18 november 2008

Solen finns i Bohuslän!

Inte trodde man att man på fredagkvällen när man satte sig i bilen för att åka upp till det vackra Bohuslän skulle få två kanondagar med perfekt klättring. Det verkade som att många andra inte heller trodde detta, för på klipporna var det nästintill folktomt. På söndagen mötte vi dock Jossan och Mackan som avverkade leder i samma takt som graddebatter pågår på 8a. Stugan var också den helt tom. Sånär som på en ovälkommen liten besökare som likstel och fastklämd mötte oss i köket. Nu har vi bevis på att de finns där, de är inte längre dolda i det mörka skrymslet på övervåningen. Charlie Martins riggade om fällan med provencale skinka, dock inte helt bekymersfritt. Utan det blev både en och två smällar på fingrarna. Men nu fortsätter kampen mot våra små sovsäcksätande vänner/ovänner.

Väl uppe i stugan på fredagen blev det snabbt lite öl, vin och brasa. Klockan tickade på och sedan blev det utspridd sänggång. Teddyboy hade gett sig tusan på att testa sitt nyköp i fält, så han kröp vid ett-tiden ut i sitt nya Akto. Vi andra intog golv, soffor och sängar.


Då man själv inte direkt är så morgonpigg så låg jag länge kvar medans Smeden glad i hågen hoppade fram till spisen för att sätta igång den sedan länge falnande brasan. Sedan var det frukost och medans diskussionerna kring klippval började surra fritt så inleddes en tejpskola av den högre sorten. Pappan i gänget ville att den skulle dokumenteras väl på bild så att han aldrig skulle glömma hur man gjorde den perfekta jamhandsken.


Valet föll till slut på Tosteröds Vatten. Att vi sedan förra helgen hade oupklarade affärer på detta berget kan ha varit en avgörande faktor i valet. Men det ska dock också sägas att det är en klippa som torkar relativt snabbt efter regn. Trots ihärdigt regnande dagen innan så var det fullt klätterbart runt lunch när vi till slut kom ut. Som vanligt var jag själv väldigt soft i början och ville mest strosa runt och kolla på någon annan som klättrade. När Jocke väl satte igång på Victor så började dock suget så smått komma och det fick bli ett försök på Nixten. Detta finskurna, underbara dider som Ted veckan innan var tvungen att backa tillbaka på. Himmlen öppnade sig då nämligen helt plötsligt ovanför oss och gjorde oss påminda om att det faktiskt är höst, med regn och allt vad det innebär. Psyket verkade vara med mig idag och det rullade på upp till toppen.


Väl nere är Jocke fortfarande kvar vid insteget på Victor. Det har skurit sig mellan våran käre kemist och hans varningssignaler i huvudet, som för fulla muggar varnar för ett farligt insteg. När han lyckats få in en bra kil till slut så gör sig dock pumpen påmind. Att övergreppa alla greppen i ren rädsla i början har satt sina spår. Efter en liten vila så drar han dock lätt upp för resten av den fina sprickan. När han väl får tillbaka sin uthållighet så blir han livsfarlig. Men Jocke, vi såg foten på trädet och i ditt hjärta så vet du ;)

Sedan var det dags för vapendragaren att ta revansch på sin stulna onsight på Nixten. Även där gick det hur lätt som helst. Och det som för en vecka sedan kändes så bra, fick nu avslutas på ett fint sätt i vackert väder istället.




Efter detta var det dags för den hårde av oss i gänget att få bekänna färg på den relativt nyuppsatta Apans tålamod. Också en kamp som börjat vid ett tidigare besök. Den gången emellertid på topprep, så nu var det dags för ledpress. Formen var dock inte som den var vid det tidigare försöket och kaptenen förbarmade sig över att ledpresset inte gjordes då, istället för topprepet. Vi blev i varje fall glada över att det sattes topprep på nytt så även vi lite vekare fick känna på en riktigt häftig led. Att göra dessa tunga laybackmoves på led, med tre dåliga kammar, är jag däremot glad att jag slapp.


