hilde för grymt sjyssta bildvisningen i tisdags. Inspirerande. Det bästa är att de får det att kännas som om vem som helst skulle kunna dra till Grönland och klättra storväggar. Ingen elitistisk inställning till klättring på hög nivå utan bara glädje över att kunna förmedla inspiration och så frön till framtida drömmar. Det som kanske var mest framträdande i bildvisningen var känslan av kamratskap och hur väl de kompletterar varandra som klätterpartners.

Hanna och Hilde slackar i portan Ulla.

Hilde gillar inte att hissa grisen.

Fjollsportmingel.

Rikard Eckiehead tillbaka från Frankrike, visar tydliga tecken på ohyfs.

Pontus in the belly of the beast.

Bildvisning från Grönland

Hanna och Hilde visar bilder från sin klätterresa till Grönland. Se bilder och lyssna till rövarhistorierna från deras 25-timmars bestigning av British Route på Nalumarsortoq och deras 6-dagars tur på Ulamersortuaq.

Bildvisningen är på Fjällsport tisdag den 8:e december klockan 19:00 och det är gratis!!! Vin och saft finnes:)

Comeback

Jag vaknade en höstmorgon för snart två år sedan och kunde nätt och jämt lyfta högerarmen. En nervskada menade läkarna. Sedan följde åtta månaders sjukskrivning. Jag tog mig igenom de första stegen i bergsguidesutbildningen med vänster hand. Typ. Efter en ordentlig operation såg framtiden ljus ut men något hände. Skadan blev värre och utbildningen fick läggas på is. Himlen mörknade. Minst sagt.
Bara några dagar senare ringde Erik från Black Diamond till Fjällsport. Grönland? I mitten av juni? Hmm, jo, ja, varför inte. En ljusglimt. Det var fanemej på tiden. Jag köpte en dyr flygbiljett, började rehabträna seriöst och höll tummarna.

De lyckliga kompisarna i Tasermiut Fjord. Peter S, Moi
och Peter L. Nalumasortoq till höger och 4 timmar bort.


Nalumasortoq, nu 45 min bort. Engelska leden startar
alldeles just vänster om lägsta punkten på väggen. 5.12+
650 meter. Vi klättrade den som 5.11+ A0. 27 timmar
tält till tält.



Peter S på första replängden. Nej, det flackade aldrig av.
Ibland blött, ibland brett och ibland brant. Ibland extra allt.








Replängd 12 kanske. Mina arma biceps. Hilde hade tidigare tappat
sin kamera från replängd 9. Den landade i snön och höll. Vi höll fast
i vår.


Det lönar sig att hålla i tummarna.
Tack Peter, Peter, Hanna, Hilde, Oskar och Erik för ett underbart äventyr.

/Magnus

Nytur och tältning

Det är en speciell känsla att få krypa ner i ett tält och under en hel natt få andas frisk luft. Man vaknar utvilad och kroppen känner sig pigg på ett helt annat sätt än när man vaknar i en skön stor säng. Trots att det är femte dagen på med klättring så knarrar man runt på liggunderlaget, kryper ur sovsäcken och tråcklar sig ur tältet piggare än vad man borde. De som sett mig dessa mornar kanske inte skulle hålla med. Men i jämföreslse med när man sedan vaknar upp hemma i sin vanliga säng så är det en stor skillnad. Visst händerna är ruggade och söndertrasade efter allt jammande, knät känns fortfarande inte bra och axeln ömmar en del. Men trots dessa skavanker så är man ändå beredd på ytterligare en dag med härlig klättring på bohusgraniten.

Efter att ha spenderat en skön påskhelg i bohustugan tillsammans med en hel del folk så var det denna helgen lite mindre drag. Men visst, det var fortfarande tillräckligt för att det skulle bli socialt och gemytligt.

Första dagen spenderade vi vid en nyutvecklad klippa som döpts till Tuntorpsväggen. Vi har försökt beta av en del berg som vi tidigare inte besökt. Alltid roligt att personligen bilda sig en uppfattning, även om de flesta redan har något att säga om ställena.

Tuntorpsväggen var kanske inte direkt den allra bästa klippan Bohuslän har att erbjuda. Men den lyckades med att underhålla oss under större delen av dagen.

