Vart är vi?

Dags att bryta av lite i Turklandsbilderna och sätta igång synapserna lite istället.

Var är bilden tagen?

Vart är dessa sandstensformationer som slingrar sig ner i skogens mörka vrår belägna mån tro?

Jag och Ida stannade till här på vägen hem i somras. Ett sista desperat försök att undvika den bistra verkligheten där hemma med stundande skola och all annan skit som behöver lösas efter 11 veckor på hjul i Europa.
Grymt litet trolskt ställe med akrobatisk sportklättring på sandsten. Detta är min enda bild därifrån. Fick fotografera omgivningen på kvällarna istället, för de dagar vi dröjde kvar dedikerades fullt ut till klättringen. Lederna är lite speciella då de kan vara riktigt långa, mjuka och böljande följa klippväggarnas naturliga linjer på de mest sanslösa sett. Kan vara mycket lätt och sjukt fin klättring halva leden. Sedan, helt plötsligt, smäller det till, då kommer ett tokkrux som totalt stoppar en. Men det är lite som Fontan, allt som oftast riktigt behagliga grepp att dra för fullt i. Skonsam mot både leder och hud. Så det är bara att rycka på, för att man vet att det fortsätter komma goa grepp som man kan dra i för fullt hela vägen upp. Fotstegen är dock ett dilemma, men det är bara att vänja sig vid att smeara på sanden.
Får se ifall någon kan komma på vart det kan vara.
Stället har även fått en ny förare nyligen, till och med skriven på engelska. En av de bättre, snyggare och framförallt angenämare förare jag bläddrat i på länge. En mycket stort bidragande orsak till detta är de mycket vackra och inspirerande bilder ifrån Petzl-fotografen Sam Bie som fyller stora delar av den. Han lyfter verkligen fram skönheten i bergets linjer tillsammans med fina inramningar av naturen i olika årstidsskiftningar. Märks att det är en av hans hemmaklippor. Att bläddra i föraren gör en verkligen sugen på att som fotograf själv ge sig dit under olika årstider, ljusförhållanden  och framförallt med mer erfarenhet kring linjerna som erbjuds i klyftan.
Får en att inse hur väl man kan sina hemmaklippor och hur man ibland väntar in vissa bilder till specifika årstider och förutsättningar. Har en bild i mitt huvud som varit i konstant utveckling under flera år. Kommer inte exakt ihåg när jag såg Calles bild på Fjällboklassikern Toblerone första gången. Men när det än var så trollband den mig redan då. Samma som omslaget på Bergsport, med Rikard Ekehed klättrandes Minaret. Dessa två bilder är bland de bästa klätterbilder jag sett. Framförallt har de påverkat mig något enormt då det är två leder som jag själv kunnat relatera till på ett annat sätt än bilder ifrån mer avlägsna platser. Både som klättrare, men även som fotograf, har de påverkat och format mina visioner om att en dag både klättra och avbilda dem på bild.
Detta är två leder som bara genom sin estetik väcker enorma känslor. Man vill inget annat än ge sig upp där och känna hjärtat pumpa medans man kramar hörnet i ren desperation. Något speciellt med areter. Balansen och tekniken som krävs vid dessa kanter har alltid tilltalat mig, önskar jag kunde slappna av aningens mer på dem bara. Har gett mig fan på att Minaret skall finnas i mitt huvud tills den dagen jag är på den i skarpa änden. Lite samma som Gaia. Den skall klättras på ett eller annat sätt. I värsta fall får det bli en belägring där den helt vanhedras, bara jag får vara uppe på den åtminstone en gång.
Har gjort en egen tolkning av Calles Minaretbild. Inte ens i närheten av att ha samma sug och nervkittlande känsla som originalet, inte heller finns där samma historia bakom leden. Calles bild tillsammans med Rikards förstabestigning gör bilden klassisk och det är en framsida som aldrig kommer försvinna från mitt minne. Har svårt att tro att jag kommer få så många chanser att fota just Minarete i skarpt läge. Kanske kommer det ske någon gång i framtiden, vem vet. Men tills dess fick jag leta upp något annat ställe med en likvärdig, men lättare led. Fjällbo fick bli spelplanen och Supernova fick stå som modell. Helt klart en snygg och lite nervös linje det med. Men i paritet med Minaret? ja låt oss säga att vi skulle kunna likställa det vid skillnaden mellan blåvitt och gais. Den finns där, och den är ta mej fan ganska stor. Men hur som helst så resulterade det i en bild som jag blev relativt nöjd med. Inte samma nervkittlande känsla och enorma höjdkänsla som i Calles original, men en viss nervositet hoppas jag ändå att den kan framkalla i betraktarens inre. Bilden lyckades även den komma med på omslaget till Bergsport.
Tobleronebilden lever fortfarande bara i mitt eget huvud. Kommer nog bli från en snarlik vinkel som Calles bild, då den verkligen tilltalar mig. Har aldrig riktigt lyckats med att pricka in bra lövfärger med rätt väder och möjligheter till att få någon att klättra på den bara. Har en viss förhoppning om att det kanske ska bli av i vår. Hade först en tanke om att jag skulle göra en vintertolkning av den. Men det tar emot rejält att bege sig ut dit och rigga för att få till någon bild i väder som detta. Framförallt tror jag att det kan vara svårt att övertala två stycken att följa med ut dit med enda motiveringen att jag ska kunna få en sjysst bild.

För er som inte vet vilka bilder jag refererar till så ta en titt på Fabbens väggar. Där hänger båda två i sin majestätiska glans och båda två är signerade Calle Sellman.

Mike på Supernova i Fjällbo

Kanske helt enkelt är dags att piska igång den gamla Eketorpan till gammal god form och sedan skicka upp honom på nåt gammalt bortglömt estetiskt projekt. Kanske vi återigen får möjlighet att skapa historia med en ny klassisk bestigning i symbios med fotograferande.