Tradråttor på framfart!

Efter att ha varit hängiven bouldrare nu under en längre tid så blir man nästan förvånad över sig själv. Att en fin höst/vinter-dag med superbra stick stå och racka upp för att peta in några kilar kändes för ett år sen som en omöjlighet. Det var då man pekade på "dem där" och fattade inte alls grejen.
Jag är dock glad att man helt plötsligt fick upp upp ett sug, och att man sedan kom in i det så bra. Kilpetarfolket vet ju vad det handlar om. Förstår att de håller tyst och bara kör sitt race. Att folk inte fattar tjusningen med att nervöst stå och svettas och skakas när biten inte vill dit, det gör mig ingenting längre. Låt de andra göra sitt så leker vi vidare i våra sprickor. Att dra upp sitt rack ur väskan, stå där med ett barns entusiasm och racka upp för en klättring som kommer bjuda på ett äventyr som man inte har någon som helst aning om vart det bär, det är obeskrivligt. Att försöka beskriva den känslan för någon som aldrig varit med om det, det är ungefär som att försöka förklara för en humla att den inte ska kunna flyga.

Slöt idag upp med Jesper, Stina och Per för att köra lite runt bananblocket. Nästan framme vid klippan får jag ett samtal från Per. Pojkarna är sugna och är redan på gång att ge sig upp på Kenneths led. Parkerar bilen och slår följe med Stina som kommer gåendes från bussen. Vi bestämmer oss för att köra jamskola på Banablocket. Att det sedan inte blev så många jam från verkan mig eller Stina tar inte det minsta bort upplevelsen ifrån att ha klättrat en supersjysst led. Är man bouldrare så är man, då letas det crimpar febrilt.

Efter att de andra grabbarna dragit av ytterligare en led så inser vi att vi faktiskt redan klättrat två repor var. Dags för kaffe helt enkelt.

Motivationen för att dra på efter luchen är minst sagt sval. Till slut får Per igång oss och bestämmer sig för att ge sig ikast med lite oupklarade affärer. Något med Petter osv. ska få bekänna färg. Blir inte det minsta lockad när Per berättar att den är lite smått scary på slutet. Sprickan försvinner nästintill och det gäller att "ha huvudet med sig" som Per så fint sa. Tradare är mästare på kryptiska ord och beskrivningar. Efter att Stina kört upp Olles crack så ändras dock planerna och Per överger tunna sprickor och huvudlöshet för idag.

Själv så börjar lite funderingar komma på att ge sig på Björnbergs diederlek. Gick andreman bakom Teddybear på den för några veckor sedan. Känner dock inte riktigt att psyket är med mig idag. Följer Jesper upp till hyllan och kollar in den. Ser ju inte så farlig ut, men jag vet ju dessvärre vad som väntar mig. Till slut ger jag mig ändå upp, och gissa om man blir förvånad när det känns stabilt och den rackarn till slut ändå besegras. Jesper går bakom och ska ha en stor eloge för att han får ut stålkilen som jag i panikens stund slänger in på tok för långt och redan räknat in på skuldkontot.

Efter detta känner jag mig själv ganska nöjd. Stina och Per ger sig på ytterligare en jamskola i form av 8 meter perfekt spricklinje.

Efter detta blir det ytterligare lite kaffe och ihopplockning. På väg hem så längtar man tills nästa gång man får trycka in den där kammen och känna att den sitter så där halvbra. Men förhoppningsvis så är det en bra placering i nästa lilla spricka. Mmmm säkert.


Till helgen blir det Bohuslän. Hoppas på att vädergudarna är med oss och låter oss åtminstone känna på bergen en liten stund. Annars blir det rödtjut och umgänge i stugan, vilket räcker gott det med.


“There is probably no pleasure equal to the pleasure of climbing a dangerous Alp; but it is a pleasure which is confined strictly to people who can find pleasure in it”
Mark Twain