GOD JUL

"Most people live - wether physically, intellectually or morally - in a very restricted circle of their potential being. We all have reservoirs of life to draw upon of which we do not dream"

God Jul får man väl säga till er alla nära, kära och annat löst folk som firar denna fina högtid.

Dags att röra sig till sydligare breddgrader nu. Som seden sig bör så försöker jag alltjämnt få till lite klättring på kalksten under de mörkare månaderna här hemma. Går ju dessvärre inte så bra. Som så fint Padde varnade en gemensam vän häromdagen:
- Du borde väl veta bättre än att åka iväg med Martin för att klättra på vintern

Började för två år sedan. Två veckor innan min och Jespers planerade månadstrip med bussen i sydeuropa gick jag och bröt handen på ett slottstak. Gjorde ju inte det hela bättre att jag även var utklädd till jultomte när handen skulle knaka till. Slutade med att vi istället åkte till El Chorro där jag inte klättrade en meter. Jag fick de första dagarna säkra en tung Pansarvagn med bruten hand, senare sammanslöt vi med team america och jag kunde då hänga runt vid klipporna istället. Blev åtminstone en och annan bild ifrån den trippen.

Förra vintern skulle det bli budgetresa till Siurana. Planen var Ryanair, lifta ut och sedan bo i en grotta. Allt funkade bra tills vi började närma oss Siurana och vi inser att det ligger 4 decimeter snö vid vägkanten. Väl framme vid den pittoreska bergsbynbyn slänger vi upp bivibagsen och sover under stjärnorna första natten. Blir väckta med rimfrost på säckarna av vår franska vän Thomas, som kommer med morgonkaffe. Han berättar att han precis fått ett samtal från sin chef och att två av hans vänner var med i en lavin. Han måste åka tillbaka till Frankrike och jobba resten av säsongen som bergsguide i sina vänners frånvaro. Där rök vår bil som skulle hjälpa oss med inhandlandet av mat och eventuell förflyttning till andra klippor under våra veckor där nere. Han skjutsar ner oss till Siurunella där vi omfamnar varandra och önskar varandra en njutningsbar vinter på olika håll.
Mike och jag sätter oss på en bar och spelar schack, väntandes på att eftermiddagen ska närma sig, och med det öppna butiker. När vi väl inhandlat mat för någon vecka framöver så är det dags att röra sig tillbaka. Omöjligt att få lift, så när mörkret börjar träda in i leken så inser vi att det bara är till att traska. Jackorna hade vi såklart lämnat uppe på parkeringen, då solen värmde gött mitt på dagen och vi inte alls räknat med att vara borta länge. Flertalet timmar senare inser vi att det blir sjukt kallt när solen försvinner. Men humöret är åtminstone fortfarande på topp. Dags att hitta vår boplats under de kommande veckorna. Mike har, hårt ansatt, intensivt förespråkat att det är en ordentlig grotta vi ska bo i. Var på honom otaliga gånger och frågade om det var vädersäkert. Svaret var självklart positivt i olika ordalag alltjämnt. Att han sedan var där under våren när det inte regnade en droppe ändrar ju hans synvinkeln på ordet vädersäkert aningens. Grottan visar sig vara ett överhäng på max tre meter. Platta hyllor att sova på under, men blev rejält skeptisk till vilket skydd det skulle ge vid eventuellt sämre väder.
De kommande dagarna skulle visa sig testa vår karaktär rejält. Första dagen var det fortsatt strålande sol och blå himmel. Men när vi vid lunch traskat ner till Ollianasektorn och var grymt taggade på att äntligen få klättra så inser jag att min sele ligger kvar i "grottan". Blev till att spendera dagen med att kika på två starka britter som krossade alla leder vi själva ville köra på istället. Visade sig även att de under kvällen innan kört förbi oss på väg upp till byn. Mamman i familjen hade prompt insisterat på att fadern skulle köra tillbaka ner och plocka upp oss, då hon var livrädd att vi skulle frysa ihjäl på vägen upp. Hon hade lagt märke till att "två idioter" traskade runt i bara hoodies i minusgrader. Men deras bil hade dessvärre fastnat i snödrivorna när de skulle backa ut, så vi fick traska vidare i mörkret. Vi kommer ganska tydligt ihåg deras bil när vi pratade med dem. Detta var nämligen den enda bil som passerade oss på vår vandring upp mot toppen och fick erfara våra köldslagna liftartummar.