Man kan nästan likna den vid en liten baby som är på väg att växa upp bland de stora bergen runt om på landsbygden. Med sina 10-15 meter så ger den inte direkt något skräckinjagande intryck. Men den var desto vackrare. Fin vit granit som verkligen lockade till klättring. Efter att ha börjat klättra på några av de lättare klassikerna som klippan hade att erbjuda så var det en speciell spricka som började locka. Enligt guiden och uppdateringarna var den ogjord och detta lockade extra mycket till ett försök. Har gjort en del nya boulders men aldrig någon tradtur. Under tiden David och Anna körde vidare på en annan led så sprang jag runt och satte topprep. Under nedfirningen så började mina planer grusas. Den kändes stenhård och jag tvivlade på att jag skulle ha den minsta chans att klättra en lätt överhängande spricka utan fotsteg. Framförallt tvivlade jag på att jag skulle ha någon chans att placera några säkringar. Efter första försöket på topprep så skulle dock drömmarna komma tillbaka. Den var görbar och tankarna på en nytur kom tillbaka. Det var bara problemet med att placera säkringar kvar. Under andra topprepsförsöket hittade jag några bra lägen och kände att det kanske kunde gå. Efter lite vila fick det bli dags för ett ledpress. Allt kändes bra men precis när jag trodde att jag var hemma så rök foten och jag flög som en vante. Fick tankar om att det inte var meningen att den skulle göras då jag började känna mig aningens trött.

Vilade lite och begav mig upp igen. Sportråtta som man är
så hade jag rackat kilarna direkt på kortslingorna för att tjäna lite tid på den pumpande placeringen. Detta skulle dock visa sig bli helt totalt tvärtom. Kilen lyckades trassla in sig i kortslingan och jag började fippla med att få loss den. Helt plötsligt flyger den ur näven på mig och tusen tankar dyker upp i huvudet på mig under tiden jag ser kilen susa ner mot backen. Kikar in i den tomma slotten och inser att den kommer förbli osäkrad. Första tanken efter detta blir att med ett barns vädjande blick söka tröst hos Dvaid som står på toppen, och vad jag tror fotar. I mitt huvud så sitter han inne med lösningen, kasta ner en ny kil eller säg åtminstone till mig vad jag ska göra. Där uppe är det en talande tystnad. Hjälpen finns bara hos en själv. Kikar ner på den sista kilen. Visst, den är inte såååå långt ner. Men den är ändå en bit ner och framförallt åt sidan. Marken är inte heller den alldeles för långt bort. Känner mig ganska pigg och nyturslusten tar över. Jag borde klara detta om jag bara håller ihop det. Bestämmer mig för att klättra vidare. Två moves senare dyker läskiga tankar upp, här föll jag förra gången. Denna gången går det dock bra och med bra mycket rädsla och adrenalin toppar jag ut.



Nästföljande dagar fortsatte med ypperligt fin klättring och på lördagen mötte vi upp med Calle, Mattias och Johanna som kom upp under helgen. Först blev det ett besök på Galgeberget där Mattias hade en superdag med onsighter både till höger och vänster. Eller åtminstone till vänster. Calle var inte sämre han utan lyckades med konststycket att besegra en av de mer nagelbitande lederna på berget i elegant stil. Dagen avlsutades med ett pumprace av mig och Mattias. Vi ville båda köra onisght på en lätt överhängande spricklinje. Då jag inte såg hans förösk så kan jag bara ana mig till att jag pustade, frustade och lät dubbelt så mycket som han på vägen upp. Men om han ens lät hälften av vad jag gjorde så stod vi nog båda tillsamans för hälften av helgens pustande på just den leden. Men oj va skoj det är när man inte ger upp utan biter ihop och bara pushar på. Man tror att man ska komma när som helst och till slut går det inte ens att placera om en värdelös kam.

Nästföljande dag blev det Välseröd och show på Birgers Borst av Mattias. Efter att ha tvekat en första gång och reverserat ner och andats ut, så gick han andra gången upp och med en rysk balettdansöskas lätthet klev rakt upp på rampen som jag själv tokhanglar och sportar mig upp för. David tog sedan revansch på ett treblock och denna bestigning följdes sedan av ytterligare en stilig bestigning av Anna som börjat få igång både ledpsyket och kroppen och presterar något enormt. Innan dessa bedrifter så hade Calle lyckats lura med mig upp på mitt livs första kamin. Både krångligt, bökigt men framförallt skoj måste jag säga att det var. Efter att ha varit lite småseg och kall så var man rejält igång efter detta i varje fall.