En fin klätterdag följdes upp av, som vanligt, öl, vin, grogg och inte minst den franska delikatessen basson.

Söndagsmorgonen började på samma sätt som alltid. Alla uppe, pigga och glada, medans jag själv ligger kvar i sovsäcken en stund till. Vi hade planer på att starta lite tidigare denna morgon. Vinterhalvåret gör ju sig lite smått påmint genom väsentligt mycket kortare dagar. Detta gick ju dock som alltid i stöpet då städning och ihoppackning som vanligt inte var medräknat i kalkylerna.
Väl ute vid Vettekullen, runt lunch idag igen, så sätts det igång relativt fort. Jossan och Mackan var som sagt redan i full gång och avverkade lederna i rasande tempo. Vi höll det dock lite softare. Efter att David och Ted begett sig upp på varsin led följde vi andra i god anda. Sedan fick jag själv skäll av kaptenen för att jag drog benen bakom mig medans det fanns åtminstone tre leder som väntade på att attackeras av mig. Jag valde dock ett fjärde, mycket softare alternativ. Vid min väntan på att insteget skulle bli ledigt fick vi se BigWall Dave glänsa med sina skills i simultanklättring. Vi vet allt att ditt hjärta suktar efter de rejält stora bergen.


Dagen avslutades med en stilstudie i klättring av Charlie som glänste med både sin teknik, styrka och mod när han lekande lätt tog sig upp för det stora Vrålet.
Sedan var det bara dags att hoppa in i bilarna och styra kosan tillbaka mot Göteborg. Snabbt ner till Fabben för att dumpa Ted lagom till jobb med ungdomsklättring.

"A climber's day always starts at the crux: getting out of bed."
Okänd dam/herre

16 november 2008

Inget för borgarbrackor!

Först till Domen för att delta i en studie genomförd av två sjukgymnaster. Fick testat rörlighet och styrka i axlarna, de ska bl.a jämföra styrkan i inåt- och utåtrotation mellan klättrare och kreti å pleti. Passade på att värma ordentligt när jag ändå var där för att sedan fortsätta questen med att bara besöka nya ställen för att hålla motivationen på topp. Minst ett nytt ställe i veckan är devisen. Ny hade turen kommit till Torsten. Redan när man parkerar känner man sig som hemma-KPMLR´s fotbollsplan Röda Vallen ligger i princip vid instegen på problemen, som arbetarson från majorna värmer det till lite extra. Att problemen sedan ser ut som hämtade från ett brittiskt quarry gör ju att man osökt tänker på både industrier och Johnny Dawes. Inledningsscenerna i The Real Thing där en svettig och smärt Ben Moon står och smider på ett fabriksgolv gör sig också påminda, mao var det inte svårt att komma i stämning. Vi hann bara köra på det som Smulan i guiden beskrev som Göteborgs svar på l´Angle Parfait, Rote Zora (ganska schysst väggproblem) och en superfin bulle i stil med Alla Mantlingarnas Moder-fast utan mantel, tack och lov! Vad kan man då säga om stället? Jovars, det är värt att åka till för en kort dags klättring. Klippkvalitén är bra, problemen är fina men dock för få. Sprang runt hela skogskullen och såg en del andra problem som är gjorda och ogjorda-man kan klämma in lite fler problem men det räcker inte till för att bli ett klassikerställe. Sätt istället ihop en bouldercirkel bestående av områdena Fiskebäck, Lilla Högen, Ghettosprickan, Ulvås, Torsten och avsluta med Radioväggen. Japp, det kallar jag en heldag!


Joel tränar för bergsetapperna i Tour de France.


Spårlös färdsel?

Tjocken korvar sig upp!


Vad heter detta problem? Smulan? Jimbob?











13 november 2008

Missa inte!

