Efter mycket funderande, prat och önskan så har det äntligen börjat hända något. Jag och min vän Jesper har alldeles för länge varit i startgroparna att vilja ta vårat slaklinande till en ny dimension. Vi har en önskan att söka oss upp mot högre höjder. Att ytterligare gå upp ett steg på koncentrationsstegen och känna en annan sorts press lockar.
Att ägna den tid man inte spenderar på sin klättring till att vandra på en lina känns som en oerhörd bra antagonist. Man har där samma lugn och meditativa tillstånd där man försvinner bort under den stund man är ute på linan/leden. Men samtidigt så slipper man den fysiska tröttheten som klättringen framammar. Fram tills nu vill säga, de senaste dagarna har vi blivit helt blåslagna på linan nämligen.
Innan har vi bara kunnat spekulera i hur denna inre nivå kommer höjas och hur mycket mer fokuserad man behöver vara på en höglina. Att det skulle bli svårare var det inget snack om, men hur mycket svårare. Till slut så fick vi våra tjocka tummar ur... och sprang iväg och började reka platser. För att göra det lätt för oss i början så hittade vi både en och två platser över vatten som visade sig funka mer och mindre bra.
Intressant att se hur mycket småsaker det är som går fel och behöver justeras hela tiden. Första försöket kan väl inte annat än kallas för ett totalt pannkaksras. Problem med uppsättning, kort/lång leash, taskig landning trots höjd och vatten och nerverna glömda i byrån hemma.
Andra dagen visade sig gå bättre. Mycket bättre spot och allt flöt på mycket lättare sedan första dagens missar. Kvar var bara psykproblemet. Med finare landning och cleana fall så visade det sig funka relativt snabbt dock. Krävs bara en rejäl skjuts i skallen för att ta första steget ut. Nu återstår bara att bemästra linan under dessa omständigheter. Som sagt så gäller det verkligen att här stänga ute resten av världen, gå in i bubblan och känna av varje rörelse i kroppen. Inte blir det lättare av att varje försök följs av akrobatiska och tunga rörelser för att återigen komma tillbaka till startgropen.
Men nu är i varje fall bollen i rullning. Dansarna tar sig framåt och med tid och erfarenhet så höjs linan.
Häller är en av de bästa klipporna vi har i Sverige, och har tidigare varit ett skolexempel på hur långt man kan komma med respekt, dialog och den gästfriaste av bönder man kan föreställa sig. Tyvärr har det på senare tid förekommit ett antal mycket grova övertramp: toalettpapper i hagen, skräp, sällsynt klantiga trädhuggningar, skrik invid husknuten, obetald parkeringsavgift, solning på bondens gräsmatta och liknande.
Detta är en vädjan till hela klättersverige (och, på förekommen anledning även klätternorge): visa största möjliga hänsyn vid klippan. Parkera bara om det finns gott om plats, betala den högst rimliga 20an, för inte väsen, städa efter dig och andra, lämna inte skit eller toapapper, hugg inte ner träd, borsta bort dina och andras tickmärken, var trevliga, håll er borta från bondens tomt och åk nån annanstans om det är mycket folk där redan.
Hjälp gärna till att sprida detta till andra. Skriv ett inlägg på ditt nätforum, sätt en notis i din tidning eller berätta om problemen för folk som brukar vara i Bohuslän. Detta är allvar!
Nu när väderprognoserna börjar svikta och regn och rusk är på väg in, då får man dels glädja sig över att det har varit en hel månad med perfekta klätterförhållanden. Men jag börjar också så smått längta till sommaren och den kommande roadtripen ner till europa. 2 månader i soliga Frankrike med baguetter, vin, meloner, handsvett och förhoppningsvis även lite klättring i vad som antagligen kommer vara en värmebölja.
Padde i Targasonne
Varit nere i europa två somrar tidigare. Visst det är varmt, men det är bara att lägga ambitionerna och guideboken åt sidan. Istället får man åka ner för upplevelserna och försöka njuta desto mer. En vad som i perfekta förhållanden är en relativt lätt led, kan i en gassande sol bli ett krig, men genom detta också en helt annorlunda och rolig upplevelse.
Då jag själv helt klart föredrar värme och sol framför bitande kyla och ispansar så passar det mig perfekt med lite extra handsvett och softare klättring.
