Uppvärmningen!

Genom skogen hör man Crillos härliga stämma ljuda.

-Åhhh, den är så fin. Brukar alltid värma upp med den. Kan vi inte köra på den?

Bouldern hon pratar om är den i förra inlägget nämnda Le Trou du Simon. Vi andra kan inte annat än instämma. Den är fin och det är en bra uppvärmning. Så vi börjar lägga ut paddorna, krita på och en efter en sträcka oss efter det karaktäristiska starthålet för att göra processen kort.

Problemet denna dagen är att det inte riktigt vill sig för Crillo. Hon får inte riktigt till balansen och lyckas inte hålla kvar i slopern under tiden hon ska upp med den höga foten i starthålet. Första försöket följs av ytterligare fruktlösa och frustrerande försök. Snart börjar vi inse att gamla Gnago är tillbaka. Hon vägrar ge sig. Även om hon inte är i form så vägrar hon att förlika sig med tanken på att hon inte ens kommer upp för det som hon så stolt någon timme innan deklarerade var hennes uppvärmingsboulder. Fontan, stället där grader och hets försvinner för att ersättas av stolthet och inre kamper. Här är det viktigare att visa för sig själv att man faktiskt kan komma upp för den där 5+ slabben varje gång man är här (Science Friction), eller som jag tillsammans med den sedan länge försvunna Lill-Jon fick erfara, lägga 1 timme på en 4B som vi överhuvudtaget inte fattade något alls av. Gick varken med kraft, vilja eller puttningar. Till slut fick egot ta sig en rejäl smäll och vi fick inse oss vara besegrade av något som bara skulle vara ett snabbt avklarat hinder under våran vilodagscirkel.

Gnagarnas favorit- eller hatställe, Fontan, bjuder på otaliga boulders att fastna, bli frustrerad och ibland även knäcka sticks och sparka buckets på. Även hur frustrerande det än kan vara att vara just den som håller på att explodera av frustration, så är det ibland sagolikt skoj att bevittna denna kamp hos någon annan.

Nästa inlägg kommer ytterligare berättelse om frustration. Nedan Gnago på ovan nämnda uppvärmningsboulder.