Amundön

Åkte i söndags eftermiddag ut till Stora Amundön för att försöka fota lite landskapsbilder. Väldigt länge sedan jag var ute och gjorde det, och väl där så kom jag på varför. Har problem med att komplettera min nyinköpta (förra våren) utrustning med filter, ringar, hållare och dylika prylar som alla skall vara av rätt dimensioner. Kan fortfarande inte fota landskap med mitt vidvinkelobjektiv, vilket är den lins som jag i 95 % av fallen, då jag fotar landskap, kör med.
Hur som helst så var det en bra anledning att få komma ut och röra sig i naturen lite. Börjar bli mer och mer frustrerande att höra om alla vänner som ger sig ut och is, sport och bummelklättrar för fullt. Känns som att vädret är sämre än någosin för klättring i alla dess former, men ändå så klättrar folk mer än någonsin. Erik, något fint ord i lager för detta fenomen?

Stora Amundön förra hösten

Ovan en bild ifrån Stora Amundön från förra hösten. Tagen med min gamla kamera och de gråfilter jag då hade. Gav alltid ett ordentligt magentastick. Därav den lite överdrivet lila himmelen, även om det var en magisk kväll med grymt ljus även utan magentasticket. Detta var en av anledningarna till utrustningsbytet. Vilket dessvärre stannade av på halva vägen. Detta ångrar jag surt nu. Stått i kö och väntat på nya filter och ringar ifrån England i ett halvår. Restnoterat i all evighet. Så det är en stor bidragande orsak till det skrala antal dagar jag verkligen lagt ner tid på att plåta landskapsbilder. Känns lite meningslöst att hitta fina platser, vänta på en dag med fint ljus och allt annat som krävs om man vill få till en bra bild, när man ändå inte känner sig bekväm med bränvidden som man kan plåta med. Svårt att se fina kompositioner när man har ett helt annat tänk i huvudet. Lite som alpinism och surf. Ska bli intressant att se hur den kombon kommer funka fram mot sommaren när det börjar bli dags att åka till Peru.
Tänkte jag skulle lägga lite tid på det i Turkiet. Men blev tyvärr inget med det där heller. Först höll det på att skita sig för en sketen liten usb-sladd till kortläsaren. Ringde Per, han hade redan stuckit till flyplatsen, sedan till den andra Göteborgsbilen, ingen av dem hade någon. Skulle kanske Johan som redan var där nere ha en? Troligtvis, speciellt eftersom han delvis var där för att fota till en artikel. Men man vet aldrig riktigt säkert. Visade sig senare att varken han, eller någon annan där nere, hade någon usb-sladd. Så det var tur att Torp hunnit öppna, och att Coop ta mej fan säljer allting nuförtiden. Känns lite som att gå in i en MacGyver-butik. Allt kan trollas fram så länge man inte är kräsen med kvaliten. Eller likt en asiatisk marknad om man hellre vill se det så, för det är ju galna öppettider också. Så tack vare att vi för en gångs skull var ute i rejält god tid så löste sig det problemet väldigt smidigt. Var lite orolig i bilen fram tills Torp och såg framför mig hur jag inte ens skulle kunna fota under hela tiden där nere. Då hade jag fått hjälpa de galna herdarna att valla getterna med stenar och skrik istället.
Det som istället fick mig på fall var en liten platta i samma storleksklass som en tändsticksask. De som är bevandrade inom fotovärlden vet vad en snabbplatta är. Det är en ytterst liten och frustrerande specifik sak som inte kan bytas ut mot något annat. Det är med den man sätter fast kameran på stativet. För stativ är i stort sett ett måste ifall man skall fota landskapsbilder i skymning eller soluppgång. Så där stod jag på parkeringen på Rygge, med stativ, stativhuvud, trådutlösare, filter etc. men utan den lilla rackaren till platta som låg hemma på sängen. Bara att lämna stativet i bussen och istället packa ner yogamattan i det utrymmet som därmed lämnades i den slimmade packningen. Inte meningen att jag ska lägga tid på landskapsbilder längre. Frustrerande då det verkligen inte är första gången jag glömmer relativt viktiga fotosaker då jag ska iväg och plåta. Både en och två gånger jag hängt uppe i ett rep redo för att fota någon kompis på väg upp enbart för att inse att minneskortet ligger hemma bredvid datorn.

Men som sagt, i söndags var det äntligen dags igen. Vädret var makalöst fint och och även ifall det låg en ganska kraftig molnridå ut mot havet så såg det ut som att det skulle bli en glipa mellan horisonten och molnen. Försökte rigga upp och få till en bra komposition med en intressant förgrund och en vacker himmel bakom. Men det var lönlöst, kan verkligen inte få till det utan vidvinkeln. Speciellt inte när man blir tvingad till det. Ibland kommer det naturligt att man ser en annan komposition, men det är oftast när man letar efter annat. Så blev istället att traska runt och tänka i nya banor, vilket är frustrerande svårt. Lite som när man klättrar trad och bestämt sig för en viss storlek på en kil man ska lägga. Går den inte in där man tänkt sig så försöker man frenetiskt att få den att gå in i alla sprickor och skrymslen runt omkring istället. Man vet att det enda rätta är att byta till rätt storlek, men något får en att alldeles för ofta att fruktlöst fortsätta pilla vidare med den jäkla kilen. Samma känsla för mig nu när jag är ute och fotar med "fel" glugg. Problemet är bara att resten av kilarna har jag redan tappat ner på backen, så det är den enda som är kvar. Får surt och bittert nöja sig med en värdelös kil som garanterat inte kommer hålla för ett fall.

Stora Amundön i söndags kväll. Fint ljus var det i varje fall.

“The difference between school and life? In school, you're taught a lesson and then given a test. In life, you're given a test that teaches you a lesson.”
Tom Bodett