Kvällsutsikt över dalen i Targasonne
Ska även bli intressant att se hur min minibuss klarar varma förhållanden. Varit över i Storbritannien i 6 veckor för att fota förra våren. Då funkade det alldeles utmärkt. Men jag antar att det behöver fixas och trixas lite med ventilation innan man styr kosan mot södra breddgrader. Blir en hel del pill inför varje ny resa med den. Nya planer och ideér dyker upp titt som tätt. Senaste tillskottet på "att göra listan" är att försöka installera ett kylskåp. Med det kommer även problem som el och eventuella solpaneler. Man undrar hur länge och mycket man ska orka pilla med den. Lagom tills man tycker att man har allt man behöver i den så kommer den väl braka sönder och samman. Då kommer man stå där dum som ett fån och gråta över bussen som man lagt ner sin själ i. Att jag inte kan ett smack om motorer gör det hela bara ännu värre. Det kommer vara en liten sten i maskineriet som till slut stoppar hela fabriken. Och det hade säkert kunnat förebyggas genom något så enkelt som att inte köra slut på soppan i en dieselbil till exempel. Men så länge den är hel och brummar på så är det oslagbart att vakna upp i en skön säng, öppna bagageluckan och beundra utsikten.
Calle på en klassiker i Targsonne, som senare blev chippad av en arg klättrare
Fortfarande inga nya klätterbilder då jag helt är upplsukad av kilarnas magiska värld. Känner mig som en guldfisk som precis släppts ut i ett avloppssystem. Vill nosa på allt som en helt ny guidebok har att erbjuda. En del helt underbara leder, men samtidigt en del mindre trevliga upplevelser. Både på skrämmande, obehagliga och obskyra sätt. Men tack vare bristen av nya bilder så får det istället blir lite gamla bilder från resor runt om i världen. Allt för att ytterligare spä på min egen längtan ner till kalkstenens, sandstenens och fruktens härliga lockelse i Frankrike.
"Om jag någon gång ser en leende joggare ska jag överväga saken."
Joan Rivers
Resan till Fontan nu i Mars slår alla rekord. En dag med regn på tre veckor, resten skulle man försiktigt kunna kalla perfekta förhållanden. Vi (Chrillo, Gizmo, Pekka och Padde) fick fatt på den kanske mest eftertraktade stugan runt skogen-tvårummaren i Le Vaudoué. Nog med dravel, här kommer lite bilder.
Den mycket sympatiska britten Paul jobbar på Retour aux
Sources. Paul var så lyckligt lottad att han gjorde en säsong
på 7 månader i sträck i Fontan. Efter ett send av kvalité skall det ätas Relle, det vet varenda
kotte. Gizmos första relle efter att ha skickat Dalle Ultra. Problemet som bröt ned Pekka totalt, både psykiskt och
fysiskt, Angle Ben´s. I år höll Pekkas bågar hela två dagar,
detta beroende på en strikt regim med 100 armhävningar
per dag. Ja, vad ska man säga? En vanlig syn i skogen. Öppen brasa, zombiefilm, whiskey, snus... Pekka farligt nära att flasha klassikern
Chasseur de Prises.
Maken till bättre väder har sällan skådats och detta medför att naturen har vaknat rent explosionsartat. När jag har varit runt och letat nya boulderställen de senaste två veckorna har jag stött på inte mindre än 11 huggormar, ovanligt många måste jag säga. Så ta det lugnt ibland blockhaven-vilket är favvostället för dessa otroligt vackra djur.
Det är en speciell känsla att få krypa ner i ett tält och under en hel natt få andas frisk luft. Man vaknar utvilad och kroppen känner sig pigg på ett helt annat sätt än när man vaknar i en skön stor säng. Trots att det är femte dagen på med klättring så knarrar man runt på liggunderlaget, kryper ur sovsäcken och tråcklar sig ur tältet piggare än vad man borde. De som sett mig dessa mornar kanske inte skulle hålla med. Men i jämföreslse med när man sedan vaknar upp hemma i sin vanliga säng så är det en stor skillnad. Visst händerna är ruggade och söndertrasade efter allt jammande, knät känns fortfarande inte bra och axeln ömmar en del. Men trots dessa skavanker så är man ändå beredd på ytterligare en dag med härlig klättring på bohusgraniten.
Efter att ha spenderat en skön påskhelg i bohustugan tillsammans med en hel del folk så var det denna helgen lite mindre drag. Men visst, det var fortfarande tillräckligt för att det skulle bli socialt och gemytligt.