Från bouldering och tradklättring till alpinism. En av den moderna alpinismens riktigt tunga elefanter, Marko Prezelj kommer till stan. Han vann 2007 det omdiskuterade Piolet d´Or för sin bestigning av Chomo Lhari. Detta medförde att debatten kring huruvida man kan jämföra och ranka olika bestigningar blossade upp igen. Kolla in

http://www.alpinist.com/doc/ALP18/newswire-prezelj-rejects-piolet-d'or




Marko på västra toppen av K7 Foto: Steve House


Tid och plats:
Måndag 1 december kl 19:00
Hörsalen, Stadsbiblioteket

Förköp på Fjällsport. 130 kr för medlemmar i Svenska Klätterförbundet och Svenska Fjällklubben, 160 kr för övriga.

07 november 2008

Tradråttor på framfart!

Efter att ha varit hängiven bouldrare nu under en längre tid så blir man nästan förvånad över sig själv. Att en fin höst/vinter-dag med superbra stick stå och racka upp för att peta in några kilar kändes för ett år sen som en omöjlighet. Det var då man pekade på "dem där" och fattade inte alls grejen.
Jag är dock glad att man helt plötsligt fick upp upp ett sug, och att man sedan kom in i det så bra. Kilpetarfolket vet ju vad det handlar om. Förstår att de håller tyst och bara kör sitt race. Att folk inte fattar tjusningen med att nervöst stå och svettas och skakas när biten inte vill dit, det gör mig ingenting längre. Låt de andra göra sitt så leker vi vidare i våra sprickor. Att dra upp sitt rack ur väskan, stå där med ett barns entusiasm och racka upp för en klättring som kommer bjuda på ett äventyr som man inte har någon som helst aning om vart det bär, det är obeskrivligt. Att försöka beskriva den känslan för någon som aldrig varit med om det, det är ungefär som att försöka förklara för en humla att den inte ska kunna flyga.

Slöt idag upp med Jesper, Stina och Per för att köra lite runt bananblocket. Nästan framme vid klippan får jag ett samtal från Per. Pojkarna är sugna och är redan på gång att ge sig upp på Kenneths led. Parkerar bilen och slår följe med Stina som kommer gåendes från bussen. Vi bestämmer oss för att köra jamskola på Banablocket. Att det sedan inte blev så många jam från verkan mig eller Stina tar inte det minsta bort upplevelsen ifrån att ha klättrat en supersjysst led. Är man bouldrare så är man, då letas det crimpar febrilt.

Efter att de andra grabbarna dragit av ytterligare en led så inser vi att vi faktiskt redan klättrat två repor var. Dags för kaffe helt enkelt.

Motivationen för att dra på efter luchen är minst sagt sval. Till slut får Per igång oss och bestämmer sig för att ge sig ikast med lite oupklarade affärer. Något med Petter osv. ska få bekänna färg. Blir inte det minsta lockad när Per berättar att den är lite smått scary på slutet. Sprickan försvinner nästintill och det gäller att "ha huvudet med sig" som Per så fint sa. Tradare är mästare på kryptiska ord och beskrivningar. Efter att Stina kört upp Olles crack så ändras dock planerna och Per överger tunna sprickor och huvudlöshet för idag.

Själv så börjar lite funderingar komma på att ge sig på Björnbergs diederlek. Gick andreman bakom Teddybear på den för några veckor sedan. Känner dock inte riktigt att psyket är med mig idag. Följer Jesper upp till hyllan och kollar in den. Ser ju inte så farlig ut, men jag vet ju dessvärre vad som väntar mig. Till slut ger jag mig ändå upp, och gissa om man blir förvånad när det känns stabilt och den rackarn till slut ändå besegras. Jesper går bakom och ska ha en stor eloge för att han får ut stålkilen som jag i panikens stund slänger in på tok för långt och redan räknat in på skuldkontot.

Efter detta känner jag mig själv ganska nöjd. Stina och Per ger sig på ytterligare en jamskola i form av 8 meter perfekt spricklinje.

Efter detta blir det ytterligare lite kaffe och ihopplockning. På väg hem så längtar man tills nästa gång man får trycka in den där kammen och känna att den sitter så där halvbra. Men förhoppningsvis så är det en bra placering i nästa lilla spricka. Mmmm säkert.