Dagen efter började helvetet. Plusgraderna kom, och med det även regnet. Inte nog med att det mer och mer började regna in under överhänget. Det började även rinna smältsnö från toppen. Varje natt framöver så låg vi tokvakna och flyttade oss runt för att hitta torra fläckar att spendera några timmar på. Klättringen blev obefintlig och vi blev mer och mer som de djur vi redan kände oss som, utmärglade, av minimalt med sömn och knapphändigt med mat. Vi hade knappt någon torr plats att dra igång köken på så det fick bli mycket torrfoder. Ändå blev måltiderna som något heligt, vad det än var så njöt vi i fulla drag av det. Då vi fick mindre och mindre mat kvar, samtidigt som vi insåg att vi inte skulle komma åt någon ny inom en snar framtid, så njöt vi än mer av den. Blev fina stunder under dagen då maten skulle intas. Mike överraskade ibland och pillade fram något oväntat som ytterligare höjde njutningen.
Det som till stor del i övrigt höll humöret uppe var de utdragna schackmatcherna som fyllde delar av dagarna. Vi spenderade mycket övrig tid överblickandes dalen och följa väderskiftningarna. Från dimma, till regn, till storm för att sedan sluta i mörker och emellanåt en stunds uppehåll. Visst var det mäktigt att vara en del av naturen och se dess skiftningar så nära och intensivt under flera dagar, men va fan hände med klättringen, sömnen och maten? Vädret hade oss utan tvekan i schack. Vi var glada om vi lyckades komma bort till byn och hämta vatten vissa dagar. Nätterna började bli värre och värre då vi fick besök av vildkatter som skrämde halvt ihjäl oss och rävar som åt upp vårt matförråd.
Julafton kom och då vi inte trodde det kunde bli värre så sveptes vår gaslampa med i en rejäl vindpust och slogs sönder. Sittandes i mörkret bestämde vi oss för att det faktiskt var julafton och att vi skulle unna oss varm mat och en öl på restaurangen i byn. Väl där så insisterar jag hårt på att vi måste äta paella, speciellt eftersom Mike aldrig tidigare ätit det. När tallriken väl kommer in så klämmer Mike en mening jag sent kommer glömma.
- Det ser ut som räkor
- Ja, det är skaldjur
- Men jag är ju allergisk mot skaldjur
Slutar med att Mike sippar på sin öl och knaprar bröd medans britterna äter upp hans del av tallriken.
Efter detta infinner sig äntligen en dag med fint väder igen. Återigen dags att bege sig ner mot Olliana. Denna gången med selen i väskan. Efter lite uppvärmning så bestämmer vi oss för att gå på superklassikern Mandragoria. Vi blir brutalt stoppade på första kruxet och inser att vi fysiskt är helt förstörda. Kroppen reagerar knappt när vi försöker ta i och vi känner oss lika avslappnade som David Fält på Cent Patates i somras. Jag går upp en sista gång för att testa ny beta och i annat fall plocka ner slingorna. Slutar med att jag setnhårt smackar in i väggen och slår upp fotskadan som jag några månader tidigare drogs med efter en session på Walk the Line. Haltar efter detta runt under resterande tiden av vår tripp. Väl hemma i Sverige igen blir det till att spendera andra julen i följd på Mölndals akut tillsammans med alla halkandes, halvt ihjälslagna, gamlingar.
Denna dagen blev droppen för oss. Vi försökte få kontakt med vännerna där hemma och fick till slut köpt två nya flygbiljetter. Vi liftade med en Kanadensare till Barcelona och försökte väl där återigen bli människor. Mike dansade tjuvarnas speciella tango med aningens suspekta medborgare på gamla stans bakgator. En av få gånger där jag känt att vi troligtvis behövde röra på oss jävligt snabbt jävligt snart. Men man måste ge cred till Mike att han lyckas knycka tillbaka sin egen plånbok från en hustlers bakficka för att därefter ge honom fingret.
Blev till slut nyår hemma i Sverige med goda vänners sällskap. Visst trevligt, men att lägga ut 5.000:- för att få klättra 3 leder på kalksten kanske är lite väl i överkant när man skulle på budgetresa.
Tyckte Mike sammanfattade denna tripp ganska bra ikväll när vi satt på Karlssons garage:
-Frågan är ifall man ska prata om det, eller om man bara ska lämna det bakom sig och aldrig mer tänka på det

Denna vinter blir det Turkiet och troligtvis go sportklättring i lite behagligare klimat. Men återigen inte en meter klättring för min del då jag för två veckor sedan drog en pulley. Traditionen håller i sig. Men nu blir det i varje fall lite fotat istället och nya klätterbilder på bloggen framöver förhoppningsvis.

Senaste julen jag kan komma ihåg där jag faktiskt fick klättrat något är i El Cogul. Denna tripp var dock kantad med andra rejält skumma saker. Men detta lämnar vi till Padde att återberätta då han sagt att han ska skriva en reseskildring därifrån när han väl får scannat sina diabilder. Vi får hoppas på att det blir en vacker dag lååångt fram i tiden. Jag är själv för traumatiserad för att komma ihåg något.

Imorgon (idag) julfirande i Lexby hackandes på is. Sedan bär det av hem till Padde för lite julmiddag med couscousröra och alternativ julgris.

Alternativa julgris? Icke! Denna sköna tös vaknade vi upp med i Entraygues i somras. 

Kontraster - ungefär som Lexby -15 och is, gentemot Geyikbayiri +20 och sol.