Första dagen spenderade vi vid en nyutvecklad klippa som döpts till Tuntorpsväggen. Vi har försökt beta av en del berg som vi tidigare inte besökt. Alltid roligt att personligen bilda sig en uppfattning, även om de flesta redan har något att säga om ställena.
Tuntorpsväggen var kanske inte direkt den allra bästa klippan Bohuslän har att erbjuda. Men den lyckades med att underhålla oss under större delen av dagen.
Man kan nästan likna den vid en liten baby som är på väg att växa upp bland de stora bergen runt om på landsbygden. Med sina 10-15 meter så ger den inte direkt något skräckinjagande intryck. Men den var desto vackrare. Fin vit granit som verkligen lockade till klättring. Efter att ha börjat klättra på några av de lättare klassikerna som klippan hade att erbjuda så var det en speciell spricka som började locka. Enligt guiden och uppdateringarna var den ogjord och detta lockade extra mycket till ett försök. Har gjort en del nya boulders men aldrig någon tradtur. Under tiden David och Anna körde vidare på en annan led så sprang jag runt och satte topprep. Under nedfirningen så började mina planer grusas. Den kändes stenhård och jag tvivlade på att jag skulle ha den minsta chans att klättra en lätt överhängande spricka utan fotsteg. Framförallt tvivlade jag på att jag skulle ha någon chans att placera några säkringar. Efter första försöket på topprep så skulle dock drömmarna komma tillbaka. Den var görbar och tankarna på en nytur kom tillbaka. Det var bara problemet med att placera säkringar kvar. Under andra topprepsförsöket hittade jag några bra lägen och kände att det kanske kunde gå. Efter lite vila fick det bli dags för ett ledpress. Allt kändes bra men precis när jag trodde att jag var hemma så rök foten och jag flög som en vante. Fick tankar om att det inte var meningen att den skulle göras då jag började känna mig aningens trött.
Vilade lite och begav mig upp igen. Sportråtta som man är
så hade jag rackat kilarna direkt på kortslingorna för att tjäna lite tid på den pumpande placeringen. Detta skulle dock visa sig bli helt totalt tvärtom. Kilen lyckades trassla in sig i kortslingan och jag började fippla med att få loss den. Helt plötsligt flyger den ur näven på mig och tusen tankar dyker upp i huvudet på mig under tiden jag ser kilen susa ner mot backen. Kikar in i den tomma slotten och inser att den kommer förbli osäkrad. Första tanken efter detta blir att med ett barns vädjande blick söka tröst hos Dvaid som står på toppen, och vad jag tror fotar. I mitt huvud så sitter han inne med lösningen, kasta ner en ny kil eller säg åtminstone till mig vad jag ska göra. Där uppe är det en talande tystnad. Hjälpen finns bara hos en själv. Kikar ner på den sista kilen. Visst, den är inte såååå långt ner. Men den är ändå en bit ner och framförallt åt sidan. Marken är inte heller den alldeles för långt bort. Känner mig ganska pigg och nyturslusten tar över. Jag borde klara detta om jag bara håller ihop det. Bestämmer mig för att klättra vidare. Två moves senare dyker läskiga tankar upp, här föll jag förra gången. Denna gången går det dock bra och med bra mycket rädsla och adrenalin toppar jag ut.
Nästföljande dagar fortsatte med ypperligt fin klättring och på lördagen mötte vi upp med Calle, Mattias och Johanna som kom upp under helgen. Först blev det ett besök på Galgeberget där Mattias hade en superdag med onsighter både till höger och vänster. Eller åtminstone till vänster. Calle var inte sämre han utan lyckades med konststycket att besegra en av de mer nagelbitande lederna på berget i elegant stil. Dagen avlsutades med ett pumprace av mig och Mattias. Vi ville båda köra onisght på en lätt överhängande spricklinje. Då jag inte såg hans förösk så kan jag bara ana mig till att jag pustade, frustade och lät dubbelt så mycket som han på vägen upp. Men om han ens lät hälften av vad jag gjorde så stod vi nog båda tillsamans för hälften av helgens pustande på just den leden. Men oj va skoj det är när man inte ger upp utan biter ihop och bara pushar på. Man tror att man ska komma när som helst och till slut går det inte ens att placera om en värdelös kam.