Till helgen blir det Bohuslän. Hoppas på att vädergudarna är med oss och låter oss åtminstone känna på bergen en liten stund. Annars blir det rödtjut och umgänge i stugan, vilket räcker gott det med.


“There is probably no pleasure equal to the pleasure of climbing a dangerous Alp; but it is a pleasure which is confined strictly to people who can find pleasure in it”
Mark Twain

02 november 2008

Abtronic

Lite bilder från dagens sejour. Ett pitstop på radhusblocket i Årekärr resulterade i...inget! Fint block och superfin sten men kanske inte bästa stället att värma på. Två etablerade problem och två-tre projekt. Pontus, Mattias och jag mötte upp Hasse, Ankan och Krullhenke. Enda problemet som gicks var "Look Ben, orses!" innan vi splittrades i ett Lillesjöposse och några Brattåsanhängare. Vi som tillhörde de senare drog alltså vidare till...japp, Brattås. Mattias som blivit stark alldeles för snabbt behövde lära sig lite hyfs på klippan och sattes på övningar såsom slabbklättring no-hands. Klättrade lite blandade problem och borstade lite nytt.

Smulan kör projekt på Radhusblocket.



Smulan igen, denna gång på mittenprojektet. Areten till vänster är "Look Ben, orses!"
Slabben till höger (vid den vertikala sprickan) ska tydligen vara Le Joels "1-5-9 slabb".


Pontus på uppvärmningsslabben på Buelblocket.


Fint problem i Brattås.
Slappetislapp!
Mattias aka "Madskills" mörka hemlighet...









28 oktober 2008

Brattås

En skön dag i Brattås med Selma, Nalle och Lars. Perfekt väder, perfekt stick dock inga perfekta människor (dvs inte mycket sänt änd dånn). Ett fåtal problem men med hög klass och fin klippa, potential till många fler finns. Måste nog springa in i dalarna som man går förbi på väg till Buel och Glucifer (tyckte mig skymta en del klippa). Finns fina höga slabbar precis innan man svänger av vänster, någon har borstat bort lite mossa för att kolla underlaget (Smulan måntro?). Lille-Lars bullprojekt ser också inbjudande ut. Definitivt ett ställe att komma tillbaka till.




















Selma och Långe-Lars klurar.















Glucifer till vänster och Buel till höger.


























Tack till Fjällsports kaffe- och tesponsor Ralf! Tack, tack!






















Lars var tvungen att testa makrot. Startgreppet till Mogwai.



























Tror problemet heter Mogwai, i vilket fall som helst trestjärningt! Padde svinger pisken!






















Capleton still blazin´

27 oktober 2008

Vintern är här!

Vi blev lite smått förundrade när det helt plötsligt hade snöat utanför Fjällsport i fredags. Snöfallet var ytterst lokalt men ändå ymnigt och hade på lördags morgon förflyttat sig uppför trapporna mot Eklandagatan. Surfare och sändare är som bekant mycket lyhörda för bra väderförhållanden, det är nu bevisat att även minimänniskor med skidor och brädor besitter denna lyhördhet. Ty redan på lördags morgon hade djungeltrumman samlat ett inte oansenligt antal minimänniskor som dyrkade snön som fallit dagen innan. För att öka helhetsupplevelsen och känslan av att vara ett med naturen spelades bla Ace of Base, Carola och Back Street Boys på en helt godkänd ljudnivå. Jag var snabb med att dokumentera händelsen eftersom snön och huvudfotingarna redan ett par timmar senare var spårlöst försvunna. Jag delar med mig av denna unika händelse, för efter vad jag förstått är det mycket ovanligt att se denna art leka så tidigt på året och så långt söderut som Gbg.





15 oktober 2008

Pyspunka!

Det finns vissa fördelar att vara högst i rang på jobbet. Man kan till exempel kolla in vädret på http://www.dmi.dk/ (mycket bättre än SMHI) och planera sin ledighet efter nederbördsmängden. Tisdag såg bäst ut och dmi levererade träffsäkert det väder som var utlovat, 12 grader och sol. Perfekta projekteringsförhållanden m a o. Vi (Joel, Nalle och jag) drog upp till Tjörn (var annars?) med de sedvanliga slabprojekten i siktet. Det blåste dock 9 sekundmeter och de 12 graderna byttes ut mot vad som kändes som 0 grader. Nalle som tålmodigt ligger still och väntar medans vi i undre medelåldern leker av oss, fick lite extrakläder för att hålla sig varm.


