Åter i bekant miljö

Efter att ha manglat över en varan med tvåhjuling, upplevt ett galet supporteruppror, pallat passionsfrukt, grillat krabba på en avlägsen ö, ensam och undrande haft feberyrningar i en bungalow, förstått sig på hur mutningskulturen fungerar och allmänt blivit en del av ett skumt samhälle, så är jag nu tillbaka på platt, säker, strukturerad och framförallt lagstadgad mark.
Min ursprungliga plan som involverade campande och liftande övergavs relativt snabbt, då det visade sig vara svårt att lifta och än svårare och vidrigare att campa. Någonstans i min naiva världsuppfattning så trodde jag det skulle bli skönt med värme och tält, detta trots att jag en gång tidigare varit en längre tid i Indonesien. Men regnperiod, myror och bebyggelse i all oändlighet hade försvunnit från mina minnesbilder jag hade därifrån.
Blev istället till att hyra motorcykel och brumma runt på. Inte fel att placera sitt lama arsle på en bönpall och därmed kunna se de avlägsna platser som var svåra att lifta till. Var ju även perfekt träning inför den stundande Peruresan. Med tanke på att det efter motorcykelinförskaffandet inte blev många meter gångna får vi hoppas på att kroppen redan var i form innan. Dock inte så himla troligt med tanke på att båda mina knän gav upp under en monsterpush under en dag upp och ner på Mount Rinjani. Stapplade ner som en pingvin med blåsor under paddlarna och kunde sedan inte röra mina stackars lemmar på fyra dagar. Hört att man kan åka taxi upp till toppen av Alpamayo, någon som kan bekräfta? Något liknande mirakel jag får hoppas på för att lyckas där nere i SydAmerikatt. Har dock en nödplan som involverar 100 kidnappade marsvin som med vindens fart skall få dra mig upp på en släde. Funkar inte den så står mitt sista hopp till en av medlemarna i vårt replag som mer och mer börjar visa tecken på att bli en speedad junkie. Så lyckas han dras ner i fördärvet så kan man alltid locka med lite mer power-gels och vingummin i utbyte mot att få sitta i en Babybjörn på densammas rygg.
Var för övrigt ganska förvånad över hur lite jag saknade min kamera under resans gång. Valde att lämna allt som hade med elektronik hemma, förutom en pannlampa och min käre Ipod. Trodde jag skulle se bilder jag gick miste om överallt. Har en tendens att se världen utifrån ett bildperspektiv lite väl ofta för att vara sunt skulle jag tro. Men jag lyckades koppla bort detta tänk och har bara två minnesbilder som jag verkligen hade velat fota och föreviga.
Fram mot slutet började jag dock sakna att kika in i sökaren, komponera och fånga en bild. Därför var det otroligt gött att i förrgår få komma ut och hängandes i ett rep fånga lite action på bergsväggen. Efter mina tre första klätterdagar (10 dagar i Font borträknat) sedan innan jul så var kroppen relativt sliten. Man blir rätt soft av att traska runt i värme och flip-flops i två månader. Fötterna gnäller över att tryckas ner i klätterskorna återigen och huden ömmar och tjoar när man hänger i alla juggar, för nåt annat pallar inte musklerna med än så länge. Så när man då försöker komma igång igen och väcka kroppen till liv så är det rätt gött att ha kameran att fördriva lite tid med ute i skogen. Suget är nästan lika stort över att trycka ner avtryckaren som att ge sig upp i skarpa änden. Men än så länge ligger skarpa änden en bit före som tur är.
Får se ifall man vågar lägga upp sina senaste alster efter alla skolor här och där om hur bilder skall vara, se ut och byggas upp. Trodde det var något som inte behövde någon vidare eftertanke, utan kom inifrån. Antingen gillar man skiten eller inte. I min värld behöver man inte följa några specifika punkter för att få en tilltalande bild. Antingen gillar jag det jag ser i min sökare, eller så testar jag andra varianter, kompositioner och vinklar tills jag gör det. Men alla tänker tydligen inte likadant, så då är det ju gött att vi ändå har möjligheten att inte beskåda dessa verk något mer. Trots allt inte någon som prackar på någon något utan man väljer själv vart ens vägar i cyberrymden bär av. Finns ju oändliga möjligheter dessa dagar, så bara att klicka sig vidare till nästa underhållande blogg, hemsida eller vad det nu kan vara då istället.
Får bli en bild ifrån förra sommaren denna gången istället. Ida som njuter av vyerna runt La Grave. Blir lite melankolisk på tanken att inte spendera de tre sommarmånaderna i Frankrike och Spanien som en gjort de senaste åren. Men jag har svårt att tänka mig att Peru skulle vara något dåligt alternativ i och för sig.