Nästföljande dag blev det Välseröd och show på Birgers Borst av Mattias. Efter att ha tvekat en första gång och reverserat ner och andats ut, så gick han andra gången upp och med en rysk balettdansöskas lätthet klev rakt upp på rampen som jag själv tokhanglar och sportar mig upp för. David tog sedan revansch på ett treblock och denna bestigning följdes sedan av ytterligare en stilig bestigning av Anna som börjat få igång både ledpsyket och kroppen och presterar något enormt. Innan dessa bedrifter så hade Calle lyckats lura med mig upp på mitt livs första kamin. Både krångligt, bökigt men framförallt skoj måste jag säga att det var. Efter att ha varit lite småseg och kall så var man rejält igång efter detta i varje fall.
Dagen avlsutades med ytterligare en stilstudie i klättring av våran konstapel och tillika fältherre, som visade prov på både klätterfärdigheter och iskallt huvud när han ledde upp den i slutet sparsamt säkrade och fina Adrenalin. Kamerorna rasslade på från väggan bredvid och själv kan man bara imponeras över hur kyligt och lugnt han klättrar när det både är tunt och för mig svårsäkrat. Men Calle lyckas med precision och noggranhet få in kilar samtidigt som tekniken är på plats och dansar upp lätt.
Måndagen och Skärkäll fick avsluta en härlig helg som till en stor del gått i solens tecken. Dock inte denna sista dag. Ytterligare ett nytt berg och nya förhoppningar. Folk hade tidigare sagt till oss att åka dit och köra Stone Tempel Pilot och sedan åka vidare. Det skulle visa sig att detta inte alls var något dumt förslag. Men vi stannade ändå där resten av dagen. Anna visade återigen prov på annalkande form när hon under dagen flashar nåt med sömnsvårigheter. Ida fick även hon leda en led, vilken blev hennes tredje led på trad någonsin. Denna gång en ny led, inte få skam efter att ha lett samma led de första två gångerna. Detta skedde i mycket god stil och det är läskigt hur duktig någon kan vara efter att ha klättrat i bara tre månader.
Så nu är man återigen hemma och vilar upp sig i Göteborg. Men på torsdag bär det upp igen för nya äventyr, resor och minnen på de många leder som väntar där uppe på västkusten.
Det är sällan de kommer, men ibland dyker de upp och förgyller tillvaron. Visst vi är dåliga på att uppdatera bloggen. Men just nu så blir det ju dessvärre inte så mycket klättring i den ljuva naturen. Både beroende på jobb och mörker vid stängning, men ändock mer på grund av den nedrans Pohlman som bestämmer vädret (enligt säker källa).
Padde leker med sin nya kamera
Dock står man för tillfället i butiken och avundsjukt drömmer sig bort till bokskogarna kring Fontainebleu. Chefen (Padde) är för tillfället där nere och huserar bland sandstensblock och vildsvin. Man kan ju bli galen för mindre när man tänker efter hur skönt det är att slappa upp med handen på toppslopern på de fina blocken där nere. Men men, än så länge får man hålla tillgodo med svensk granit och sprickor. Inte helt fel det heller när väl förhållandena är på topp. Förra veckan blev ett maraton i uthållighet och kli i fingrarna. Skulle det (tillfälliga) bra vädret hålla i sig till helgen? En relativt lång ledighet (tre dagar) väntade och tillsammans med det även Bohuslän. Helgen närmade sig och vädret visade sig för en gångs skull vara på vår sida. Det blev till slut tre härliga dagar med sprickor, sol och trevliga kvällar i bohusstugan.
David (Catching Insanity) in Bohuslän
Ledskräcken infann sig som sig ska vid den ordentliga långpremiären för året. Annars har det ju bara blivit strödagar här och där. Tre dagar är dock ganska lagom för att få igång det igen och få mersmak och bli lite taggad. Allt lagom till snön återigen vräker ner och grusar alla ens förhoppningar om någon form av stabilitet och kanske lite utveckling i sitt klättrande.
Istället får vi återigen styra kosan mot Fabben och dessa underbara plastgrepp som likt en skatteåterbäring värmer ända in i själen i vårrusket. Men vem vet? Kanske det blir klätterbart redan till helgen igen. Vi hoppas och ser fram emot det i varje fall.
Jocke under den härliga tiden på året när man faktiskt kan klättra flera dagar i sträck i t-shirt
"Ju mer jag tänker på saken, dess tydligare tycks det mig att livet är till helt enkelt för att levas."
Återigen får man passa på medans solen kikar fram. Ytterligare två klätterdagar har det inbjudits till i vårat oförutseende och härligt avlånga jordstycke här på västkusten.