Nalle är en hund, inte en finsk klättrare.

Precis enligt vett och etikett värmde vi upp med fika, tjöt och en powernap.



Kaffe? Nej tack!

Projektet i fråga var den slab som Peter, Pontus (grundaren av http://www.globalbouldering.com/) och jag körde på i förra inlägget, vi var då en halvmeter från toppen. Problemet är närmare sex meter högt och ibland önskar jag att känslan för höjder satt i fötterna istället för huvudet. Huvudet säger att -Dude, för f....n nu är det fem och en halv meter till backen. Du kommer slå ihjäl dig! Fötterna däremot hade nog chillat när motsvarigheten till fem och en halv meter för huvudet är fyra för fötterna (jag är dryga 150 cm). Kruxet är ca 25 cm ifrån toppen och är svårt att jobba in just på grund av höjden och att alla grepp är mer eller mindre hudovänliga. Just nu handlar det bara om att jag ska våga belasta högerfoten fullt ut, då kanske jag når toppen...kanske.



Trycket på dalskidan,älskling!
Ska man summera dagen efter prestation ligger vi inte högt i kurs, 25 cm framsteg och tre pyspunkor på en hel dag. Men som Said skulle sagt -Det var änna gööödit ändå!

Ouch! En av tre pyspunkor.

13 oktober 2008

Utsikten!

Utsikten, det nya favvostället. Igår åkte jag upp med Pontus med målet att göra en slab som jag hittade för några veckor sedan. På väg dit träffade vi Peter och John som jobbade på ett gammalt projekt på det hängande blocket i början av området. Efter lite moraliskt stöd i form av Mondopadda och utomordentlig spot toppade John ut denna blivande klassiker som fick namnet Animal och graden 7a.
John gör FA på Animal 7a Foto:Pontus Aratoun


Otålig sprang jag i förväg till slaben för att borsta upp den och fantisera ut potentiella sekvenser. Till slut efter vad som kändes som en oändlighet kom de andra släntrandes. Pontus, Peter och jag turades om att köra på den. Peter och jag kom till samma highpoint ca en ½ meter från toppen där det blev märkbart hårdare. Peter som stukat foten för ett tag sedan la ned, med tanke på höjden på problemet (ca 6 meter) ett vist beslut. Jag provade några gånger till och tror mig ha en sekvens som kan funka. Till slut blev ursäkterna för många (trötta tår, ont i fingrarna och mörker) för att fortsätta, men vi svor på att komma tillbaka.
Padde på slabben Foto:Pontus Aratoun

I totalt mörker på vägen hem bestämmer sig Peter för att göra några sista press på ett överhängande väggproblem till höger om Blown Away. Problemet har tidigare gjorts med springstart. Peter ville göra problemet med etableringstart, vilket kan liknas vid Homo Höger fast åt vänster istället. Benhård deadpoint till hyfsat grepp men svårt att hänga kvar. Han var så nära man kan utan att klara det, nästa gång sitter det!

10 oktober 2008

Joel VS Vågen

Dagen började med regn och därmed långfrukost, ganska skönt om man kunde ta bort oron över att kanske inte få klättra ute. Att logistiken sedan inte fungerade och med det menat att Joel körde till Marstrand istället för till Tjörn var ett mindre problem. Troligen var det en kvarleva av hans gamla dagar som stekare, då han svingade kristallglas fulla med gula änkan på Diplomat, som tog över. Första stoppet var givet, slabprojektet nr 1. Problemet ligger precis brevid vägen mot Rönninge/Skärhamn och ser ganska anspråkslöst ut. Tills man står under det. Tänk er 5,5 meter vattenslipad klippa med en tunn, helt spikrak spricka som löper hela vägen till toppen. Mmmm! Men vänta lite! Rinner det inte vatten ur sprickan precis vid startgreppet? Jo, shit! Allt annat inom 5 mils radie är torrt utom just startgreppet på dagens projekt. Lite molokna funderar vi på att dra vidare, när jag frågar Joel om han har toapapper med sig. Jovisst har han det, så vi sätter igång att täta sprickan med toapapper och krita. Det funkar tillräckligt för att man ska få ett försök mellan tätningarna.











