Nytur och tältning

Det är en speciell känsla att få krypa ner i ett tält och under en hel natt få andas frisk luft. Man vaknar utvilad och kroppen känner sig pigg på ett helt annat sätt än när man vaknar i en skön stor säng. Trots att det är femte dagen på med klättring så knarrar man runt på liggunderlaget, kryper ur sovsäcken och tråcklar sig ur tältet piggare än vad man borde. De som sett mig dessa mornar kanske inte skulle hålla med. Men i jämföreslse med när man sedan vaknar upp hemma i sin vanliga säng så är det en stor skillnad. Visst händerna är ruggade och söndertrasade efter allt jammande, knät känns fortfarande inte bra och axeln ömmar en del. Men trots dessa skavanker så är man ändå beredd på ytterligare en dag med härlig klättring på bohusgraniten.

Efter att ha spenderat en skön påskhelg i bohustugan tillsammans med en hel del folk så var det denna helgen lite mindre drag. Men visst, det var fortfarande tillräckligt för att det skulle bli socialt och gemytligt.

Första dagen spenderade vi vid en nyutvecklad klippa som döpts till Tuntorpsväggen. Vi har försökt beta av en del berg som vi tidigare inte besökt. Alltid roligt att personligen bilda sig en uppfattning, även om de flesta redan har något att säga om ställena.

Tuntorpsväggen var kanske inte direkt den allra bästa klippan Bohuslän har att erbjuda. Men den lyckades med att underhålla oss under större delen av dagen.

Man kan nästan likna den vid en liten baby som är på väg att växa upp bland de stora bergen runt om på landsbygden. Med sina 10-15 meter så ger den inte direkt något skräckinjagande intryck. Men den var desto vackrare. Fin vit granit som verkligen lockade till klättring. Efter att ha börjat klättra på några av de lättare klassikerna som klippan hade att erbjuda så var det en speciell spricka som började locka. Enligt guiden och uppdateringarna var den ogjord och detta lockade extra mycket till ett försök. Har gjort en del nya boulders men aldrig någon tradtur. Under tiden David och Anna körde vidare på en annan led så sprang jag runt och satte topprep. Under nedfirningen så började mina planer grusas. Den kändes stenhård och jag tvivlade på att jag skulle ha den minsta chans att klättra en lätt överhängande spricka utan fotsteg. Framförallt tvivlade jag på att jag skulle ha någon chans att placera några säkringar. Efter första försöket på topprep så skulle dock drömmarna komma tillbaka. Den var görbar och tankarna på en nytur kom tillbaka. Det var bara problemet med att placera säkringar kvar. Under andra topprepsförsöket hittade jag några bra lägen och kände att det kanske kunde gå. Efter lite vila fick det bli dags för ett ledpress. Allt kändes bra men precis när jag trodde att jag var hemma så rök foten och jag flög som en vante. Fick tankar om att det inte var meningen att den skulle göras då jag började känna mig aningens trött.

Vilade lite och begav mig upp igen. Sportråtta som man är
så hade jag rackat kilarna direkt på kortslingorna för att tjäna lite tid på den pumpande placeringen. Detta skulle dock visa sig bli helt totalt tvärtom. Kilen lyckades trassla in sig i kortslingan och jag började fippla med att få loss den. Helt plötsligt flyger den ur näven på mig och tusen tankar dyker upp i huvudet på mig under tiden jag ser kilen susa ner mot backen. Kikar in i den tomma slotten och inser att den kommer förbli osäkrad. Första tanken efter detta blir att med ett barns vädjande blick söka tröst hos Dvaid som står på toppen, och vad jag tror fotar. I mitt huvud så sitter han inne med lösningen, kasta ner en ny kil eller säg åtminstone till mig vad jag ska göra. Där uppe är det en talande tystnad. Hjälpen finns bara hos en själv. Kikar ner på den sista kilen. Visst, den är inte såååå långt ner. Men den är ändå en bit ner och framförallt åt sidan. Marken är inte heller den alldeles för långt bort. Känner mig ganska pigg och nyturslusten tar över. Jag borde klara detta om jag bara håller ihop det. Bestämmer mig för att klättra vidare. Två moves senare dyker läskiga tankar upp, här föll jag förra gången. Denna gången går det dock bra och med bra mycket rädsla och adrenalin toppar jag ut.



Nästföljande dagar fortsatte med ypperligt fin klättring och på lördagen mötte vi upp med Calle, Mattias och Johanna som kom upp under helgen. Först blev det ett besök på Galgeberget där Mattias hade en superdag med onsighter både till höger och vänster. Eller åtminstone till vänster. Calle var inte sämre han utan lyckades med konststycket att besegra en av de mer nagelbitande lederna på berget i elegant stil. Dagen avlsutades med ett pumprace av mig och Mattias. Vi ville båda köra onisght på en lätt överhängande spricklinje. Då jag inte såg hans förösk så kan jag bara ana mig till att jag pustade, frustade och lät dubbelt så mycket som han på vägen upp. Men om han ens lät hälften av vad jag gjorde så stod vi nog båda tillsamans för hälften av helgens pustande på just den leden. Men oj va skoj det är när man inte ger upp utan biter ihop och bara pushar på. Man tror att man ska komma när som helst och till slut går det inte ens att placera om en värdelös kam.

Nästföljande dag blev det Välseröd och show på Birgers Borst av Mattias. Efter att ha tvekat en första gång och reverserat ner och andats ut, så gick han andra gången upp och med en rysk balettdansöskas lätthet klev rakt upp på rampen som jag själv tokhanglar och sportar mig upp för. David tog sedan revansch på ett treblock och denna bestigning följdes sedan av ytterligare en stilig bestigning av Anna som börjat få igång både ledpsyket och kroppen och presterar något enormt. Innan dessa bedrifter så hade Calle lyckats lura med mig upp på mitt livs första kamin. Både krångligt, bökigt men framförallt skoj måste jag säga att det var. Efter att ha varit lite småseg och kall så var man rejält igång efter detta i varje fall.

Dagen avlsutades med ytterligare en stilstudie i klättring av våran konstapel och tillika fältherre, som visade prov på både klätterfärdigheter och iskallt huvud när han ledde upp den i slutet sparsamt säkrade och fina Adrenalin. Kamerorna rasslade på från väggan bredvid och själv kan man bara imponeras över hur kyligt och lugnt han klättrar när det både är tunt och för mig svårsäkrat. Men Calle lyckas med precision och noggranhet få in kilar samtidigt som tekniken är på plats och dansar upp lätt.

Måndagen och Skärkäll fick avsluta en härlig helg som till en stor del gått i solens tecken. Dock inte denna sista dag. Ytterligare ett nytt berg och nya förhoppningar. Folk hade tidigare sagt till oss att åka dit och köra Stone Tempel Pilot och sedan åka vidare. Det skulle visa sig att detta inte alls var något dumt förslag. Men vi stannade ändå där resten av dagen. Anna visade återigen prov på annalkande form när hon under dagen flashar nåt med sömnsvårigheter. Ida fick även hon leda en led, vilken blev hennes tredje led på trad någonsin. Denna gång en ny led, inte få skam efter att ha lett samma led de första två gångerna. Detta skedde i mycket god stil och det är läskigt hur duktig någon kan vara efter att ha klättrat i bara tre månader.

Så nu är man återigen hemma och vilar upp sig i Göteborg. Men på torsdag bär det upp igen för nya äventyr, resor och minnen på de många leder som väntar där uppe på västkusten.

"Ett fyndigt ord bevisar ingenting"
Voltaire