Först var det idéer på Bohuslän. Dessa las ner när arbete och mörka moln la sig i planeringen. Sedan visade det sig att både SMHI och yr.no bestämde sig för att helt slå bakut och visa strålande sol onsdag, torsdag och fredag. Visst, då får det bli hemmaplan istället. Inte fel det heller, så här när våren kommer smygandes. Bekvämt och lite mindre läskigt när ledpsyket kanske inte helt har kommit fram efter en brokig vinter. Förkylningar har bytts mot en bruten hand som sedan bytts tillbaka både en och två gånger till förkylningar.
Men nu äntligen känns det som att man är på gång igen. Styrkan börjar komma tillbaka i armen., pumpen blir bättre och bättre och viktigast av allt var att psyket kanske inte legat i så mycket ide ändå måhända. Körde på idag och ägnade inte någon stor tanke åt klipp och fall när jag till slut gick på och ledde i slutet av dagen.
Under gårdagen blev det några press på Till Sussane. Kändes som att jag nästan ville köra den på led igår. Bangade dock ur då det var så satans kallt. Händerna domnade bort och man kände inte crimparna man höll i. Kanske inte så man vill ha det på en led där man står 5-7 meter över säkringarna och har markfallspotential vid två tillfällen. Ville hopptesta med backuprep igår, men kylan och den högts dunkla känsla som detta medför hindrade mig. Allt har en otrolig benägenhet att bli så hårt och rufft denna tid på året. Trodde sedan att jag kanske skulle ge mig på den idag. Men efter att ha slängt upp lite rep på stora väggen så kändes det fel att be någon följa med bort dit och testa. Den finns kvar och tillåts att klättra på inom en rimlig framtid hoppas jag på.
Blev inga bilder från dessa dagar. Man går i perioder då man blir sugen på att fota, eller istället själv satsa på att klättra ordentligt. Nu känns klättringen bra och vädret börjar tillåta lite mer frekventa besök på klipporna. Så framöver så kommer det nog bli klättring för hela slanten.
Blir istället lite bilder ifrån Spanien dit jag och Jesper for över jul och nyår. Vi hade en plan på att köra med min buss ner i Europa under en månads tid. Men då jag gick och bröt handen så fick det bli en tripp till värmen i El Chorro istället. Vi gjorde sällskap med ett härligt gäng ifrån Göteborg. Första gången jag åkt på en klätterresa helt utan att klättra. Gjorde en halv 3+ slabb enhands, men bangade ur. Skyller på skorna. Hade som mål att få klättrat en led. Men det fallerade. Istället fick det bli en hel del fotande. Mycket vänliga själar som slängde upp fasta rep åt mig. Så det var bara att sätta igång och börja jummarera varje gång någon skulle upp. Roligt att se hur man börjar tänka på fotandet på ett annat sätt efter tre veckor. Likadant som man kommer in i klättringen så var det detsamma med fotandet.
Imorgon blir det Hyltebergen och lite sportklättring. Blir bra att få falla utan att behöva byta kalsonger varje gång.
"Motgångar får vissa människor att bryta samman, andra att överträffa sig själva."
Precis när man trott att kanske våran är i antågande. Då kommer köldknäppen och sveper undan benen på en som vanligt. Inte nog med att man gått och blivit förkyld för tredje gången på en månad. Dessutom ska snön komma och lägga sina vantar på klippan som man återigen hade börjat besöka.
Efter att ha haft en superhelg i Göteborg, med klättring i t-shirt, för de hårda (som en kär vän beskrev det). Så blir man både nedstämd och frustrerad när man återigen får söka sig innåt för att hålla de små sköra klättermusklerna i någorlunda form.
Hann i varje fall glädjas åt att det första vårprojektet redan åkt ner. Ted lyckades äntligen få koll på hjärnspökena och bemästra sig upp för Björnbergs Led. I galant stil dessutom. Allt som har med ledskräck att göra va som bortblåst och helt plötsligt va det Gritstil på säkringarna.
Ted på björnbergs Led
En solig höstdag i Bohuslän. Började så smått längta till dessa dagar igen. Framförallt trodde man att det snart var dags för en helg. Nu får det vänta några veckor till.
Utsikt ifrån Björkeberget en sen söndagseftermiddag under hösten.
Calle försöker sig på Fingerslåtter. Tunn och kittlande gör den svårbemästrad.