Ett förtvivlat tätningsförsök.














Slabprojektet
När det blev mer tätning än klättring drog vi vidare mot Utsikten. Utsikten hittades av Tjörnkonnässören Pontus Aratoun och Ted som satte upp några av områdets finaste bl a Teds Arete och Violent Acts of Beauty. För några veckor sedan satte Jens Thomander områdets kanske finaste ogjorda linje-Vågen. Precis som det låter ser det ut som en våg i granit. Estetiken avgjorde, man kan inte bara gå förbi ett så fint problem utan att prova.















Processen när det gäller bouldrandet för personer över trettio tenderar bli lite mer utdraget. Först måste man dricka kaffe, så det gjorde vi. Sedan ska man tjöta lite, det gjorde vi också.















Efter kaffe och tjöt ligger man lite på paddan och bara njuter, tydligen också något "efter trettio" påhitt.















Efter att ha njutit en stund kom vi på att vi inte kokade tillräckligt mycket kaffe, så vi kokade lite till och då börjar processen om från början igen.
















Efter några försök rullade jag upp på toppen. Joel har dock ett allvarligt sjukdomssyndrom att skylla på. Han är en av de få människor i världen som kan få pump efter bara 20 sekunder på klippan. Läkare världen över står handfallna, det borde inte vara fysiskt möjligt!














Här har Joel hängt i 19 sekunder, om exakt 1 sekund är allt slut.

När Joel bara kunde hänga 1-2 sekunder på klippan insåg vi att kaffet var slut, vilket innebar att vi inte kunde påbörja en ny återhämtningsprocess. Allt var slut!














Joel konstigt nog glad, trots sin allvarliga sjukdomsbild.

09 oktober 2008

En kväll i Jonsered

Nu börjar då så sakta mörkret komma och göra sitt intrång i våran annars så ljusa vardag. Redan när det är dags att slå igen dörrarna på butiken så börjar sig ett svart täcke lägga sig över staden och det är numera nästintill omöjligt att hinna med att klättra något efter arbetstid. Tidigare kunde man i varje fall snabbt hoppa in i bilen och kanske med lite tur hinna klättra någon led i Utby.

Är det då dags att kapitulera för jorden, universum och mörkrets lagar och således sakta trampa sig ner på pedalerna till Fabbens mörka grottor? Nej, så långt har vi inte kommit ännu. Än finns det hopp. Detta hoppet stavas JULA och bensindrivet elaggregat. Ted har gjort sig en klok investering och skapat oss ljus för bara 599:- riksdaler. Han gav den två gånger, men ack va fel det skulle visa sig vara. Nu funkar det ju faktiskt att klättra på kvällarna med. Två fina bygglampor på marken, en gaslampa plus två Apollos i träden och ett gäng pannlampor så är det bara att köra på.




Att vi sedan fick rejält med smisk på Vita Lögner ute i Jonsered är ju en annan femma. Varje gång åker man dit med nya förhoppningar om att man kanske blivit starkare, greppen blivit bättre eller att man kanske till och med kan hitta någon ny sekvens som gör det hela lättare. Alltid slutar det med samma nedslagna förhoppningar och efter alldeles för få försök så flyttas paddorna några meter till höger för att även där inse att man inte har något att hämta.
Men skam den som ger sig, nu har vi hela vintern på oss med lampor och bra stick. En kall och mörk kväll står vi där på toppen och förstår inte vad det svåra egentligen var.






"The most difficult things for a man to do are to climb a wall leaning towards you, to kiss a girl leaning away from you, and to make an after dinner speech"

Winston Churchill