Sagan om Gnago II

Då har killarna varit nere i Fontan i tre dagar nu. Ännu inte fått någon rapport om hur de har det. Kan bara betyda en sak. Vädret är bra och de klättrar på för fullt. För jäkligt för en annan som sitter här hemma.
Får istället roa mig med att bli nostalgisk och tänka tillbaka på gamla resor. Inte helt fel det heller när man då kommer att tänka på sådanna kamper som den med den nyfunne Gnago. På samma resa lyckades gnagaren i henne komma fram en gång till. Faktiskt dagen efteråt och på nästan samma ställe. Vi hade då traskat upp mot Rempart istället. Väl där hittade vi en fin arete som vi tyckte såg tilltalande ut. Crillo fick kämpa en del för att få sin högerfot att sitta kvar när hon drog upp till kanten. Men till slut satt den. Jag hade precis innan hon satte den tagit upp kameran, dessvärre hann jag dock inte upp till toppen för att ta en bild innan hon toppade ur. Snäll som våran Crilllo är så säger hon att hon kan klättra den en gång till. Jag får min bild och är nöjd.
Nu dyker dock den där lilla Fontandjävulen i henne upp. Hon lyckas inte sätta den en gång till. Visst nu kan folk tycka att hon precis hade fått gjort den. Men som sagt, här nere försvinner grader och prestige på ett underligt sätt för att ersättas med ego och envishet. Hon vägrar att gå därifrån förrens hon visar för sig själv att hon kan göra den ytterligare en gång. Efter en timme och otaliga försök måste jag faktiskt säga att jag själv började så smått tröttna och försökte gång på gång förklara för henne att hon ju faktiskt redan gjort den en gång. Men någonstans djupt inom mig så förstod jag henne och det var bara att luta sig tillbaka och vänta på att högerfoten skulle stanna kvar en gång till. Till slut lyckades hon få tag i kanten ytterligare en gång och hänga kvar. Det som bara skulle vara uppvärming blev återigen dagens kamp och Crillan var färdigklättrad för dagen.
En klok gammal Göteborgsikon sa för länge sedan något tänkvärt till mig. Medans han lotsade mig runt bland stenarna under mitt första besök så sa han att man aldrig gjort ett problem på riktigt i Fontan förrens man gjort det med tre olika lösningar. Tycker detta är signifikativt och talande för klättring där nere. Ingenstans kan man ha så skoj och leka tillsamans på stenar oavsett hur hårt man klättrar.