“There is probably no pleasure equal to the pleasure of climbing a dangerous Alp; but it is a pleasure which is confined strictly to people who can find pleasure in it” Mark Twain
Ja det är ju inte varje dag man blir bortskämd med klarblå himmel och sol under denna mörka halvan av året. Trots att solen sken utanför persiennen så var det otroligt segt att komma upp idag. Mike ringer och väcker mig på tok för sent. Helt exalterad skriker han om att vi ska ut till Fjällbo. Visst säger jag och somnar om. Vaknar på tok för sent och när jag väl ger mig ut så inser man sitt misstag att ligga kvar i sängen. Jesper bangade, men Ted var sugen. Så jag plockar upp honom på vägen och sedan möter vi upp en ivrig Mike som redan traverserar runt på Hollywoodväggen.
Ted var sugen på revansch på Björnbergs, men vi viker oss både och låter Mike istället köra på sitt projekt Cassiopeia. Själv känner jag att det är lite för nära inpå avtagandet av gipset kring handen för att jag vill upp och känna på den. Ted är också han mindre sugen på att köra sport. Han har blivit helt hooked på att peta kil och håller sig numera till det. Så då var rollerna klara. Jag blir dagens fotograf, Ted blir en belayjacka och Mike ska stå för showen.
Först sticker han upp på Ikaros som den hjälte han är. Allt för att hjälpa mig och slänga upp ett rep i ett ankare som jag ska kunna jumma på. Visade sig vara lättare sagt än gjort då den var dyblöt mitt på. Efter alla våra doggningsknep vi kan framamma så är det till slut ren och skär amerikansk styrka som tar honom upp.
Dags för mig att ge mig upp. Försöker effektivisera mitt jummarsystem för att kunna ta mig snabbare upp och ha möjligheten att följa klättrare längs med lederna. Visar sig dock vara helt uselt. Och jag håller stenhårt fast vid detta trots ihärdig uppmuntran från Ted på backen.
- Det är så här de gör på bigwalls. Så det är bara att lära sig, för dit ska vi någon dag.
Om jag någon dag kommer till en sådan så ska jag baske mig se till att förstemannen ska få hissa upp mig.
Får nog ta och skicka iväg ett mail till Keith Ladzinski snart och be om lite insidertips.
Efter detta väntar första presset på Cassiopeia. Allt ser stabilt och bra ut upp till ungefär hälften. Där drar han av och kör sdan vidare resten för att återigen känna in movesen och krita upp greppen lite. I pumpens förtvivlan trodde han ett tag att de var försvunna.
Nästa press ser också bra ut, men till slut kör det ihop sig på samma ställe. Efter lite vila sticker han vidare och bjuder på dagens show då han vid ett klipp slinter med foten och faller precis när han tagit upp repet och ska klippa. Detta resulterar i ett 8-10 meters fall och stopp bara en meter ovanför marken. Tystnad utbryter då ingen fattar något. Sedan kommer skrattet från både mig och Mike.
Sedan följer en rensning som garanterat inte kommer gå in i skolböckerna om hur en clean rensning går till. Mike ser fram emot sin pendel efter att ha tagit bort sista karbinen. det han dock inte tänkte på var att även Ted som står cirka 10 meter bredvid ankaret kommer flyga med. Snabbt och kvickt hänger de både ute i luften efter att ha spelat rugby med ekarna.
När mörkret kommer och kylan även gör sig påmind så inser vi att Jummarrepet sitter i ankaret med Mikes expresser. Ted ställer vänligt upp och jummar upp. Detta skulle han dock bittert ångra då han inser hur ankaret ser ut. Troligtvis ett av Göteborgs värsta ankare som helt klart verkar kännas sketchy om man lyssnar på Ted där uppe.
För att göra dagen fullständig med mysko grejjer så är vi tvugna att fira ner oss för ett tre meters sva på grund av vätan.
"Det samlas inte damm på den som är ute i blåsväder" Magnus von Platen
Vad händer egentligen efter stängningsdags på Fjällsport?
Här får du reda på vad vi på Fjällsport har för oss efter det att vi lämnar arbetsplatsen och själva ger oss ut i frilufts- och klättervärlden. Foton, filmer och lite rövarhistorier ska förhoppningsvis ge lite bättre inblick i våra egna friluftsintressen.
Martin på 
Padde på 
Martin på 
Gismo tar varje chans han får till att kramas.
Martin på 
Mad Mike med ryggsäcken full
Martin på 
Mad Mike berättar gonatt sagor.