Dagen avlsutades med ytterligare en stilstudie i klättring av våran konstapel och tillika fältherre, som visade prov på både klätterfärdigheter och iskallt huvud när han ledde upp den i slutet sparsamt säkrade och fina Adrenalin. Kamerorna rasslade på från väggan bredvid och själv kan man bara imponeras över hur kyligt och lugnt han klättrar när det både är tunt och för mig svårsäkrat. Men Calle lyckas med precision och noggranhet få in kilar samtidigt som tekniken är på plats och dansar upp lätt.

Måndagen och Skärkäll fick avsluta en härlig helg som till en stor del gått i solens tecken. Dock inte denna sista dag. Ytterligare ett nytt berg och nya förhoppningar. Folk hade tidigare sagt till oss att åka dit och köra Stone Tempel Pilot och sedan åka vidare. Det skulle visa sig att detta inte alls var något dumt förslag. Men vi stannade ändå där resten av dagen. Anna visade återigen prov på annalkande form när hon under dagen flashar nåt med sömnsvårigheter. Ida fick även hon leda en led, vilken blev hennes tredje led på trad någonsin. Denna gång en ny led, inte få skam efter att ha lett samma led de första två gångerna. Detta skedde i mycket god stil och det är läskigt hur duktig någon kan vara efter att ha klättrat i bara tre månader.

Så nu är man återigen hemma och vilar upp sig i Göteborg. Men på torsdag bär det upp igen för nya äventyr, resor och minnen på de många leder som väntar där uppe på västkusten.

"Ett fyndigt ord bevisar ingenting"
Voltaire

Avundsjuka & annalkande sommartid!

Det är sällan de kommer, men ibland dyker de upp och förgyller tillvaron. Visst vi är dåliga på att uppdatera bloggen. Men just nu så blir det ju dessvärre inte så mycket klättring i den ljuva naturen. Både beroende på jobb och mörker vid stängning, men ändock mer på grund av den nedrans Pohlman som bestämmer vädret (enligt säker källa).

Padde leker med sin nya kamera

Dock står man för tillfället i butiken och avundsjukt drömmer sig bort till bokskogarna kring Fontainebleu. Chefen (Padde) är för tillfället där nere och huserar bland sandstensblock och vildsvin. Man kan ju bli galen för mindre när man tänker efter hur skönt det är att slappa upp med handen på toppslopern på de fina blocken där nere. Men men, än så länge får man hålla tillgodo med svensk granit och sprickor. Inte helt fel det heller när väl förhållandena är på topp. Förra veckan blev ett maraton i uthållighet och kli i fingrarna. Skulle det (tillfälliga) bra vädret hålla i sig till helgen? En relativt lång ledighet (tre dagar) väntade och tillsammans med det även Bohuslän. Helgen närmade sig och vädret visade sig för en gångs skull vara på vår sida. Det blev till slut tre härliga dagar med sprickor, sol och trevliga kvällar i bohusstugan.

David (Catching Insanity) in Bohuslän

Ledskräcken infann sig som sig ska vid den ordentliga långpremiären för året. Annars har det ju bara blivit strödagar här och där. Tre dagar är dock ganska lagom för att få igång det igen och få mersmak och bli lite taggad. Allt lagom till snön återigen vräker ner och grusar alla ens förhoppningar om någon form av stabilitet och kanske lite utveckling i sitt klättrande.

Istället får vi återigen styra kosan mot Fabben och dessa underbara plastgrepp som likt en skatteåterbäring värmer ända in i själen i vårrusket. Men vem vet? Kanske det blir klätterbart redan till helgen igen. Vi hoppas och ser fram emot det i varje fall.

Jocke under den härliga tiden på året när man faktiskt kan klättra flera dagar i sträck i t-shirt



"Ju mer jag tänker på saken, dess tydligare tycks det mig att livet är till helt enkelt för att levas."

Goethe