Grisar på väg!

Ja då är de på väg nu då. Den lille tjocke tog sin pansarvagn och rullade ut genom garagedörren på Fjällsport direkt efter stängning. Först ett stop för att plocka upp glasfingret Johan, sedan allt mellan 15- och 20 timmars sträckkörning ner till bokskogarna utanför Paris. Med tanke på formen Padde var i idag på jobbet så får vi hoppas att de ens kommer ner helskinnade.
Även ifall det kliar i ens egna fingrar och avundsjukan är på topp, så är det ändå något helt annat som ligger som en nagel i ögat på mig. Den ligger där långt utanför synfältet, men ändå så hemskt störande för lugnet. Man känner den finnas där. Restamt ligger den och ibland gör sig påmind. Pillar, ömmar och sticker i näthinnan. Det jag tänker på är att Den lille tjocke har fått för sig att grisa ner min drömboulder. För mig är denna helig och jag har byggt upp en aura kring den som bara blir större och större. Detta började redan första gången jag besökte Fontan. Sparky berättade myter, skrönor och inte minst legendariska historier om en Göterborgsduo som skapat klätterhistoria i Göteborg med denna underbara slabb involverad. Genast blev detta något som någon dag skulle bestigas. Även om det låg långt bort så hade tankarna på att någon dag kunna klättra den fått fäste. Inte nog med att jag gillar slabbar, utan den är även sjukt tilltalande. Uppe i skogarna i Cuisinière ligger den ståtligt på ett stort maffigt block.
Nu har Den lille länge gått och häcklat och skrämt mig med att han ska dit och klafsa. Inte för att han tror att han har någon chans ännu. Inte heller för att den är så vacker som den är. Nä denna gången är det bara för att retas för att jag själv inte kunde åka med. Det läskigaste är att jag tror att han kommer göra det med. Efter att själv inte velat gå på den förrens man känner att den finns inom räckhåll, så känns det nu som en bouldermässig våldtäkt kan komma att ske. Och nu sitter man här hemma i isblocksdödande Göteborg och kan inget göra. Hemskt tanke att behöva se videos på när de respektlöst klafsar runt på min dröm. Men det är detta man har vänner för. Åtminstonde börjas processen äntligen och nu kanske man själv till och med vågar sig på den nästa gång man är där. Hade ju varit förödande om man vid sin död inte ens vågat sig upp och känt på sin dröm i varje fall.

Blev ingen ytterligare historia om Gnago denna gång. Va tvungen att avreagera mig på kommande hemskheter istället. Får bli nästa långa natt istället. Nedan El Hombre Peludo i Targasonne, Frankrike sommaren 2008