30 augusti 2010

Aiguille Dibona

Spottande svärandes och allmänt helt omotiverat skitförbanade på varandra stog vi 6-7 timmar efter vi börjat våran morgon på toppen av denna granitspets.
Den ligger otroligt vackert uppe i en dalgång på 3.000 meters höjd. Vi vandrade upp på eftermiddagen för att på kvällen komma upp till hyttan som ligger vid bergets fot. Väl där blev vi överraskade över hur mycket folk det befann sig i hyttan. Närmare 40-50 personer satt där inne i värmen och snaskade i sig av buffén som personalen hade lagat till. Under natten blev det ruskigt nära nollstrecket på termometern och vi var glada över att vi hade både långkalsonger, dunjackor och mössor med oss. Inte helt självklart att packa ner det när man några timmar tidigare stått nere i 25-gradig värme och svettats i shorts och t-shirt.
Uppstigning vid 06.00 och därefter började helvetesresan upp för denna fina fallos. Förstår inte varför jag fortsätter klättra multipitchar. När jag väl är där på väggen har jag sjukt svårt för att njuta av det. Allt är bara spott och spe. Men när man väl kommer ner på plan mark igen så börjar minnena och tankarna kring turen lägga sig på ett behagligt ställe bak i huvudet och nu är det bara glädje och fina minnen över att den är gjord. Speciallt kommer jag ihåg ett tillfälle då jag kom upp till stand framåt niotiden på morgonen. Solen hade börjat komma upp rejält och även börjat ge en viss värme. Kan ha varit repa 5 eller 6. Fram tills dess hade det varit okej standplatser, men inga lyxvarianter. Här kom jag upp till en perfekt hylla där jag kunde sätta mig ner. Ankaret var perfekt placerat över mig så jag med berget som ryggstöd kunde i lugn och ro sitta och ta upp Ida medans jag i vindstilla och varm miljö blickade ut över dalgången.


Läste vid samma tidpunkt som vi gav oss upp på denna led en bok om en slovakisk alpinist. I denna boken berättade författaren att staten sett till att bulta och säkra upp med via ferratas alla bergstoppar i landet. De tyckte att det skulle vara en självklarhet att hela landets befolkning skulle få stå på varje topp i landet om de ville. Även i Frankrike är bultetiken aningens annorlunda än Sverige. Denna tur som vi gjorde var 12-13 repor och alla var bra bultade med fina ankare. Roligt att ha en möjlighet och ge sig upp i lite mer alpin miljö och få chansen att klättra fina toppar trots att man inte har tradracket med sig.

3 kommentarer:

Anonym sa...

vackert! antar att det var sidan från dalen (som vetter mot kameran) ni klättrade?
/Padde

Anonym sa...

Instämmer Dibona är verkligen superfin ,fast jag tyckte anmarschen från dalen var lite jobbig och om frassarna byggde en via ferrata till toppen så skulle man inte behöva kånka upp rep och sånt..
Alla borde vara nöjda då sportklättrarna inte måste använda stegarna bara för att de är där.
/Mathias

Martin sa...

Mathias, tänk på de stackars traddarna då? Kommer de aldrig gå med på. Förpesta bergen sådär med alldeles för mycket skrot överallt. Nä allvarligt så känns det som att Frankrike generellt sett har en ganska sund och lagom attityd till bultning, via ferratas och dylikt. Vet inte hur skoj det hade varit ifall det funnits stegar upp för alla berg i landet. Samtidigt är det ju gött att det åtminstone finns en hyfsat lätt bultlinje upp på vissa av dem.

Padde, helt rätt. Det var denna sidan vi körde på. Kollar man noga så kan man till och med se de röda luckorna på fönstrena på stugan vid botten av väggen.